Gratisåkare

Har åkt tåg i helgen. I Bålsta såg jag tre tiggare stiga på. De höll sig väldigt nära dörrarna ända tills tåget gick, som om de beredde sig på att hoppa av om tågvärden skulle upptäcka dem. Det gjorde inte tågvärden. Dock dök han upp några minuter senare varvid två av tiggarna smet upp i första klass-avdelningen. Den tredje hann inte och tågvärden var inte dummare än att han fattade var som pågick. ”No, no not travel without ticket! THIS IS SWEDEN” sa han. Som om man kan åka gratis i andra länder. Eller vad? Hursomhelst. Smitarna fick finna sig i att stå övervakade av två SJ-snubbar till Enköping där de ”blev avslängda”, som kvällspressen skulle uttryckt sig. Man kan anta att det var dit de skulle. Möjligen hoppar de på nästa tåg för att komma vidare en station till. Vad vet jag.

Det var ju ändå gratisåkande i den lägre skalan. Även om det såklart inte kan gå för sig att planka. Tänk om alla skulle vilja åka gratis? Tänkte hon präktigt.

Gratisåkande i den högre skalan tycker jag det är när politiker, denna gång en moderat i Göteborg, (Vad är det med kommunpolitiker i Göteborg? Lär de sig aldrig?) som åkt på ett gäng semesterresor utan att ta ut semester. Att hon plockat ut bonuspoängen för att käka på tåget, eller vad hon nu har gjort, kan jag tycka är mindre allvarligt. Men vet inte alla att man ska ta semester när man är ledig? ”AVGÅ” skriker S-politikern som enligt kommunens revisorer är ”det värsta de har varit med om” när det gäller extra lediga dagar i samband med tjänsteresor. Den som är utan skuld kastar första stenen, heter det ju. Avgå alla?

I den lilla världen där jag befinner mig är det just nu två saker på temat Gratisåkare som upptar mitt förvånade tillstånd.

Det STORA företaget som inte hade en tanke på att betala för beställning av bilder. Kravspecifikationen var ganska lång vad gällde ljussättning, bakgrund och personens klädsel, ansiktsuttryck och kroppshållning. Fort som fan skulle det levereras bilder också. Betalning? Jo men jag skulle ju få några tidningar när de kommer i tryck sedan, med min bild på omslaget. Undrar vad banken skulle säga om jag kom med dem och försökte betala bolånen…

Den andra gratisåkaren är ett stort förlag som under mer än fem års tid haft en av mina artiklar på en hemsida. Ansvarig utgivare/chefredaktör tycker att det borde jag ju fatta att ”det ingår i dealen” att om man säljer ett jobb till en tidning så får hela förlaget använda både text och bilder hursomhelst och varsomhelst. Dessutom hur länge som helst. Nähädu lille gubben. Dealen var ”publicering vid ett tillfälle i tryckt media”, precis som det står på min faktura. Tycker att jag är ganska tydlig där. Dessutom borde herr ansvarig utgivare känna till att man inte får använda bilder som man över huvud taget aldrig betalat för. Det kallas stöld. Senaste mailet från snubben ifråga lyder:

Vi har redan tagit bort din artikel från webben.

Hoppas att vi kan stanna därvid och att du kan släppa dina ersättningskrav.

Det sägs att om man skrattar ett gapskratt varje dag, kommer man att leva i 7,4 år längre än folk som inte gapflabbar. De där meningarna kommer att förlänga mitt liv avsevärt.

Jag skrattar fortfarande.

Och sedan tänker jag: hur kommer det sig att vissa uppdrag anses vara värda absolut noll? Jag menar, ingen människa skulle väl komma på att be om jobb från en fastighetsmäklare eller advokat och tro att de ska göra jobbet gratis? Eller hantverkare? Rörmokare, elektriker, plattsättare… är det någon av dem som någon enda gång mött förvånade ansikten när de skickat faktura?

Jag kanske ska testa nästa gång?

Tack snälla trädfällaren för att du tog ner de där fem tallarna! Så bra det blev. Jag ska berätta för alla jag känner att det är du som har gjort jobbet. Ska vi säga så?

Skulle’nte tro det.

Julgnäll

Nä men det är väl hög tid att gnälla lite igen då?

Som motvikt till allt julmys, pyssel, glöggande och pepparkaksbakande. Läste någonstans att man blir lycklig av att julpynta tidigt. Märkligt då att vi har så många deprimerade människor. Jag menar, ALLA under 45 års ålder plockar in tomtar och julgranar före Lucia. Varför vänta med julgrejerna till jul, liksom. Och med den allmänna yra av valfrihet som råder så kan man kanske fira jul lite när man vill.

Läste någon annanstans att det inte alls är elcykeln (med MPs premie) som är årets julklapp, det är presentkortet. Alla köper presentkort till alla. Så jag tänker, varför köpa till andra över huvud taget? Är det inte enklare att man köper det man vill ha till sig själv? Om man nu ändå inte gillar att få julklappar. Jag köper till mig, du köper till dig, så slipper man allt trassel och trängsel.

Hittade några nya ord i pressen idag:

Pensionsblåsning. Det är en ”välkänd tv-profil” som har ägnat sig åt slikt. Vad det nu är för något.

Kaloribovar. Är det ätbara saker som snor kalorier från en? Ser inte ut så, på bilderna av avokado och friterade bananskivor. Orkade inte kolla vidare.

P-priser. Nån random snubbe som ”rasar” mot parkeringsavgifterna.

Nakenmiss. Neee, jag skojar bara.

Men apropå ”välkänd tv-profil”. I effekterna av #metoo-kampanjen är det väldigt många kända profiler inom både media och politiken som det tisslas och tasslas om. Inte särskilt svårt att ta reda på vilka de är; Kulturprofilen hittade jag ganska omgående med hjälp av google bildsök och några rader från DNs artikel. Hur känd var han liksom? Never heard of. Och jag funderar lite på varför man har namngett både Martin Timell och Lasse Kronér men inte snubbarna på Aftonbladet? Och stå-upp-komikern. De är väl lika misstänkta och anklagade och polisanmälda? Kan det ha med partifärg att göra? Så illa kan det väl inte vara? Va?

Och apropå kändisar. Kollade bilderna från årets Nobelfest. Alla var så inihelvete imponerade av kulturministerns klänning. Jo då, den var – originell. Smart att passa på att göra politik av Sveriges bäst bevakade tillställning. Men alltså, den var ju skitful! Och stackars de herrar som satt på varsin sida om henne.

Politikerna slåss om att plocka poäng på olika infall. Nu säger Strandhäll att ”väntetiden i vården ska kortas till tre dagar”. Snacka om noll koll på verkligheten. Hur hade hon tänkt lösa det, i läkare- och sjuksköterskebristens tidevarv? Jo, snilleblixt! ”Medicinsk bedömning ska kunna göras av andra än läkare.” Alltså. På riktigt? Visserligen har jag ställt rätt diagnos på både mig själv och mina anhöriga innan man fått tag på någon doktor, men det är inget jag skulle vilja ägna mig åt om det gäller värre saker än ringorm, urinvägsinfektion, borrelia, tromboflebit och bältros. För att ta några exempel.

Och så kivas de om en bortre gräns för sjukskrivningar igen. Men alltså. Jag fattar inte. Om man inte har kunnat bota en person på 2,5 år så kanske personen ifråga lider av en obotlig sjukdom? Och då är det inte sjukskrivning utan sjukpension som gäller. Och som det var förut så gick det ju att tänja på den där gränsen om det t ex rörde sig om svår cancersjukdom. Men S gillar ju att prata om att folk blir ”utslängda” och ”ättestupa” och jagvetintevad.

Till sist. Den här Nils som har valsat runt i media de senaste veckorna. Han som plötsligt blev hemlös, den stackaren. Programledarna i TV4 föll i gråt och historien vevades runt i både gamla och nya medier. Arme Nils får bara 4500 kronor i pension. Och kan inte betala hyran. Så då blev han vräkt. Eller nåt.

Men alltså. Han påstås ha jobbat ”ett helt liv”. Möjligt. Men om han har betalat skatt på sitt hela livs arbete framgår inte. Dessutom valde han själv att gå i pension vid 61 års ålder, utan att ha kollat det orangea kuvertet. OCH – något som inte heller framkommit särskilt tydligt – han har blivit erbjuden hjälp med både bostad och försörjning men då måste han sluta plocka ut pension fram till dess han fyller 65. Men det vill han inte. Vad har han jobbat med? Och var? Varför pensionerade han sig när det inte kan ha varit en överraskning hur stor eller liten pensionen skulle bli? Och varför vägrar han ta emot hjälp från kommunen?

Vart har alla grävande journalister tagit vägen? Varför ställde ingen några relevanta frågor till Nils? Det är faktiskt inte möjligt att ha jobbat vitt ”ett helt liv” och bara få 4500 kronor i pension. Inte ens om man pensionerar sig i förtid.

Tomte.

Dags att baka lite mer pepparkakor.

Inser jag.

#metoo

Det här kommer att bli ett väääääldigt långt blogginlägg. Kände jag redan när det började mala i skallen i morse. Dessutom om bara en enda grej.

De senaste dagarna har en formlig störtflod av berättelser om sexuella övergrepp vällt in i sociala medier. Det började med en filmmogul i Hollywood och när proppen väl dragits ur den första anklagelsen, följde hundratals andra förbannade kvinnor efter. Ungefär som i fallet med mr Cosby.

Nu uppmanas alla kvinnor världen över att dela med sig av sina känslor kring begångna övergrepp. Tanken var god; man ska visa världen hur utbrett detta är. Men jag tänker, vill alla fläka ut sin ångest, skuld (jo, de flesta som utsätts drabbas av skuldkänslor) och sina innersta tankar om det mest kränkande man har utsatts för i sitt liv? Jag menar, vilka kvinnor har INTE drabbats av tafsande, klämmande och flåsande män som inte kan ta ett nej?

Per-Åke i lekskolan som drog ner byxorna på tjejerna så fort han kom åt.

”Ja men ni vet väl hur grabbar är. Kärlek börjar med bråk, haha.”

Farbror Martin som inte nöjde sig med en godnattkram utan ville att man skulle sitta i knät en stund. Och strök med händerna både på fram- och baksidan.

”Nej men han har ju inga egna barn så han vet bara inte hur man kramas.”

Eller hur.

Skolläkaren som regelmässigt undersökte om alla pojkar hade normalt utvecklade testiklar.

Skolläkaren som regelmässigt bad flickor ta av sig tröjan, även om det var ett akutbesök på grund av en stukad fot.

Anders, 15, som klämde alla tjejer han mötte i skolkorridoren på brösten. Reptilsnabbt sträckte han ut handen när han passerade, tog ett rejält tag och klämde till. Ont gjorde det. Och man försökte undvika honom så mycket man kunde.

”Jo men ni vet, killar i den åldern. Hormonerna ställer till det. Haha.”

Läraren som ställde sig obekvämt nära när någon av tjejerna behövde hjälp. De slutade be om hjälp ganska snart och frågade någon annan i stället.

”Äsch, ni inbillar er bara.”

Gösta 55+ som regelbundet levererade varor till NKs juvelavdelning och jag som 21-åring skulle få lära mig hur inköp gick till. Så fort chefen lämnade rummet började Gösta stryka mig över armen, nerifrån och upp, och undrade om vi inte kunde ses efter att jag slutat för dagen. Gubbslem. Jag sa efter det att jag inte var intresserad av att avancera och bytte till en annan avdelning. Utan att ange någon orsak.

Dr Abdul, öron- näsa- halsläkare, som ideligen (när sköterskan lämnat rummet) ”råkade” komma åt brösten när han skulle undersöka min yrsel.

”Men det fattar du väl att du inte skulle komma någon vart med att anmäla honom? Du sökte för yrsel. Han är läkare. Haja.”

Roger, Kalle, Janne och alla andra på Lorry som hade fått för sig att alla tjejer som gillade att dansa var intresserade av flås-i-örat, ihärdigt juckande under styrdans samt givetvis sugna på att få med sig ett icke-alkoholfritt-alternativ till mansperson hem.

Jannis som var övertygad om att svenska tjejer, i synnerhet blonda svenska tjejer, var genetiskt belastade nymfomaner som uppskattade ”some hard core” och inte hade något emot vare sig blåmärken, skrubbsår eller bulor i skallen.

Ungtupparna på firmafesten som tyckte det var kul underhållning att köra helikoptern i nyllet på sina yngre kvinnliga kolleger.

Alla anonyma barhängare som ”tagit sig friheter” – ni vet, där spriten går in går vettet ut. Som om det skulle vara en godtagbar ursäkt.

Styrelseledamöter som känt för lite vänsterprassel under en konferenshelg och inte kunnat acceptera ett nej. ”Vafaan, schläpp losch lite nu!”

Jag skulle kunna skriva många kilometer om sexuella övergrepp, trakasserier och misshandel. Både egna och sådana jag fått berättade för mig. Hur många gånger har kvinnor inte suttit och grubblat över vad det är som gått fel? Hur många har inte tagit på sig skulden? Tänkt att de klätt sig för utmanande, inte varit tillräckligt tydliga, möjligen provocerat fram ett par knytnävar.

Förmodligen bottnar det i den allmänt vedertagna uppfattningen att ”boys will be boys”, som genom generationer har förstärkts av att flickor och kvinnor inte blir trodda. Den som dristat sig till att prata med någon närstående om Per-Åke, farbror Martin, skolläkaren, Gösta och de andra har mötts av misstroende och bortviftande. Varför?

Att inte ta på allvar när, framför allt, barn berättar om något som gjort dem ledsna, upprörda eller rädda är en nästan lika stor kränkning som själva kränkningen i sig. Oavsett vad det gäller. Aldrig, aldrig vifta bort barn som säger sig ha upplevt något obehagligt. Aldrig, aldrig svara med ”nej men det var väl inte så farligt” eller ”så menade han nog inte”, utan i stället fråga vad det var som inte kändes okej. Att lyssna är att visa respekt.

Och framför allt, lära barn redan från tidig ålder vad ett NEJ innebär. ”Man får välja sina strider” sa min salig mor. Så sant. Man kan inte ropa NEJ till allt man tycker att barnen inte ska göra. Ett NEJ måste vara begripligt. Och ett NEJ som nonchaleras måste få konsekvenser. Hur charmiga och skojiga barnen än är när de gör sånt som de inte får göra. Jag ser nästan dagligen föräldrar som säger NEJ till sina barn. Barnen skiter högaktningsfullt i det. Och föräldrarna bryr sig inte. Vad blir effekterna av det? Jo, man kan bortse från ett NEJ utan att det får några konsekvenser. Klart som fasen att man bär med sig den erfarenheten genom livet.

Jag tänker på hundar. Man kan ganska lätt lära dem vad NEJ betyder. En väluppfostrad hund kan man sätta bredvid en tallrik läckerheter och har man sagt nej, sitter den där och dreglar ett Niagarafall. Men den rör inte tallriken hur frestande den än är. Kan man lära en hund det, borde väl även män gå att tränas? Och, fördenskull, även kvinnor.

Jo jag vet. Det är inte så himla enkelt och svart-vitt som att lära barn vad ett nej betyder. Vi har problem med kulturkrockar, rädda män som känner sig hotade av självständiga kvinnor, grupptryck, mentala funktionsnedsättningar och helt vanliga skitstövlar samt en massa annat som ligger bakom sexuella övergrepp.

Och i sanningens namn ska sägas att det givetvis finns pojkar och män som utsätts för samma kränkningar, även om de är i klar minoritet.

Och jag vet, det finns en massa män som INTE beter sig som grottbjörnar. Underbara, trygga, omtänksamma män. All respekt till dem. Men jag tänker inte tacka dem för att de uppför sig anständigt, för det är vad man faktiskt borde kunna förvänta sig av alla normalt funtade människor. Man bemöter andra som man själv vill bli bemött. As simple as that.

Och nej, jag tänker inte lägga upp någonting under #metoo.

Survivors of sexual violence don’t owe anyone our stories.

Jo, det blev ett långt inlägg.

Jag sa ju det.

Olika noga

Har haft lite bloggtorka ett tag. När man skriver en massa i jobbet går kreativiteten åt där. Inte så att tankarna blir färre eller mindre upprörda, det är bara knepigare att få dem på pränt.

Har den senaste tiden haft många och långa diskussioner kring vad som är noga.

Inser att man tillhör ett utrotningshotat släkte.

Vi som är utrustade med ATD, Attention To Details.

Vi som stör oss på folk som inte kan skilja mellan de och dem, sin och hans/hennes eller mellan var och vart.

Vi som stör oss på att filmer som utspelar sig på Vikingatiden har skådespelare med fula ärr efter vaccinationer och kvinnor som är rakade under armarna.

Vi som stör oss på svenskalärare som inte kan stava, bilister som skiter i trafikregler och fullt friska individer som sätter sig på platser avsedda för gamla, gravida eller sjuka.

