Japan - en kärleksförklaring. Part III

”Men var det INGET som inte var bra?” har många frågat med anledning av min otroligt uppenbara förtjusning efter Japan-resan.

Nja, det ska väl vara toapappret då, möjligen. Det är väldigt tunt så man får rulla ut en kilometer. Å andra sidan är rullarna så hårt packade och innehåller flera mil papper så det var aldrig någon risk att stå utan. Och hellre tunt och mjukt än jättehårt och rivigt. Om ni frågar mig.

Ja, kvinnosynen då’rå. Den skulle ju behöva uppdateras, men det är inget jag som turist lider av direkt.

Och kanske språket. Japaner i allmänhet svänger sig inte med engelska som vi gör. Å andra sidan har jag mött både tyskar och italienare som inte förstått frasen ”I would like a cup of coffee” men det har gått bra ändå. Det gör det i Japan också. Med ett leende, lite god vilja och ett tydligt kroppsspråk kommer man långt. Och japanskan har många engelska ord, exempelvis coffee (uttalas kåh:i). Efter ett par dagar har man lärt sig att buga som en japan också, vilket bidrar till artigheten. Man kan mumla något ohörbart på svenska, följt av ett aningen sluddrigt gozaimas så är man hemma. Liksom.

Här får man inte passera om man inte är behörig. Och inga hundar är tillåtna. Men i övrigt? Ingen aning.

Varifrån kommer denna fridsamma inställning till livet, medmänniskorna och tillvaron i största allmänhet?

Uppfostran - alldeles säkert. Folk i Japan uppför sig som min föräldrageneration gjorde.

Religion - möjligen. Synkretism, en blandning av buddhism, shintoism och konfucianism, religionen i Japan präglas av mångfald. Andligheten är viktigare än vad man kallar de högre makterna.

Acceptans – helt klart. Man gnäller inte lika mycket som här hemma. Varken på sina medmänniskor eller sin egen situation. Är man inte nöjd med något så ändrar man på det. Eller på sin inställning. Man bestämmer sig för att vara nöjd, helt enkelt.

Ödmjukhet – absolut. Kombinerat med tacksamhet.

Andligheten. Tända ljus, rökelse, be eller vika tusen tranor i origami. Tron på det goda är stor i Japan.

Och kanske det bästa – att man inser att livets värden inte är pengar, prylar och titlar. Tyvärr inser många alltför sent att status inte är ett enda skit viktigt. När man ligger där, hårlös av strålning, uppsvullen av kortison eller förlamad efter en trafikolycka ångrar man all tid man ägnat åt att skaffa sig rätt vänner, rätt figur, rätt bostad och rätt pryttlar. Ni vet, snoppmätning für alle liksom. Och ångrar all tid man INTE ägnat åt sin familj, sina äkta vänner och att njuta av stunden, tillfället, nuet. De små tingen. De som verkligen betyder något. Man kan faktiskt inte ta med sig vare sig stålarna, båten eller miljonerna när man tar ner skylten. Kilar vidare. Ställer undan tofflorna. Kolar vippen. Eller vad man nu vill använda för omskrivning för att dö. Det är ju det enda man vet här i livet. Att man dör förr eller senare. Hur mycket man än försöker värja sig. I Japan har man en mer avspänd attityd till döden. Också.

Trångt om saligheten...

Låter jag som en nyfrälst?

Möjligt.

Känner mig i alla fall lite klokare, lite tryggare och dessutom helt övertygad om att det skulle vara jättefint med en liten japansk trädgård på landet. Jisses, vad maken kommer att få gräva i sommar…

Nåväl.

Läste några visdomsord på Facebook härom dagen. Var annars liksom? Folk har slutat mejla roliga, tänkvärda, knasiga bilder och filmer.

Jag har sagt det förut och säger det igen. Släppa och gå vidare. Inte vara bitter över dem som gjort en illa, inte grubbla för länge över varför människor plötsligt bara slutar svara i telefon, på brev och mejl, jobba på att komma över smärtan och besvikelsen och i stället glädjas över det positiva i livet.

Lätt att säga. 

Svårare att göra.

Men väl värt att försöka.

Japan - en kärleksförklaring. Part II

Man kanske skulle knyppla ett japanskt staket i sommar?

Jadå. Det finns mer att säga om Japan i allmänhet och Kyoto [kjå:tå] i synnerhet.

