Knopp och kropp

London, en torsdag i juni.

Jaha, så sitter man här med en hög morgontidningar och vet inte riktigt i vilken ände man ska börja gnälla… Får man plötsligt ett uppdrag som är svinbråttom att leverera blir det varken tidningar, radio eller tv på ett tag. Ska man dessutom hantera en elak förkylning, diskussioner om ersättning för badrummet och en utlandsresa kan man drabbas av system overload. Nu är det mesta på banan igen och Häxan Surtant is back.

London-weekend. Of course. Vårt te var slut – så vad gör man? Åker och köper nytt förstås. Den här gången regnade det faktiskt lite och vi fick till och med användning för paraplyet som vi släpar fram och tillbaka varenda gång vi far dit. It’s raining cats and dogs, får man ju lära sig. Frågan är bara när? Och var? Förutom några droppar i juni då och ett lätt snöfall i början av februari. I övrigt inte en droppe. Kanske i juli? Det är den enda månad vi inte besökt GB.

Stor artikel om IBS i dagens SvD. Det ska tydligen bli en hel artikelserie under rubriken ”Våga prata skit”. På tiden att någon skriver seriöst om allvarliga problem som många lider av men få vill prata om. Möjligen för att dessa sjukdomar oftare drabbar kvinnor? Troligen för att man inte riktigt vet vart man ska vända sig med den här typen av sjukdomar. Men det värsta är att de som drabbas av vår tredje vanligaste cancerform (och dessutom den med näst högst dödlighet) alltför ofta får vård alldeles för sent. Mag- och tarmcancer ger diffusa symptom och det känns pinsamt att söka hjälp. Dessutom är kunskapsnivån skrämmande låg i primärvården och fler än jag har fått gå i åratal utan adekvat behandling. Det enda som slog mig som lite märkligt är att kvinnan i artikeln bedöms helt sakna arbetsförmåga och har, vid 33 års ålder, full sjukersättning. Which means att man bedömt att hon aldrig någonsin kommer att ha ett enda uns arbetsförmåga. Inte i ett enda arbete. Och hon säger själv att hon vägrar ta mediciner för att få bukt med besvären. Jag fick inte riktigt ihop det där.

En annan artikel på temat vård handlade om att vårdgarantin slår hårt mot dem som är svårt sjuka. Det var knappast någon nyhet. Sjukvården är så attans angelägen att ta emot nya patienter inom föreskriven tid att man inte hinner ta hand om dem som är svårt sjuka, det gäller särskilt sjuklingarna som redan är inne i systemet. För dem finns nämligen inga vårdgarantier… Jättekonstigt att tidningen valt en patient som var i behov av magsäcksoperation. Alltså, karln vägde 110 kilo när han först började prata med doktorn om en operation. 110 kilo är inte så där jättemycket övervikt, så med lite jävlaranamma och en personlig tränare borde han kunnat tappa sisådär 20 kilo utan några större problem. I stället la han på sig 15 kilo till och fick diabetes, sömnapné, högt blodtryck och hjärtsvikt. Därefter tyckte han själv att situationen var så pass akut att han bekostade en operation själv. På Sophiahemmet. Möjligt att den här snubben väcker sympatier hos den gängse läsekretsen som SvD har, men jag har vissa problem att tycka synd om honom…

Sanna Ryman bloggar om diskussionerna kring vem-ska-regera-ihop-med-vem efter nästa val och konstaterar att om man röstar på MP får man Sjöstedt på köpet. Känner alla MPs väljare till det?

Protesterna i Turkiet. Om några dagar ska EU åter ta upp frågan om landets inträde i EU. Jag fattar fortfarande inte hur man ens kan överväga att Turkiet ska ingå i en europeisk union. Bland annat eftersom typ 95% av landet ligger utanför Europa.

Proffsboxningens vara eller inte vara blev åter aktuellt när Frida Wallberg knockades och fick en hjärnblödning. Alltså. Boxningen går ut på att slå motståndaren medvetslös. Alla inblandade känner till det. Alla andra också, faktiskt. Ju längre man boxas desto större är riskerna att man får hjärnskador. Krävs bara normalt iq för att lista ut det.

Notan för upploppen i Husby kommer att landa på 63 miljoner kronor. Minst. Man har ännu inte räknat ut vad polisens övertidstimmar har kostat, men det finns fler kostnader som man inte har grepp om i dagsläget. Ett antal miljoner kommer Stockholms skattebetalare att tvingas stå för. Om vi säger så här – det lär inte bli några stora satsningar på ungdomsgårdar, fritidsledare och extraresurser i skolorna de närmaste åren. Tacka bråkstakarna för det.