Det är väl inte så noga? Kan man höra dessa slarvpottor yttra.

Cyklister som kör tempolopp på trottoarer.

Folk som inte säger hej, tack eller ursäkta.

Klantiga hantverkare, slarviga kockar och sura expediter.

Eller föräldrar som inte kan släppa sina mobiltelefoner.

För att ta några synnerligen irriterande exempel.

Det senaste i raden av finns-det-en-värld-utanför-min-aura är de som numera inte nöjer sig med att prata högt i mobiltelefon. För säkerhets skull kopplar man nu på högtalarfunktionen! I och för sig trevligt för extremt nyfikna lyssnare som nu inte enbart får följa halva samtal…

Alltså.

Vad lider folk av?

Å andra sidan är det tydligen jätteviktigt med sånt som en annan inte fattar ett dugg av. Alla som med jämna mellanrum vill veta vilka av deras vänner som sympatiserar med SD. Såna vill man inte ha i sin lilla Facebook-grupp. Bort med dem! Men alltså, jag fattar inte. Inte för att jag sympatiserar med SD, inte alls. Men jag har säkert några SD-väljare i vänkretsen. Precis som där finns folk-på-vänsterkanten, religiösa, ateister, aktivister, liberaler, veganer, jägare och människor med olika sexuell läggning eller etnisk tillhörighet. Om jag väljer bort den ena eller andra, vilket givetvis står var och en fritt att göra, på grund av politik, religion, etnicitet eller sexualitet – är jag då inte en aning trångsynt? Intolerant, rent av? 

Tänker jag.

Och sen tänker jag på den där sketchen med Gösta Bernhard (den som bara vi som tillhör ett utdöende släkte kommer ihåg) där han väljer bort olika grupper av människor som han tycker är avvikande. Till slut är det bara han själv kvar. Som tänker och tycker som han. Tänkvärd monolog.

Apropå noga. Läste en krönika (minns inte vem som skrev den) om att det nästan är omöjligt att bjuda folk under 40 på middag. Det är så många dieter att hålla reda på nuförtiden att matlagandet blir så illa komplicerat att man struntar i att bjuda hem varandra. Det är GI och LCHF och vegetariskt och 5:2 och gluten-fritt och laktosfritt och stenålderskost och fan och hans moster. Alltså, jag fattar folk som har allergier eller är överkänsliga, men alla andra? Om man nu har så långtgående krav på olika dieter så kanske man kan A) Strunta i sitt dietande för en kväll? B) Peta bort det som inte passar ens diet? eller C) Ta med egen mat? Ett sista alternativ är ju att avstå från att umgås över en bit mat helt och hållet.

Olika noga verkar det också vara med polisens utredningar. Man hör ofta, apropå klagomålen att t ex våldtäkter inte utreds, inte ens när det gäller våldtäkter på barn, att polisen saknar resurser. Då undrar jag i mitt stilla sinne varför det fortfarande är 50 utredare avdelade för terrordådet på Drottninggatan? Är inte det ett solklart case? Jovisst, men utredarna dammsuger nu Sverige efter fler möjliga brottsoffer. Kan det tänkas att det finns någon, ännu inte upphittad person, som eventuellt skulle ha kunnat träffas av dåren i lastbilen? Är det verkligen vettigt att polisen ägnar sig åt sånt? I stället för att exempelvis förhöra en namngiven misstänkt våldtäktsman? Va?

Väl använda polisresurser verkar det i alla fall vara när det gäller den danske u-båtsbyggaren. Att läsa om ”fynden” som hittats (med hjälp av svenska liksökhundar, minsann) gjorde mig illamående på riktigt. Jag mår faktiskt illa av att bara tänka på det. Hur är han funtad den karln? Har jag undrat hur många gånger som helst.

Nej, slutgnällt för idag och marsch pannkaka tillbaka till skrivbordet nu.

Det är hög tid att ta itu med bokföringen.

Otroligt trist sysselsättning.

Men i kväll blir det ett nytt avsnitt av ”Vår tid är nu”. Får se hur många tabbar jag hittar i det här avsnittet. Slarv med detaljer är bland det värsta jag vet. Särskilt från folk som har betalt för att sköta en uppgift.

I know.

Det är väl inte så noga!?

Jo, faktiskt.