Really great, Britain!

This is England!

Den som missade avslutningsceremonin i London-OS i går (repris i dag, måndag), missade verkligen en riktig höjdpunkt. Det var fest från början till slut; sång, dans och musik så man hade svårt att sitta still. Många som deltagit i OS på ett eller annat sätt har förundrats, beundrat och visat stora leenden.

Kanske kan vi i och med detta nu slippa höra att det alltid regnar i London?

Vareviga dag var det ett sabla tjat på alla kommentatorer över hur överraskande det var med lite sol. Hur näst intill chockade alla var över att det inte spöregnade hela tiden. Såååå tröttsamt.

Jag har tappat räkningen på hur många gånger vi besökt London (nä, det är inget skryt). Vi har varit där under alla tider på året, utom just under sommarmånaderna. När jag tänker efter har vi faktiskt varit i stan alla månader utom juni, juli och augusti. Sammanlagt har vi upplevt regn fyra gånger. FYRA. Och då regnade det inte ens hela dagarna. Två gånger har det snöat. En gång i början av februari och en gång i slutet av april. Resten av alla dagar har varit soliga, varma och inte särskilt blåsiga. Det växer för fasiken palmer i stan. Klart att det inte kan vara skitväder då! Varifrån kommer det där ryktet egentligen?

Nästan varenda dag var det också ett evigt tjat och idel förvåning över hur vänliga alla var. Alla volontärer var så vänliga; inte amerikanskt tillkämpat vänliga, utan verkligen genuint vänliga och hjälpsamma. Detsamma gällde funktionärer, taxichaufförer, busskonduktörer och så vidare. Wakie, wakie – this is England. Man är artig, belevad och uppmärksam mot sina medmänniskor. Vanligt hyfs. God uppfostran. Sånt som de flesta har glömt bort i Sverige. Därav förvåningen, troligtvis.

OS innebär ett och annat rekord. Något av dem mer häpnadsväckande än ett annat. Och som i nästan alla mästerskap numera, avslöjas en och annan fuskare. Första återkallade guldmedaljen rapporterades det om i dagens medier. Vitryskan som vann kulstötningen hade proppat i sig anabola steroider. Snopet för henne att hennes dopare inte kommit på något modernare medel som är svårare att upptäcka… Det är alltid lika motbjudande att se fuskare jubla över sina segrar. Hurra, jag fuskade bäst. Liksom.

Och jag säger som Bettan (ja, inte Elisabet II, en annan Bettan), om det visar sig att Bolt är dopad, ska jag aldrig aldrig mer titta på friidrott. That’s a promise.

Avslutningsfesten då. Entrén som Spice Girls gjorde måste gå till historien som en av de absolut coolaste. In kom tio brittiska taxibilar och nästan dansade balett. Sen började fem av dem blinka och blippa och illustrerade en kryddig, en baby, en skrämmande, en elegant och en – ja, vad sjutton heter den femte Spicen? Det har jag glömt. Häftigt var det i alla fall att regissören lyckats få ihop dem till ett uppträdande. Fult av DN att beskriva numret med orden; In kom David Beckhams fru Victoria och de andra fyra i Spice Girls. David Beckhams fru, förvisso. Men hon är väl en egen person? Va?

Att höra 80 000 pers sjunga växelsång med en storbilds-version av Freddie Murcury och att höra samma skara sjunga allsång Always look on the bright side of life; jag vet inte vilket som var häftigast. Sen är jag ingen stor fan av The Who, därav min besvikelse över finalen. Hade jag regisserat skulle jag nog ha valt We are the champions. Men det är jag det.

Sen undrar jag om det var någon mer än jag som upplevde att hela evenemanget tappade tempo när Rio fick några minuter att presentera sig. Så hopplöst trist och gammaldags det kändes med sambadansarna och en snajsig fotomodell eller Miss Nånting eller vad hon var, som inte gjorde något annat än – ja, åmade sig kanske? Och sen tassade Pelé in i det hela. Nä, Rio får nog väldans svårt att ens komma i närheten av London-OS på många sätt.

Great Britain! Really great!