Resandets mysterier

Jo, visst får man väl skämta om coronaviruset?

Jo, vi vågade oss iväg på en resa till södra Europa. Planet ner var knappt halvfullt, 40 pers hade bokat av i sista minuten. Gott om plats, snabb service och på- och avstigningen gick smidigare än vanligt. Men jag förundrades som alltid över svenskars beteende när de ska ombord. Hitta sin plats och kliva åt sidan för att släppa förbi medpassagerarna är inte svenskens paradgren precis. Nädå, det ska dubbelkollas att stolen och boardingkortet stämmer överens, sedan ska ytterkläder krånglas av, bagage läggas i hatthyllan, böcker, läsglasögon och vattenflaska plockas ur handbagaget och SEDAN kan man möjligen böka sig ner i sin stol. Extremt långsamt. Mest fascinerande är passagerarna med platser vid mittgången som skyndar sig in på planet och efter att ha gått igenom ovan nämnda procedur SPÄNNER FAST SIG med säkerhetsbältet, trots att passagerarna på stolarna innanför inte har kommit än. Upphör aldrig att förvånas.

Hemresan var ungefär lika glest befolkad, vilket uppskattades av alla som satt i närheten av en fyraårig terrorist. Ja, alltså man kanske inte kan skylla på barnen om de skriker, springer omkring och är allmänt odrägliga. Det var den här lille killen. Vi snackar inte vanliga skrik eller gråtattacker. Vi snackar mistlur. I falsett. Den som inte led av tinnitus innan, har garanterat fått en släng av det efter den flygresan. Ungefär var tredje gång killen illskrek kom det ett lamt ”sch, sch inte skrika Charlie” från mamman. Raderna framför, bakom och bredvid tömdes ganska snart på folk. Det hjälpte inte så mycket eftersom Charlie inte bara hade problem med röstkontrollen, han ville inte sitta still heller. Antagligen därför han skrek så dant. For som en skottspole längs mittgången, slog på passagerarna och vägrade flytta på sig när personalen kom dragande med sina vagnar. De fick snällt vänta tills mamman hade lyckats lirka med Charlie en bra stund. Mormor (oklart om hon pratade ryska eller polska) upprördes över de ilskna blickarna och fräste på bruten svenska ”varför tittar? Har inte sett barn förut?”. Alltså, jodå. Det hade nog de flesta. Jag har rest på flyg, båtar, tåg och bussar med en massa barn i olika åldrar. Ingen av dem har tillåtits bära sig åt på det där viset. Kan eventuellt bero på att vi haft ett helt handbagage fullt med roliga grejer att sysselsätta de små med under resorna.

Apropå handbagage. Norwegian tar numera betalt för handbagage som inte får plats under stolen framför. Det innebär att när man checkar in får man en gul bagage-tag som visar att bagaget är godkänt. Svensken har dock snabbt lärt sig hur man kringgår detta. Man har en kasse (typ flergångskasse av miljövänlig (nåja) sort) med lite småsaker i som man visar upp då man checkar in. Därefter fyller man den till bredden med till exempel fotboll, skokartonger, sovsäck och en halv bokhandel. Just den uppblåsta fotbollen ställde till vissa problem kan jag meddela. 

Som sagt, resande svenskar upphör aldrig att förvåna mig.

Information om coronaviruset fanns överallt i och kring Nice. På flygplatsen, bussterminalen, bussar, butiker osv. Där verkar den politiska ledningen och hälsomyndigheterna ha en väl fungerande krishanteringsplan och vara överens om vad som gäller. Till skillnad mot här hemma. Den ena säger si, den andra säger så. Jag ska roa mig med att spela floskelbingo nästa gång Löfven håller presskonferens. På spelplanen finns bland annat: Ansvar, Utredning, Beredskap, Allvarlig situation, Folkhälsomyndigheten och Avvakta. Expressen skrev häromdagen att Löfven har två lägen: osynlig eller otydlig. Han kanske inte såg det här heller komma?

Handspriten är slut i hela landet. Munskydden likaså. Och nu har en svart marknad öppnats. Men den stängdes ganska fort igen. Både Blocket och Tradera har förbjudit handel med de här prylarna. 

Och Norrtelje Tidning (ja, den stavas så) slår nya bottenrekord med sina urusla artiklar. Jo då, jag påpekar de värsta tabbarna via deras Facebook-sida som numera är stängd för andra än dem själva att lägga in kommentarer på (undrar varför…). Men man kan fortfarande skicka meddelanden. Och det gör jag såklart. Varje gång får jag ungefär samma svar: man ska titta på det, ta upp på personalmöten och så vidare. Jag säger som Barbro Börjesson; om en metod inte fungerar – byt metod!

Att folk i allmänhet har svårt att skilja mellan sitt och deras är en sak, men utbildade journalister?! Tidningen gör sig till allmänt åtlöje gång efter gång, men gör ingenting för att bättra sig. Om klippet nedan kan sägas att det kanske inte var så konstigt att det här paret inte fick bygglov. Om de hade sökt lov att bygga ett båthus på sin egen tomt hade det nog gått bättre...