Oroande

Ibland önskar man...

Jag skulle kunna skriva om sjukförsäkringen som är på tapeten igen. Regeringen pratar om att man nu åter ska kunna vara sjukskriven forever. Trots att alla studier visar att tidsbegränsad sjukskrivning och en ersättning som är lägre än lönen faktiskt gör att folk tillfrisknar fortare. Och vilken sjukdom, som inte gått att bota på 2 ½ år, skulle bli botbar efter fyra år? Eller tio?

Nu vill man låta alla elallergiker, ”utbrända” och amalgamförgiftade vara sjukskrivna så länge de själva önskar. Och med en högre ersättning så att det verkligen inte alls ska löna sig ens försöka arbeta.

Verkar jag cynisk? Snarare realist. Efter ett långt yrkesverksamt liv. Jag har otaliga exempel på människor som verkligen inte vill jobba. Och folk som helt och hållet inbillat sig att de är sjuka på riktigt. Som gör vad fasen som helst för att kunna leva på bidrag och ägna sig åt hobbyverksamhet och ett och annat litet svartjobb emellanåt.

Jag vet också att det finns svårt sjuka människor som får kämpa i åratal för att få den ersättning och den hjälp de behöver och har rätt till. Tacka fuskarna för det. Men tyvärr är det så att den svenska moralen har sjunkit betänkligt de senaste åren. Det börjar luta åt Greklandshållet – det är inte alls ballt att betala skatt. ”På heder och samvete” är fett ute. Det är ballare att skryta om hur mycket man lyckats lura systemen. Och det gör man så länge man tillåts. På samma sätt som man kör för fort där det inte finns fartkameror.

Jag skulle också kunna skriva om handelsavtalet med Saudiarabien. Att man över huvud taget ens överväger att omförhandla det ger mig magknip. På riktigt.

Jag skulle dessutom kunna ondgöra mig över regeringens flathet mot Ryssland, om det skamlösa röstfisket för en plats i FNs säkerhetsråd, om allt tjafs som inte leder någonstans alls och om att man inte vet ett enda dugg vart Sverige är på väg eller om regeringen över huvud taget är överens om någonting.

Men jag orkar inte. Det är för stort, jobbigt och synnerligen oroande. Det är ingen behaglig känsla. Jag känner mig som Kristian Luuk; vart är vi på väg?

När man sedan läser om allt näthat blir man faktiskt mörkrädd. Vad FA-AN, på ren svenska, är det med folk? Va? Man hatar Alexandra Pascalidou så hon överväger att flytta utomlands, man hatar Mårten Andersson för att han valt att leva ett nyktert liv, man hatar plötsligt David Hellenius för att han gjort parodi på figuren Filippa Bark som hälften av svenska folket också hatar. Vad är det som händer?

Roligare då att oja sig över småsaker. Förtretligheter.

Som att den mest lästa nyheten på Aftonbladet.se idag är ”Normalsnoppens längd är avslöjad”. Nej jag läste den inte.

Som att korkade stockholmare köar i sju månader för att bli klippta hos ”kändisfrisören” och att det förekommer svarthandel med klipptider.

Som att tiggaren i Odenplans tunnelbana klippte till mig med Sofia-tidningen som jag inte ville köpa.

Eller som att Gunilla Persson fortfarande får synas i tv.

Typ så.

Men när bulsarna som sabbade vårt badrum nu gör radioreklam, blir jag på dåligt humör igen. Och oroad över hur många fler som kommer att bli missnöjda över spräckt tidsschema, högre kostnader och slarviga jobb. Kvalitetsbygg. Varning härmed utfärdad.

Så ett litet tips till alla ungdomar som behöver bostad. Bygg en kåkstad på nåt trevligt ställe i stan. Så länge kommunen inte har något bättre att erbjuda blir ni inte bortkörda. Det är väl en regel som borde gälla för alla. Eller?

Nu ska jag ta mig en tur till leksaksaffären.

Sånt piggar upp.

Lite verkstad

Läser debattartikel efter debattartikel och hör det ena utspelet efter det andra. En massa kloka, och lika många korkade, förslag till förbättringar/förändringar kastas fram från olika håll. Och jag tänker – vore det inte bättre om det kom konkreta förslag? Motioner till riksdagen? Krav på lagändringar? Lite verkstad och inte bara en massa snack?

Vi tycker. Vi vill. Man borde.

Und so weiter. I oändlighet.

Dags att kavla upp ärmarna nu. Sluta skylla på vad alla andra gjort. Och inte gjort.

Dags att göra något själv.

