 |
| Jag i 1:a klass. Innan skolan spårade ur. |
Morgonens stora samtalsämne i tv-sofforna är svenska skolans
stora misslyckande. Oppositionen säger att det är det fria skolvalets fel.
Journalisterna på SVT ägnar mest tid åt att försöka räkna ut vem som var
minister när den misslyckade resan i skarp utförsbacke började. Dravel dravel
dravel. Inte en enda människa pratar om en stor del av problemet, som jag ser
det. Föräldrarna. Och föräldrarnas faiblesse för curling. Om ungarna inte från
start får lära sig att det finns gränser, att det ställs krav och att de har
ett visst eget ansvar – ja, då kan man knappast förvänta sig att de ska lista
ut det själva vid pass sex sju års ålder. När de sedan inte får godkänt,
skäller föräldrarna på lärarna. Utan en tanke på att det kanske inte var så
smart av dem att göra ungarnas läxor. Kanske hade varit bättre om ungarna gjort
läxorna själva.
Stora klasser? Jovars, det kan vara en bidragande orsak. Men
när jag gick i skolan var vi 28-30 elever i varje klass. EN lärare. Som hade
järnkoll på ungarna. Dagens lärare vågar inte säga pip till dem som stör,
bråkar och är besvärliga. Då kommer föräldrarna och skäller.
Morgonens andra stora nyhet är att svenska läkare lägger
otroligt lite av sin tid på patienter, jämfört med läkare i andra länder.
Administration tar alldeles för mycket läkartid, har några konsulter kommit
fram till. Konsulterna har också kommit fram till att man bör prioritera efter
patienternas behov hellre än efter vilka tider läkarna har lust att jobba. Det
kunde faktiskt ett barn räknat ut. Till och med ett barn som gått i svensk
skola.
Artisten Timbuktu får idag pris för sitt arbete mot rasism
och främlingsfientlighet. Konstnärlig frihet kallas det när man sjunger om att
lägga sverigedemokrater i koma och att banka partiledaren gul och blå. Sånt
renderar pris som ska delas ut i riksdagen. Komplicerat.
(V) säger att man ska ”se arbetet som fiktivt” och att
”texterna är lika verkliga som Jurassic Park”, trots att texterna faktiskt
handlar om högst levande personer. Tänkte på den som för ett par år sedan – också
med hänvisning till konstnärlig frihet och klasskamp - uppmanade till våldtäkt
av en medlem av kungafamiljen och fick ett helt annat bemötande. Men att kasta
en tårta på Jimmie Åkesson verkar vara mer okej än att kasta en på kungen. Som
sagt, komplicerat.
Och nej, jag sympatiserar verkligen inte med SDs politik.
Jag är bara oerhört angelägen att alla ska behandlas lika. Oavsett hudfärg,
sexuell läggning eller politiska åsikter. I sann demokratisk anda.
I går dömdes två personer till vardera fyra års fängelse för
bland annat grovt koppleri. Människohandel, förnedring och stora summor pengar
har de ägnat sig åt och förstört ett okänt antal unga kvinnors liv. Inget av
detta hade hänt om inte svenska män hade varit sugna på köpeknull. Ursäkta
språket, men man kan bli skitförbannad för mindre. Tre män i 30-årsåldern
dömdes i samma mål för sexköp. Alltså, vad lider de här snubbarna av? Har vi i
cybervärldens inmuppade tillvaro så totalt tappat förmågan till kommunikation
att till synes fullt friska män i sina bästa år hellre köper sex än raggar på
gammalt hederligt sätt? Där alla inblandade dessutom är med på noterna? Va?
Och apropå köpa. Alla har väl nu insett att man verkligen
inte ska köpa angoratröjor? Ingen kan ha missat bilderna på de skrikande
kaninerna som utsätts för djävulska plågor när man rycker pälsen av dem. Och
när pälsen sedan växt ut tillräckligt mycket, rycker man bort den igen. Så här
håller man på tills kaninerna dör. Jag vet att vi är bortskämda med en
djurhållning som i alla fall för det mesta är väldigt god här. Jag vet också
att vi ibland kanske lite i överkant förmänskligar våra sällskapsdjur och
plågar dem med cancerbehandlingar, höftledsoperationer, insulin och proteser.
Förutom att klä djuren i dockkläder och bära omkring på dem som
modeaccessoarer. Men att grymt misshandla djuren som om de helt saknade både
hjärna och känslor är ändå att gå alldeles för långt. Hur är man funtad när man
kan ägna sig åt nåt sånt?
I den lilla världen där jag befinner mig är problemen av mer
praktisk (och övergående) karaktär. I följetongen Stambytet har vi nu kunnat konstatera att tv-serien Pang i bygget
(Fawlty Towers i original. John Cleese i huvudrollen.) är ett under av ordning
och reda vid en jämförelse. Vi lever våra liv i kaos under fem veckor. Effektiv
arbetstid inne hos oss kan uppskattas till ungefär två dagar. Och då har vi
inte räknat alla timmar när förvirrade hantverkare utan förvarning brakar in i
lägenheten med hjälp av huvudnyckeln, i tron att de ska utföra någon form av
arbete. Som någon annan redan har utfört. Eller som ska göras i en helt annan
lägenhet. Arbetsledning är inte byggbasens starka sida, uppenbarligen. Han
kanske har jobbat som lärare?
Det söndersågade köksskåpet, som sedan ytterst bristfälligt
lagades, har nu nästa snickare varit inne och sågat upp ett hål i. Det var allt
som hände i går. Han städade inte ens bort sågspånen efter sig.
 |
| Nu är det ett nytt hål i det hjälpligt lagade skåpet. |
Till sist ett par mindre irritationsmoment. Jag måste ju
leva upp till Bloggtoppens beskrivning av mig som ”Arg dam” (ja, min blogg
ligger på sjunde plats, mycket smickrande):
”Eaah eaah…” otroligt störande utfyllnad när folk i tv-rutan
inte vet vad de ska säga och inte vill att någon annan ska börja prata.
Världsmästare i detta eaah-ande är Fredrik Lindström. Det går fan inte att
titta på ”På spåret” längre på grund av det.
Och varför har alla tjejer på SVTs sportredaktion alldeles
för små kavajer?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar