Konsten att skrämmas

Blir man trött eller blir man trött på kvällspressens skrämselpropaganda?
Expressen har till och med försett sina reportrar med munskydd för att riktigt skrämma skiten ur läsarna. "Strålningen har nått kritiska nivåer" skriver man och förtydligar (?) det hela med att tala om att det kan påverka hälsan. Ja, för dem som vistas i kärnkraftsverkets direkta närhet är det farligt. För oss andra är det inte farligare än en tandläkarröntgen, i allra värsta fall. Faktiskt.

Självklart ska man ta farorna med kärnkraft på fullaste allvar. Absolut. Men man behöver inte överdriva så inihelvete. Till och med Aktuellts Lennart Persson eldade på skräcken i går. Tog in Åsa Moberg, en av landets största och kanske mest rabiata kärnkraftsmotståndare och lät henne ondgöra sig, argumentera och avbryta både programledaren och Jan Björklund som skulle representera kärnkraftsförespråkarna. Och han var väl en blek figur som inte gav igen med samma mynt. Sista ordet fick Moberg också, så tittarna blev ännu mer övertygade om hur fasansfullt det är med kärnkraft.

Och vad skulle alternativet vara?
Kolkraft från Polen?
Gas från Ryssland?
Olja från Libyen?
Va?

Sänder en tacksam tanke till DN som ger saklig information, utan att för den skull tona ner farorna.
Proportioner är som bekant inte kvällspressens paradgren.

Ganska rädd blir man också när man ser hur lite som behövs för att den svenska ekonomin ska gå åt skogen.
Nån trycker på fel knapp, går på toa eller är ute och shoppar och vips så har regeringen en ny verklighet att anpassa sig till.

Nu senast röstades förslaget om datalagring ner. Alltså, man kan tycka vad man vill om vårt medlemskap i EU men nu har vi faktiskt åtagit oss att följa EU-direktiven, oavsett om Maria Wetterstrand tycker om det eller ej.
V, mp och sd har nu sett till att vi får böta 146 miljoner kronor. Etthundrafyrtiosex miljoner.
De pengarna kunde man använt till något mycket vettigare.
Sanslöst!
Pengar-i-sjön är bara förnamnet.

För att inte tala om de 100 miljarder (det är så många nollor så jag törs inte ens tänka på det) som staten nu går miste om när man inte fick igenom de planerade försäljningarna av en massa statliga bolag. Ideologisk fråga i och för sig och jag är ju inte direkt någon anhängare av kommunism, men varför ska staten äga ett bolåneinstitut? Eller ett telefonföretag?
Jag fattar inte.

Och jag fattar fortfarande inte; har dom kaffemaskinerna inne på muggen i Riksdagshuset? Det har jag undrat ända sedan s-kvinnan som missade en votering sa "jag behövde gå på toaletten och hämta en kopp te".
Låter skapligt ohygieniskt om ni frågar mig.
Man kan bli skraj för mindre.