Det gäller i och för sig inte bara politiker på riks- och kommunnivå. Folk som tycker att de är för feta och borde banta, för stillasittande och borde röra på sig, för missnöjda och borde byta jobb/parter/bostad. Jamenförihelvete GÖR DET DÅ.

Alltså, med en druckens envishet hävdar jag att den enda människa man kan förändra är sig själv. Är man missnöjd får man antingen ändra sina yttre förutsättningar eller sig själv och sin inställning. Eller så håller man truten.

Men för en del är själva gnällandet som livsluft.

Jag hade en arbetskamrat för många år sedan som var negativiteten personifierad. Hon hade baske mig inte ett enda positivt ord i sitt förråd. Dagligen gnällde hon om jobbet men fick aldrig tummen ur att söka nåt nytt. Inte ens då hon blev bjuden på en längre rundresa i USA kunde hon glädjas och berätta om allt det roliga när hon väl kom hem igen. Hon sa ”Nej men det var inte alls kul” menat som ironi, innan hon övergick till att berätta om allt hon hade velat se/köpa/uppleva men inte fick.

Energitjuv är bara förnamnet.

Apropå energi. Det är inte klokt så många korkade kommentarer det har fällts till stöd för alla som påstår sig vara elallergiska. Hur mycket forskning det än presenteras, håller folk fast vid tron att elektricitet kan orsaka en massa sjukdomar. Ja, alltså man dör om man nuddar vid en högspänningsledning, men ungefär där går väl gränsen för hur farligt det är att vara nära ett eluttag. Hanne Kjöller i DN levererade dagens roligaste kommentar med anledning av centerpartisten Mattias Larssons påstående att ”om inte strålning vore skadlig skulle ju inte mikrovågsugnen fungera!”. Kjöller kontrar då med att hans slutsats innebär att det går att laga mat med mobilen.

Morgonens första gapflabb. Tack för det!

En annan av mina favoriter i DN, Erik Helmerson, skriver en ledare om judehatet i Malmö och kommunledningens flathet inför detta med ursäkter om att de som trakasserar, mobbar och går till handgripligheter tillhör en ”utsatt grupp” eftersom de flesta av förövarna har en bakgrund i mellanöstern. Veckans Uppdrag granskning visade att det till och med går mass-sms om en jude skulle visa sig i Rosengård, med uppmaning att kasta ägg på dem. ”I en svensk stadsdel” skriver Helmerson. Jo, Rosengård ligger i Sverige och är geografiskt svensk. På samma sätt som Chinatown är en del av New York och därmed är en amerikansk stadsdel. Men jag har svårt att tro att samma saker skulle hända exempelvis på Kungsholmen i Stockholm, eller i Majorna i Göteborg där befolkningen är lite mer blandad. Eller hur man nu ska uttrycka sig utan att få rastist-stämpel på sig. Och bara för att man tillhör en minoritet är man väl knappast ursäktad när man bär sig åt som ett svin? Va?

Dags att ta itu med de här vidrigheterna. På riktigt. Man pratar om islamofobi och nazism, medan en del muslimer kan ägna sig åt antisemitism mer eller mindre obehindrat. Och de här unga grabbarna som skyller Malmös judar för konflikterna i mellanöstern, var får de luft ifrån? Och fick de ännu lite mer stake av att regeringen i höstas erkände Palestina?

I kategorin klantskallar har paret utanför Kramfors intagit tätplatsen. Jag hoppas de hittas vid liv snart. Men alltså. Ge sig iväg på skoter. Ut på Ångermanälven. I mörker klockan åtta på kvällen. Utan att ta med sig mobiltelefoner. Och nu letar alla som galningar efter dem. Skoter åker man i dagsljus. Eller på säkra skoterleder. Punkt. Det vet till och med jag som inte ens har förarbevis.

Och just som jag skrivit elakt om kung Abdullah av Saudiarabien så gick karln och dog. Inte helt oväntat kanske, han närmade sig väl 100. Blir det nya, moderna tider i landet nu när sonen tar över?

Ja, jag var ironisk. Nästan sarkastisk faktiskt. Det var svårt att säga högt. Sarkastisk faktiskt. Värre än sex laxar i en laxask.

Verkstad va’re ja. Dags att ta itu med riktiga arbetsuppgifter. Inte sitta här och svamla.

”Get started” som Stadium hojtar i sina annonser. Pja, man kanske skulle gå och köpa lite träningskläder? Det är väl en bra början på ett sundare liv?

Och elastabrallor är SÅ mycket skönare än jeans när man kryper upp i soffhörnet med en skål Ben & Jerry…

Trevlig helg!

Lördagsgodis

Efterblivet

Om kungen vore elallergisk

”Fan va efterblivet” är en kommentar man hör lite då och då. Ganska användbart. I synnerhet som det inte längre betyder annat än att något är stört, segt eller dumt i största allmänhet. Inte som förr i tiden, att efterbliven var något man kallade en person med funktionsnedsättning. Fast i den engelskspråkiga världen heter det fortfarande ”retard”. Låter rätt illa faktiskt.

Det kan också heta ”utvecklingsstörning” som omedelbart får mig att tänka på Saudiarabien. Man kan väl lugnt säga att där lider man av störd utveckling, man är liksom kvar någonstans strax efter stenåldern. Och med det sagt kan jag än en gång dra en lättnadens suck att jag faktiskt får säga så. Utan att bli dömd till fängelse, böter i miljonklassen, tusen piskrapp eller till och med avrättning.

Det finns ju fler skäl till att jag är glad att jag inte är född där. Kvinnor måste ha en manlig förmyndare, får inte köra bil eller idrotta offentligt. Och om man inte aktivt utövar islam kan man dömas till döden. För att nämna ett par exempel på vad man pysslar med där. Och där kung Abdullah kan glädjas åt att ha fått medalj av svenske kungen…

Ett par sjukhus har inrett särskilda rum för personer som påstår sig lida av elallergi. Men alltså hallå. Det finns inget som heter elallergi. Annat än bland dem som påstår sig ha drabbats av det. Ingen av de ”drabbade” har hittills kunnat avgöra om de befinner sig i ett elsanerat område eller ej. Sjuka blir de, ja. Men inte beror det på elektrisk strålning. Det är faktiskt vetenskapligt bevisat.

Dessutom får elallergiföreningen statligt stöd på några miljoner om året. Det kan vilken förening som helst få om den har tillräckligt många medlemmar (500) och geografisk spridning (minst 10 län). Och inte krävs det att föreningen företräder människor som är bevisat sjuka, nejdå. Man kan starta en patientförening för vad fasen som helst, bara man är tillräckligt många och finns lite här och där i vårt avlånga land. Och påstår att det man lider av gör det svårt att klara vardagen. Hjälp. Säger jag bara.

Which means att exempelvis kränkta makar kan gå ihop och bilda en förening, liksom försmådda älskare, ex-såpadeltagare och gamla rättshaverister. Vi som inte får röka cannabis är ett annat förslag. Man kan säkert få svårt att klara sin vardag om man inte får röka på legalt. Och nog måtte det finnas 500 i tio län av dem? Varsågod, bara att casha in stålar från staten. Och så vidare. Alltså. Vad fan.

I Ronneby ger man tiggarna ”jobb”. De ska sälja kampanjknappar i stället för att tigga. Men alltså, är inte arbetslösheten ganska hög i Blekinge? Kan man inte ge såna jobb till arbetslösa ungdomar då? Och javisst ja, måste mejla Situation Stockholms redaktion och kolla vart alla tidningsförsäljare har tagit vägen. Där det stod tidigare sitter nu i stället tiggare. Måste kolla upp det där.

Att man är lite efter i England är väl känt. Där dricker man sitt afternoon tea och sitter på puben oavsett hur fort världen runt omkring snurrar. Och nu har tidningen The Sun kommit på att det kanske inte är så himla up-to-date med nakna brudar i tidningen. Tar man bort dem? Nej nej inget sånt radikalt. Man visar brudar i bikini i stället.

I debatten om sjuksköterskornas löner läste jag just en av de dummaste insändare jag läst. En snubbe som tyckte att specialistsjuksköterskornas löner borde ligga i nivå med riksdagsledamöternas. Öh? Varför han kommit fram till att just det var en bra jämförelse framgick inte. Och inte verkade han ha någon särskilt bra koll på lönerna i någondera yrkesgruppen heller. Efterblivet va’re ja.

Och knappt hann det bli nytt år förrän försäljningen av semlor var i full gång. I år vet kreativiteten inga gränser. Först kom semmelwrapen, eller wrap-semlan, 

tätt följd av korv-med-bröd-semlan. 

Vad blir nästa överraskning? Hamburgersemla?

Eller?

Hemma igen

Tänk att det är samma sak varenda gång man kommer hem från en utlandsresa. Man häpnar över hur ostädat det är på en massa offentliga platser. Och man häpnar så man nästan storknar över hur oartiga svenskar i allmänhet är.