När man nu hunnit smälta intrycken lite, känner jag att vi faktiskt skulle behöva bli lite mer japanska. Av flera skäl. Just det där med omtanken om sin nästa. Hänsyn. Ord som tycks ha fallit i koma i Sverige. Åtminstone hos en stor majoritet.

Maskhållning är på gott och ont. Man visar sällan ilska öppet. Skrattar man, håller man för munnen och begränsar sig till ett fnissande. Hörde inte ett enda gapflabb. Man kan kalla det lågmäld, eller behärskad. Några stora känslostormar skyltar man inte med. Antagligen även det av hänsyn till sina medmänniskor. Man måste ju inte ösa sina innersta känslor över alla i sin omgivning. Exempelvis genom att PRATA SKITHÖGT om allt och inget, vare sig det är i mobiltelefon eller irl. Två tjejer i lilla hissen häromdagen. Pratade med varandra. På sisådär två decimeters avstånd. JÄTTEHÖGT. Nästa gång det händer ska maken och jag göra detsamma. Blir kul att se reaktionerna. Om det ens blir några...

Valfläsket här hemma är under upptrappning. Ingen hejd på alla miljarder som ska satsas på än det ena, än det andra. Inte ska allt finansieras med skattehöjningar heller, i alla fall inte sossarnas miljardsatsningar. Hur allt ska pröjsas vete fåglarna. Och är det bara jag som blir fysiskt illamående av att höra Magdalena Andersson? Har hittills inte sett ett enda nyhetsinslag med henne där hon inte ägnar större delen av sitt babblande åt att kasta skit på a) Anders Borg b) alliansen c) Fredrik Reinfeldt. Men det är väl så man gör när man inte har något eget vettigt att komma med. Pratar illa om konkurrenterna för att få bort fokus från sina egna brister.

Javisst ja. EU-valet. Måste gå till bibblan och poströsta. Gjorde SVTs test, det var spännande. Även om jag inte riktigt förstod några av frågorna. Vill jag att makten överförs från män till kvinnor i parlamentet? Alltså. Ja, kanske det. Om kvinnorna får platserna på grund av kompetens och inte kvotering. Och vill jag att Sverige ska få exportera snus till andra EU-länder? Couldn't care less. Liksom.

Men - mer om Japan då'rå.

Glass? Nudlar? Japansk auto-mat.

Man betalar ingen dricks. Inte någonstans. Helt suveränt, även om det är tricksigt att lära sig känna igen alla mynt. I Japan har man kvar ALLA valörer på mynt, även de som inte är värda nästan nånting och som man inte kan använda i biljettautomater, drickaautomater eller så. Förresten finns det dricka-automater nästan överallt. Man behöver inte gå törstig länge i den stan. Dessutom finns även automater för både glass och nudlar så man behöver inte gå hungrig särskilt länge heller. Och närbutiker som 7-eleven och Lawson serverera både kaffe och varma smårätter, förutom smaskiga bakverk och sushi.

Man betalar inte personen som bär upp ens väskor på rummet – det ingår i jobbet han får betalt för att utföra. Man betalar inte portieren när han ringer efter en taxi och man dricksar inte taxichauffören, trots att han får ta i som en tok när han knökar in alla väskorna i bagaget. Man jämnar inte av uppåt på krogen, hur nöjd man än är med maten. Och så vidare. Man betalar helt enkelt för det man köper. God service – det där ”lilla extra” som vi vant oss vid att bli överraskade av – ingår i prislappen.

Stolthet.

I Japan är man stolt över det man åstadkommer. Man utför sitt arbete med största noggrannhet och man tar sitt yrke på allvar. Oavsett om man packar varor, torkar ledstänger, asfalterar eller är advokat; alla ser nyttan med just sitt ansvarsområde och att det är viktigt för att helheten ska funka. Underbart. Och väldigt människovärdigt.

Tiggeri är förbjudet. Men sälja egna cd-skivor är helt okej. Och att vara stolt över det man skapat.

Toaletter. Har man en fullständigt opålitlig mage som min, är det en utmaning att resa. Oavsett om det gäller att ta bussen in till stan här hemma, eller flyga över halva jordklotet. I Kyoto finns toaletter typ överallt. Köpcentra, varuhus och restauranger såklart, men på varenda t-banestation, i servicebutiker osv finns rena, snygga toaletter. Inte är det någon som muttrar ”det är bara för våra gäster” eller kräver betalning heller. Det är ren och skär omtanke om medmänniskorna.

Japansk toalett. Inte så vanlig nuförtiden. Tack och lov.