Ännu en fuskande friidrottare har avslöjats. OS-stjärna från Jamaica. Hennes pappa säger att någon kan ha blandat något i hennes dricka. Ännu en fuskare som inte haft en aaaaning om att hon varit dopad. Eller hur.

I Torsby ska politikerna gå en kurs i hur man skriver så folk begriper.

Kostnad 350.000 kronor.

Frågor på det?

Really great, Britain!

This is England!

Den som missade avslutningsceremonin i London-OS i går (repris i dag, måndag), missade verkligen en riktig höjdpunkt. Det var fest från början till slut; sång, dans och musik så man hade svårt att sitta still. Många som deltagit i OS på ett eller annat sätt har förundrats, beundrat och visat stora leenden.

Kanske kan vi i och med detta nu slippa höra att det alltid regnar i London?

Vareviga dag var det ett sabla tjat på alla kommentatorer över hur överraskande det var med lite sol. Hur näst intill chockade alla var över att det inte spöregnade hela tiden. Såååå tröttsamt.

Jag har tappat räkningen på hur många gånger vi besökt London (nä, det är inget skryt). Vi har varit där under alla tider på året, utom just under sommarmånaderna. När jag tänker efter har vi faktiskt varit i stan alla månader utom juni, juli och augusti. Sammanlagt har vi upplevt regn fyra gånger. FYRA. Och då regnade det inte ens hela dagarna. Två gånger har det snöat. En gång i början av februari och en gång i slutet av april. Resten av alla dagar har varit soliga, varma och inte särskilt blåsiga. Det växer för fasiken palmer i stan. Klart att det inte kan vara skitväder då! Varifrån kommer det där ryktet egentligen?

Nästan varenda dag var det också ett evigt tjat och idel förvåning över hur vänliga alla var. Alla volontärer var så vänliga; inte amerikanskt tillkämpat vänliga, utan verkligen genuint vänliga och hjälpsamma. Detsamma gällde funktionärer, taxichaufförer, busskonduktörer och så vidare. Wakie, wakie – this is England. Man är artig, belevad och uppmärksam mot sina medmänniskor. Vanligt hyfs. God uppfostran. Sånt som de flesta har glömt bort i Sverige. Därav förvåningen, troligtvis.

OS innebär ett och annat rekord. Något av dem mer häpnadsväckande än ett annat. Och som i nästan alla mästerskap numera, avslöjas en och annan fuskare. Första återkallade guldmedaljen rapporterades det om i dagens medier. Vitryskan som vann kulstötningen hade proppat i sig anabola steroider. Snopet för henne att hennes dopare inte kommit på något modernare medel som är svårare att upptäcka… Det är alltid lika motbjudande att se fuskare jubla över sina segrar. Hurra, jag fuskade bäst. Liksom.

Och jag säger som Bettan (ja, inte Elisabet II, en annan Bettan), om det visar sig att Bolt är dopad, ska jag aldrig aldrig mer titta på friidrott. That’s a promise.

Avslutningsfesten då. Entrén som Spice Girls gjorde måste gå till historien som en av de absolut coolaste. In kom tio brittiska taxibilar och nästan dansade balett. Sen började fem av dem blinka och blippa och illustrerade en kryddig, en baby, en skrämmande, en elegant och en – ja, vad sjutton heter den femte Spicen? Det har jag glömt. Häftigt var det i alla fall att regissören lyckats få ihop dem till ett uppträdande. Fult av DN att beskriva numret med orden; In kom David Beckhams fru Victoria och de andra fyra i Spice Girls. David Beckhams fru, förvisso. Men hon är väl en egen person? Va?

Att höra 80 000 pers sjunga växelsång med en storbilds-version av Freddie Murcury och att höra samma skara sjunga allsång Always look on the bright side of life; jag vet inte vilket som var häftigast. Sen är jag ingen stor fan av The Who, därav min besvikelse över finalen. Hade jag regisserat skulle jag nog ha valt We are the champions. Men det är jag det.

Sen undrar jag om det var någon mer än jag som upplevde att hela evenemanget tappade tempo när Rio fick några minuter att presentera sig. Så hopplöst trist och gammaldags det kändes med sambadansarna och en snajsig fotomodell eller Miss Nånting eller vad hon var, som inte gjorde något annat än – ja, åmade sig kanske? Och sen tassade Pelé in i det hela. Nä, Rio får nog väldans svårt att ens komma i närheten av London-OS på många sätt.

Great Britain! Really great!