I andra länder ber man om ursäkt om man råkar stöta till någon man går förbi. I Sverige får man skylla sig själv att man över huvud taget finns, än mer om man står eller går i vägen för någon drulle som prompt ska kolla mobiltelefonen medan han/hon drar fram som en vägvält. Engelsmän, eller Jersey-bor som det senast var fråga om, säger tack. Hela tiden. Till i princip allt. Please och Thank you måste vara engelsmännens mest använda ord. De svenska motsvarigheterna verkar ha fallit i glömska för länge sen. Djup glömska. Det är otroligt sorgligt.

Dessutom tycks vi svenskar ha glömt hur man städar. Inte så att jag besökt en massa engelsmän och kollat hur de har det hemmavid, men alla (och då menar jag verkligen alla) restauranger, barer, pubar, hotell, flygplatser - you name it - har kolossalt välstädade toaletter. Inte en enda gång vände jag i dörren, som man oftast gör i svenska dito, för att det var skräpigt, nerkissat eller allmänt ostädat. EN oaptitlig toa har vi sett. Den fanns utanför bussterminalen i St Helier på Jersey. Det må vara ursäktat.

Apropå toaletter. Ingenstans har vi råkat ut för att någon pub, bar eller restaurang nekar en att använda toan (men det har hänt EN gång på ett hotell i Frankrike). I Sverige står det stora, arga anslag på nästan varenda toalett "ENDAST FÖR RESTAURANGENS GÄSTER". Inte för att jag är lagd åt det hämndlystna hållet, men jag önskar faktiskt alla som sätter upp såna där skyltar att drabbas av våldsam diarré minst en gång i veckan. Gärna på något ytterst olämpligt ställe. Och sedan råka ut för att inte få gå på muggen. Eller att möjligen få tillträde till toan men tvingas betala innan krogägaren nådigast låser upp dörren.
Varsågod.
Liksom.

Vad har hänt medan vi varit borta då?
Loreen vann Eurovision Song Contest. Det var bra gjort. Och ja, visst är hon svensk. Oavsett vad SDs partisekreterare tycker. Han hade väl inte partipiskan på sig där han satt i tv-soffan sent på lördagskvällen. Man hörde inga såna protester när Arja sjöng. Hon har väl en ganska tydlig brytning i sitt uttal? Och Herreys, hade inte dom brorsorna bott i USA i hela sina liv. Typ. Jag kan säkert komma på fler om jag tänker en stund, men jag har ingen lust.

Apropå SD. Det blev visst väldigt tyst när statistiken över anhöriginvandringen presenterades i går. Man har trott att ensamkommande flyktingbarn släpar hit hela tjocka släkten efter ett tag, men nu visade det sig att det bara är tio procent av dem som får hit familjen. Snopet för rassarna. Och jag tänker att om man nu vill att alla icke-svenskar ska åka härifrån, borde man väl i konsekvensens namn ta hem alla svenskar som av en eller annan anledning har flyttat från Sverige? Vi kan väl stänga in oss i vår blågula puppa och inte beblanda oss alls, inte ta in några utländska varor och då heller inte exportera några. Vi kan bli som Nord-korea. Det verkar väl mysigt?
Inte?

Amerikansk polis sköt ihjäl en man som tuggade på en annan mans ansikte invid en motorväg. Naken var han visst också. Han som tuggade. Det stod inte så mycket om mannen som blev tuggad på. Alltså. Vissa nyheter kan man klara sig utan.

Jordbävning i Italien igen. Vad händer?

Rättegången mot Peter Mangs fortsätter. Och han sitter och läser Charlie Normans memoarer. Läskigt. Men ett par gånger har han sagt något. Till exempel att någon samlat upp hans tomhylsor från skjutbanan och placerat dem på mordplatsen. Eller att han bara skojade när han erkände för ett flertal personer att han mördat. Kul kille det där.

Rättegången mot den norske terroristen fortsätter också. I dag skulle visst tre vänner till honom vittna. Har han så många vänner?
Häpnadsväckande.

Den svenska begäran om att få Julian Assange utlämnad ska upp i Englands högsta domstol i morgon. Stort  uppslag i DN. Och det enda jag kan tänka är att han borde trimma bort näshåren.

Aftonbladet avslöjar att en elallergisk kvinna svimmar i kväll under en intervju på TV5. Hon fick svåra allergiska reaktioner av kameror, lampor och mikrofoner skriver tidningen. Herregud.

Samma tidning skriver också att Jan Malmsjö, 80, ramlat ner från scenen under en intervju i SVT. Är han också elallergisk?

Grekerna tömmer nu sina bankkonton och stoppar stålarna i madrassen. Och fortsätter vägra betala skatt. Så går det när tilltron till de styrande övergår från förakt till fullskaligt misstroende. Var ska detta sluta? Undrar om jag har några gamla drachmer liggande. De kanske kommer väl till pass i höst när vi ska dit...