Där kom det igen. 

Omtanken. 

Undrar SÅ vart den tog vägen?

Dog den nån gång på 80-talet? I samma veva som Det Stora Egot föddes?

Va?

Japan - en kärleksförklaring. Part I

Körsbärsträd. Vackrare än så här blir det inte.

Har ännu inte hunnit smälta den fantastiska resan till Japan. Besökt Tokyo förut; stort, ljudligt och häftigt. Denna gång blev det Kyoto (uttalas kjå:tå), före detta huvudstad, känd för sina många tempel och invånarantal ungefär som Stockholm. Väldigt olika städer men likheterna är det som förvånar mest.

Vänligheten.

Alla artiga, hänsynsfulla och vänliga människor.

Ingen som knuffas, skuffas eller ska tränga sig före.

Alla står alltid, överallt, i lagom tätt packade köer.

Ingen som pratar i mobiltelefon och stör sin omgivning.

Ingenstans på offentliga platser, i t-banan, på bussen eller i affären hör man någon som frikostigt och högljutt delar med sig av sina privata samtal.

Jo EN såg vi. På zoo. Han var rysk. Och ja, han borde suttit i en av burarna eftersom han också var unik…

Bakom galler på Kyoto zoo

Renligheten.

Man kan fnysa lite överlägset snobbigt åt människor som bär munskydd. Fnysandet bör dock fastna halvvägs när man vet att munskyddet i de flesta fall bärs av människor som är förkylda. Och inte vill smitta sina medmänniskor.

Finns inget klotter. Inga fimpar på gator, trottoarer och parker. Inte ett enda litet småskräp nånstans. Inte ser man en massa renhållningsarbetare heller. Folk har helt enkelt tillräckligt mycket hyfs för att inta skräpa ner. Och vill man röka utomhus får man göra det på särskilda platser.

Alla tvättar händerna efter toalettbesök, vilket är mer än man kan säga om sina egna landsmän. Med betoning på män. Har jag hört. Kvinnor verkar vara något bättre på det och de håller ändå inte i det de kissar med… Alla har dessutom med sig en egen liten handduk att torka händerna på efter tvätt. Och ja, jag köpte en som numera alltid ligger i handväskan. Vägrar köra sån där blåsmaskin som är full av en massa äckligheter.

De första dagarna undrade jag lite över var människor lägger sitt skräp. Glasspapper, gamla tuggumin och sånt. Såg inte en enda papperskorg och fick förklarat för mig att papperskorgar på allmänna platser monterades ner efter zarin-attacken i Tokyos tunnelbana för några år sedan. Numera finns papperskorgar bara där någon kan ha uppsikt över dem, utanför servicebutiker, kiosker och liknande.

Renlighet är en dygd. Överallt finns möjligheter att tvätta av sig.

Lugnet.

Till och med i morgonrusningen, när typ en miljard människor kommer till centralstationen med pendeltåg, går allt lugnt och städat till. Strömmen av flitiga människor flyter på, till synes helt utan att någon är irriterad eller ser stressad ut.

På krogen. Finns inga lediga platser sätter man sig på en trevligt placerad bänk utanför, i tur och ordning, och får en meny att studera medan man väntar. Det går avgjort mycket snabbare sedan när man redan då man sätter sig till bords vet vad man vill äta. Och även om det går fort att få maten och kön växer utanför känner man sig aldrig stressad. Japaner låter allt ta den tid som behövs.

Kyoto är fullt av vackra trädgårdar och parker. Så fort man sätter sig, inträder ett lugn och en frid som jag gissar att annars bara djupt religiösa människor kan känna i ett andaktsrum. Man sätter sig, tittar på konstfullt krattade gångar, vattenblänk, vackra stenar och några strategiskt placerade, stiliga växter. Och man andas. Djupt. Helt omedvetet hamnar man i ett nästan meditativt tillstånd. Glömmer tiden. Bara låter sig uppfyllas av – lugn.

Vatten, sten och mossa är viktiga i en japansk trädgård. Mossa! Har vi massor av på landet. Och sten.

Så.
Kommer jag härmed att vara cool och överseende? Sluta gnälla? Icke-sa-nicke. Men det är mest för att det är roligt att skriva. Och nån j-el måste ju ifrågasätta allt dravel som tidningarna försöker lura i oss.

Jag och jag själv

Ingen selfie - bara lite fredagsmys.

