Olika noga

Har haft lite bloggtorka ett tag. När man skriver en massa i jobbet går kreativiteten åt där. Inte så att tankarna blir färre eller mindre upprörda, det är bara knepigare att få dem på pränt.

Har den senaste tiden haft många och långa diskussioner kring vad som är noga.

Inser att man tillhör ett utrotningshotat släkte.

Vi som är utrustade med ATD, Attention To Details.

Vi som stör oss på folk som inte kan skilja mellan de och dem, sin och hans/hennes eller mellan var och vart.

Vi som stör oss på att filmer som utspelar sig på Vikingatiden har skådespelare med fula ärr efter vaccinationer och kvinnor som är rakade under armarna.

Vi som stör oss på svenskalärare som inte kan stava, bilister som skiter i trafikregler och fullt friska individer som sätter sig på platser avsedda för gamla, gravida eller sjuka.

Det är väl inte så noga? Kan man höra dessa slarvpottor yttra.

Cyklister som kör tempolopp på trottoarer.

Folk som inte säger hej, tack eller ursäkta.

Klantiga hantverkare, slarviga kockar och sura expediter.

Eller föräldrar som inte kan släppa sina mobiltelefoner.

För att ta några synnerligen irriterande exempel.

Det senaste i raden av finns-det-en-värld-utanför-min-aura är de som numera inte nöjer sig med att prata högt i mobiltelefon. För säkerhets skull kopplar man nu på högtalarfunktionen! I och för sig trevligt för extremt nyfikna lyssnare som nu inte enbart får följa halva samtal…

Alltså.

Vad lider folk av?

Å andra sidan är det tydligen jätteviktigt med sånt som en annan inte fattar ett dugg av. Alla som med jämna mellanrum vill veta vilka av deras vänner som sympatiserar med SD. Såna vill man inte ha i sin lilla Facebook-grupp. Bort med dem! Men alltså, jag fattar inte. Inte för att jag sympatiserar med SD, inte alls. Men jag har säkert några SD-väljare i vänkretsen. Precis som där finns folk-på-vänsterkanten, religiösa, ateister, aktivister, liberaler, veganer, jägare och människor med olika sexuell läggning eller etnisk tillhörighet. Om jag väljer bort den ena eller andra, vilket givetvis står var och en fritt att göra, på grund av politik, religion, etnicitet eller sexualitet – är jag då inte en aning trångsynt? Intolerant, rent av? 

Tänker jag.

Och sen tänker jag på den där sketchen med Gösta Bernhard (den som bara vi som tillhör ett utdöende släkte kommer ihåg) där han väljer bort olika grupper av människor som han tycker är avvikande. Till slut är det bara han själv kvar. Som tänker och tycker som han. Tänkvärd monolog.

Apropå noga. Läste en krönika (minns inte vem som skrev den) om att det nästan är omöjligt att bjuda folk under 40 på middag. Det är så många dieter att hålla reda på nuförtiden att matlagandet blir så illa komplicerat att man struntar i att bjuda hem varandra. Det är GI och LCHF och vegetariskt och 5:2 och gluten-fritt och laktosfritt och stenålderskost och fan och hans moster. Alltså, jag fattar folk som har allergier eller är överkänsliga, men alla andra? Om man nu har så långtgående krav på olika dieter så kanske man kan A) Strunta i sitt dietande för en kväll? B) Peta bort det som inte passar ens diet? eller C) Ta med egen mat? Ett sista alternativ är ju att avstå från att umgås över en bit mat helt och hållet.

Olika noga verkar det också vara med polisens utredningar. Man hör ofta, apropå klagomålen att t ex våldtäkter inte utreds, inte ens när det gäller våldtäkter på barn, att polisen saknar resurser. Då undrar jag i mitt stilla sinne varför det fortfarande är 50 utredare avdelade för terrordådet på Drottninggatan? Är inte det ett solklart case? Jovisst, men utredarna dammsuger nu Sverige efter fler möjliga brottsoffer. Kan det tänkas att det finns någon, ännu inte upphittad person, som eventuellt skulle ha kunnat träffas av dåren i lastbilen? Är det verkligen vettigt att polisen ägnar sig åt sånt? I stället för att exempelvis förhöra en namngiven misstänkt våldtäktsman? Va?

Väl använda polisresurser verkar det i alla fall vara när det gäller den danske u-båtsbyggaren. Att läsa om ”fynden” som hittats (med hjälp av svenska liksökhundar, minsann) gjorde mig illamående på riktigt. Jag mår faktiskt illa av att bara tänka på det. Hur är han funtad den karln? Har jag undrat hur många gånger som helst.

Nej, slutgnällt för idag och marsch pannkaka tillbaka till skrivbordet nu.

Det är hög tid att ta itu med bokföringen.

Otroligt trist sysselsättning.

Men i kväll blir det ett nytt avsnitt av ”Vår tid är nu”. Får se hur många tabbar jag hittar i det här avsnittet. Slarv med detaljer är bland det värsta jag vet. Särskilt från folk som har betalt för att sköta en uppgift.

I know.

Det är väl inte så noga!?

Jo, faktiskt.