Really great, Britain!

This is England!

Den som missade avslutningsceremonin i London-OS i går (repris i dag, måndag), missade verkligen en riktig höjdpunkt. Det var fest från början till slut; sång, dans och musik så man hade svårt att sitta still. Många som deltagit i OS på ett eller annat sätt har förundrats, beundrat och visat stora leenden.

Kanske kan vi i och med detta nu slippa höra att det alltid regnar i London?

Vareviga dag var det ett sabla tjat på alla kommentatorer över hur överraskande det var med lite sol. Hur näst intill chockade alla var över att det inte spöregnade hela tiden. Såååå tröttsamt.

Jag har tappat räkningen på hur många gånger vi besökt London (nä, det är inget skryt). Vi har varit där under alla tider på året, utom just under sommarmånaderna. När jag tänker efter har vi faktiskt varit i stan alla månader utom juni, juli och augusti. Sammanlagt har vi upplevt regn fyra gånger. FYRA. Och då regnade det inte ens hela dagarna. Två gånger har det snöat. En gång i början av februari och en gång i slutet av april. Resten av alla dagar har varit soliga, varma och inte särskilt blåsiga. Det växer för fasiken palmer i stan. Klart att det inte kan vara skitväder då! Varifrån kommer det där ryktet egentligen?

Nästan varenda dag var det också ett evigt tjat och idel förvåning över hur vänliga alla var. Alla volontärer var så vänliga; inte amerikanskt tillkämpat vänliga, utan verkligen genuint vänliga och hjälpsamma. Detsamma gällde funktionärer, taxichaufförer, busskonduktörer och så vidare. Wakie, wakie – this is England. Man är artig, belevad och uppmärksam mot sina medmänniskor. Vanligt hyfs. God uppfostran. Sånt som de flesta har glömt bort i Sverige. Därav förvåningen, troligtvis.

OS innebär ett och annat rekord. Något av dem mer häpnadsväckande än ett annat. Och som i nästan alla mästerskap numera, avslöjas en och annan fuskare. Första återkallade guldmedaljen rapporterades det om i dagens medier. Vitryskan som vann kulstötningen hade proppat i sig anabola steroider. Snopet för henne att hennes dopare inte kommit på något modernare medel som är svårare att upptäcka… Det är alltid lika motbjudande att se fuskare jubla över sina segrar. Hurra, jag fuskade bäst. Liksom.

Och jag säger som Bettan (ja, inte Elisabet II, en annan Bettan), om det visar sig att Bolt är dopad, ska jag aldrig aldrig mer titta på friidrott. That’s a promise.

Avslutningsfesten då. Entrén som Spice Girls gjorde måste gå till historien som en av de absolut coolaste. In kom tio brittiska taxibilar och nästan dansade balett. Sen började fem av dem blinka och blippa och illustrerade en kryddig, en baby, en skrämmande, en elegant och en – ja, vad sjutton heter den femte Spicen? Det har jag glömt. Häftigt var det i alla fall att regissören lyckats få ihop dem till ett uppträdande. Fult av DN att beskriva numret med orden; In kom David Beckhams fru Victoria och de andra fyra i Spice Girls. David Beckhams fru, förvisso. Men hon är väl en egen person? Va?

Att höra 80 000 pers sjunga växelsång med en storbilds-version av Freddie Murcury och att höra samma skara sjunga allsång Always look on the bright side of life; jag vet inte vilket som var häftigast. Sen är jag ingen stor fan av The Who, därav min besvikelse över finalen. Hade jag regisserat skulle jag nog ha valt We are the champions. Men det är jag det.

Sen undrar jag om det var någon mer än jag som upplevde att hela evenemanget tappade tempo när Rio fick några minuter att presentera sig. Så hopplöst trist och gammaldags det kändes med sambadansarna och en snajsig fotomodell eller Miss Nånting eller vad hon var, som inte gjorde något annat än – ja, åmade sig kanske? Och sen tassade Pelé in i det hela. Nä, Rio får nog väldans svårt att ens komma i närheten av London-OS på många sätt.

Great Britain! Really great!

Den svenska begåvningsreserven

Min favoritkrönikör - eller ja, en av dem - Johan Croneman i DN har idag skrivit en krönika som slår det mesta. Eller; jag kunde inte ha sagt det bättre själv. Undrar om han läser den här bloggen? Ha ha.

Men man kan inte annat än hålla med honom. Det är emellanåt oerhört tröttsamt att läsa samma nyheter som förra året. Allt går inte att återanvända. Faktiskt.

I dag finns hart när ingenting nytt.
Jo förresten, man sover bättre i en hammock om den gungas än om den är stilla. Tolv personer deltog i studien. Och det kallas vetenskap. Hjälp.

Men kvällstidningarna är roliga. Först kör man hårt på temat "gå ner i vikt till midsommar" så att folk ska få panik när de ser sig iklädda bikini. Nu, när det mest är regn och blåst, kommer tips på vilka krämer som är bästa brun-utan-sol. Fast numera heter det visst self-tanning-lotion. På ren svenska. Suck.

Ingen har väl undgått mina åsikter om den skånska invasionen av etermedierna. Det är för många skåningar! Jag har inget emot dem personligen men jag börjar bli gammal och lomhörd och får allt svårare att höra vad de säger. Kan de inte åtminstone försöka prata begripligt? Va.

Och måttet var nästan rågat i går på bussen hem från stan. Tre invandrade skånska småbrudar slog ner rumporna på sätet bakom oss. Samtalet inleds med: "Gyyyyd va mycket schönare däe äe å eåka boss. Peå tynnelbeanan preatarrrr alla seå himla högt." skrek den ena. Blondiner var de alla tre dessutom. Från Lund. Absolut värsta skånska dialekten som finns. Absolut värsta dialekten ever. Rätt snabbt kunde vi konstatera att det var inte de vassaste knivarna som var ute på bussturné.
Några av de ämnen som avhandlades:
- Nu kan man bo i Solna, sedan Victoria flyttat hit. Man MÅSTE INTE bo på Östermalm längre.
- Fotbollsspelare är bättre än hockeyspelare för man ser deras kroppar när de spelar.
- Flintskalliga eller tunnhåriga killar är eeeeeuuuuuu!
- Killar med fula tänder är eeeeeeuuuuuuu!
- Killar med ärr i ansiktet är också eeeeeeuuuuuu!
- Killar med stora skor har jättestora ni-vet-vad. Killar med 46 i skor står högt i kurs.
Och så vidare.
Jag stängde av och inledde en konversation med fyllot på sätet framför. Han var - aromatisk - kan man säga. Och han hade fler hjärnceller än de skånska blondinerna, garanterat. Han var rejält dragen och ville jag skulle köpa hans chokladkakor som han hade snott. Nä, nån hälare blir jag aldrig. Eller vad det heter.

När vi steg av bussen var jag tvungen att spana in våpen som hade avfärdat i princip alla killar utom David Beckham. Sorry girls, inte ens om ni var de enda överlevande på jorden skulle ni ha en chans hos honom. Möjligen om han hade blivit blind och var duktigt tankad. Och döv. Möjligen.

Hamstern var död och jag tror inte ens hjulet snurrade lite.
Alla hästarna var inte i stallet.
Hissen gick inte ända upp.
Eller så kanske de inte är dumma i huvet. De har bara otur när de tänker.