Sedan 80-talets första trevande ego-kickar har vurmen för det egna jaget bara växt. JAG går före allting annat. Som om JAG vore jordens medelpunkt. Man ser de är superegoisterna dagligen.
Det är viktigare att kolla sitt Instagram-konto och sina Facebook-meddelanden än att hålla koll på sina barn. Såg jag senast häromdagen. Mamma med två små flickor, kanske 2 och 4 år gamla. Mamman gick längs en hyfsat trafikerad väg, fram och tillbaka på trottoaren, medan flickorna sprang och hoppade framför, bakom och vid sidan av. Mamman hela tiden DJUPT försjunken i sin mobiltelefon. Jag satt och tittade på spektaklet och bad till högre makter att ingen av flickorna skulle få för sig att skutta och hoppsa rätt ut i gatan när någon av alla bussarna körde förbi.

Ordet SELFIE har blivit svenska, undrar om det inte fanns med i förra årets lista över nya svenska ord förresten? Nåja, annars kommer det väl in på listan i år. Att unga tjejer står och plutar med läpparna, tittar under lugg, puffar upp tuttarna och jobbar i en evighet för att få rätt kameravinkel, rätt look och så vidare är allom bekant. Man kan fnysa åt det som en övergående tonårsnyck, men selfien har spridit sig till alla åldrar och alla samhällsskikt. Nu har amerikanska forskare klassat detta som mental disorder, inte en så allvarlig åkomma att den fordrar tvångsomhändertagande, men väl en mental störning.
The disorder is called selfitis, and is defined as the obsessive compulsive desire to take photos of one’s self  and post them on social media as a way to make up for the lack of self-esteem and to fill a gap in intimacy.
Det var som attan.

Det är förresten inte bara småtjejer som producerar flest selfies, Herr Urspårad himself är rätt bra på såna också. Fast just den här bilden har visst snuten tagit... 

Enligt Aftonbladet har han gått bärsärk på ett varuhus. Tvångsvård, finns det i USA?

Margot Wallström, som i åratal sagt högt och tveklöst NEJ till alla som velat ha tillbaka henne i s-toppen, har nu sagt att hon längtar tillbaka till politiken. Blev väl trist när hon inte längre har några uppdrag vare sig i EU eller FN. Postkodlotteriet - eller var det Bingo-lotto? - känns kanske inte lika prestigefyllt. Jag känner henne inte, men hon verkar vara en sympatiskt person. Hade hon nappat när Mona Sahlin blev petad hade det säkert varit en annan sak. Nu vete fåglarna. Har hon inte varit borta lite för länge?
Knasigast idag var nyhetsuppläsaren på SVT1 som presenterade nyheten med "Sverigedemokraternas Margot Wallström..." Vi satte faktiskt morgonkaffet i vrångstrupen. Men sen fattade vi att det var en ren felsägning.

Fotbollsvåldet har debatterats flitigt efter förra helgens tragiska händelse då en DIF-supporter blev dödad i Helsingborg. Nu pratar man om att förbjuda folk att ha på sig rånarluva på matcherna, eller på annat sätt dölja sitt ansikte. Jag trodde att just det förslaget var ett ovanligt uselt aprilskämt. Alltså, vilken anledning har man att dölja fejset när man går på fotboll? För att man sagt till frun att man är på jobbet? För att pappa hejar på rivaliserande klubb? VAD?
Och varför måste man vara aspackad när man går på fotboll? För att stå ut med det dåliga spelet?
Det finns väl en hel del att ta itu med som framför allt klubbarna har blundat inför alldeles för länge. Och funkar inte det får man väl förbjuda 1) bortapublik 2) all publik. Och det blir ju roligt. Inte.

Zlatan viker ut sig i modemagasinet Elle, skriver Expressen och lovar "avklädda bilder" vilket såklart är avsett att locka folk att klicka sig vidare. Aningen skeptisk, men ännu mer nyfiken på varför han inte tillåter avklädda bröstbilder (jo, det gällde hans egen bringa, inte hustruns), klickade jag mig vidare. Hamnade på Elles webbsida där en barsk Karl Lagerfeldt lutar sig mot en leende Zlatan (och där han sitter på sin pall är han ungefär i samma längd som Lagerfeldt). Stakar mig igenom franskan och hittar ännu en länk i texten om de avklädda bilderna. Klickade på länken och möttes av det här:

Surprise!

Jag brukar säga att man kan komma undan med precis vadsomhelst bara man kallar det för konst. Och för att uppmärksammas för sina konst(iga)-projekt gäller att vara så udda som möjligt. Jag tyckte Anna Odell hade nått ett riktigt lågvattenmärke när hon fejkade ett självmordsförsök och kallade det för konst, men fasen vet om inte den franske konstnären (?) Abraham Poincheval tar priset ändå? Han har bosatt sig inuti en död björn under två veckors tid och sänder live-tv där inifrån. Den optimala selfien? 

I Kalmars och Kronobergs län är man bäst på att spara pengar. Det gör nu att pressen fortsätter att odla myten om snåla smålänningar. Hur man nu kan sätta likhetstecken mellan sparsam och snål. Det är faktiskt två helt skilda saker. Det förklarar varför man aldrig ser några smålänningar i Lyxfällan, eller som G sa "dum-i-huvet-tv". 
Sparsamhet är en dygd, sa min mamma. Fast sånt är visst inte så inne längre.

Moderaterna håller stormöte i Göteborg, "Ödesmötet" hojtar AB och andra medier hänger på bilden av en regeringstrött allians som inte åstadkommit nånting. Jag vet att bad news säljer fler tidningar och det är så himla otrendigt att säga något positivt, men den lilla nyheten att 200 000 människor har kommit ifrån det så kallade utanförskapet och i stället arbetar för sin försörjning borde väl ändå ha renderat en halvsida? Va? Eller att alla arbetande svenskar har fått avsevärt mycket mer i plånkan? Men det är roligare att gnälla (tell me about it) över att alla som får sjukpension (exempelvis undertecknad) har fått ersättningen sänkt OCH betalar högre skatt. Instämmer. Sånt suger verkligen. Om jag ska se till min egen privata ekonomi. Och det gör man ju. Nationalekonomi får de som har betalt för det syssla med.

Volvo-Svanberg fick sitt arvode höjt med 44 %. Det var inte illa pinkat. Hur stora lönelyft fick alla som bygger bilarna? 

Men alltså. Det här med att lägga ut bilder på nätet. Ibland undrar man om folk inte har någon insikt i hur internet funkar över huvud taget. Varför lägger man ut bilder på sina nakna barn? Måhända i badkaret där man tycker att de är så himla oemotståndliga. Eller där de ligger och kramar sina gosedjur innan man fått på dem pyjamasen. Rara bilder för oss vanliga människor. Men så himla onödigt.
Det finns en massa nätpeddon som dammsuger nätet efter den här typen av bilder. Jag blir illamående bara att tänka på vad de gör när de hittar de här barnnakenbilderna.
Illa. Mår jag.

Nu ska jag ägna mig åt betydligt trevligare saker. Åka och plåta ett gäng kattungar. Är det något som får en på gott humör, så är det djur. Sällskapsdjur i synnerhet, det är dessutom vetenskapligt bevisat, och ännu mer i synnerhet sällskapsdjurens ungar. Jag har hört folk säga "nä jag tycker inte om hundar/katter/djur" och tycker det är jättekonstigt. Man kan vara rädd, allergisk, oberörd, tycka att de skräpar ner/väsnas/kostar pengar men alltså så där generellt bara "tycker inte om". Är inte det någon form av empatistörning? Som en känd tv-producent sa till mig en gång "djurägare är berikade människor". Så sant. Om jag skulle slå till och köpa en katt kanske?

Stambytet då? Alla vitvaror som bestämt sig för att dö? Hantverkarna som plötsligt dyker upp så vi känner oss ungefär som om vi deltar i nattduellen i Mästarnas Mästare - man vet aldrig när det händer. Nä alltså när jag fick sms i går med innehållet "A har brutit armen på flera ställen, B ligger på sjukhus med andnöd, C har blivit nästan helt döv och D har influensa. Annars är allt bara bra." insåg jag att vi har det ganska bra ändå. Pengar är trots allt bara papper.

Trevlig helg!



PS.
Ni följer väl Manimalis på Facebook?

"In the hood"

Stängt för lunch?

Att vi blir allt mer amerikaniserade eller anglofila eller vad det kan heta är allom bekant. Fick häromdagen frågan ”Är du hemma? Jag är i ditt hood.”.

Jamensåtrevligt, svarade jag glatt medan jag undrade var sjutton människan var nånstans. Sedan hörde jag utrop av station och fattade att hood är förkortning av neighbourhood och betyder ordagrant i grannskapet, alltså personen som ringde var i närheten. Ka-ching!

Nå. Tillbaka i de centralare delarna av Solna har jag idag tagit mig en rejäl runda. Ville kolla vad som hänt sedan sist, förutom att uträtta en del ärenden. Kunde konstatera att personalen hos Kjell & Co fortsatt är i en klass för sig när det gäller hjälpsamhet. Trevliga är de också, varenda en som jobbar där. I dag kom en äldre man i permobil in i butiken. Där är ganska trångt även för en gående och hyfsat smidig person, som jag själv uhrm uhrm, men med permobilen blev det ett rent äventyr. Det första mannen gjorde var att köra rakt in i en hylla med headsets – krasch, brak! Sedan backade han därifrån och välte en korg med kataloger – kablam! Därefter tog han sats och körde framåt igen med en sabla fart och körde över alla kartonger med headset som han rev ner i första svängen – KRAAAAASK! Och när han sedan backade över både kartonger och utvälta kataloger vände sig killen som hjälpte mig mot mannen i rullstolen med ett artigt ”Går det bra?” utan minsta spår av irritation eller ironi.
Och han ägnade säkert fem minuter åt att leta efter en liten grej till mig som kostade tio spänn. Service på hög nivå. Favoritbutik.

Taktiken att inte ge tiggarna pengar verkar ha haft effekt (har hittills bara sett tre personer allt som allt som slängt till någon av tiggarna en slant), antalet har krympt avsevärt och dessutom har de som är kvar blivit ett snäpp latare. Låter en kudde ligga framme och ställer dit en pappmugg. Fattades bara en skylt med ”Kommer strax”. 

Hemköp – alltid lika seeeeegt att köa för att få hämta ut ett brev som är aningen tjockade än ett vanligt kuvert. Suck. Folket från Kjell & Co skulle kunna hålla kurs i bra service.

Spårvägsbygget till Solna station. Alltså, vem var det som kom på den briljanta idén att dra spårvagnen dit? Som alla andra byggen är det försenat = man får gå OMVÄGAR för att komma dit man ska. Jaja, jag behöver röra på fläsket, jag vet. Dessutom med en hög och svindyr standard som håller för snabbtåg, helt onödigt. Som mest har jag sett tio pers i ett helt tåg. Men det kanske blir mer poppis när man kan åka nästan ända fram till kompisarenan.

Hemma i lägenheten då? Vi höll oss ju borta hela dagen i går då hantverkarna skulle göra klart det sista i bad och wc, städning skulle ske som idag tisdag (1:a april, borde anat oråd). Och när vi kom hem i går såg vi att – jodå – ingenting hade hänt. Förvånad? Inte alls. Orkar inte ens bli förbannad längre. Men i morse klockan 07.20 stod det plötsligt en hantverkare i vår hall, tätt följd av ytterligare fyra man. INGEN ringde på dörren. Ursäkta, men vi bor faktiskt här.

Himla tur att man nuförtiden sover med kläderna på. Bara utifall att.

Nä jag bara skojar. Det är ju första april idag.

Det här är dock inget aprilskämt. Det är Kvalitetsbyggs kreativa lösning på problemet: hålet och locket vi gjorde passar inte ihop. Undrar hur länge tejpen håller? 

Stockholmspolisens aprilskämt att de skaffat bettskenor till alla polishundar för att inte få klagomål på hål i kläder och kroppsdelar var inte så himla skoj. Eller, tajmingen kunde varit bättre, kanske man ska säga. Gå ut med det samma dag som alla medier rapporterar att antalet personer som behöver sjukhusvård efter hundbett har ökat de senaste åren. Och så bild på den stackars lilla bebin som blev biten häromdagen.

”Mörkertalet är stort” skrivs det, vilket säkert är sant. Det man vill veta är vad som hände innan hunden bet. Är det ett hugg helt oprovocerat kan man börja fundera på om hunden är så lämplig att ha bland andra levande varelser. Men ofta är det den egna hunden som biter. Om inte, är det oftast den som håller i kopplet det är fel på.

Men nu lär väl debatten om att förbjuda vissa raser att ta fart igen.

Som om det skulle hjälpa.

Liksom.

Nu ska jag städa badrummet. Där ligger metallspån överallt och en massa annat som behöver fixas till. Någon städning har vi inte sett till idag. Däremot hade någon placerat makens promenadskor uppe på fina pallen i hallen när jag kom hem. Och någon hade använt duschen. Kände mig som Guldlock ungefär.

Men det kanske bara var någon som ville skoja lite.