#metoo

Det här kommer att bli ett väääääldigt långt blogginlägg. Kände jag redan när det började mala i skallen i morse. Dessutom om bara en enda grej.

De senaste dagarna har en formlig störtflod av berättelser om sexuella övergrepp vällt in i sociala medier. Det började med en filmmogul i Hollywood och när proppen väl dragits ur den första anklagelsen, följde hundratals andra förbannade kvinnor efter. Ungefär som i fallet med mr Cosby.

Nu uppmanas alla kvinnor världen över att dela med sig av sina känslor kring begångna övergrepp. Tanken var god; man ska visa världen hur utbrett detta är. Men jag tänker, vill alla fläka ut sin ångest, skuld (jo, de flesta som utsätts drabbas av skuldkänslor) och sina innersta tankar om det mest kränkande man har utsatts för i sitt liv? Jag menar, vilka kvinnor har INTE drabbats av tafsande, klämmande och flåsande män som inte kan ta ett nej?

Per-Åke i lekskolan som drog ner byxorna på tjejerna så fort han kom åt.

”Ja men ni vet väl hur grabbar är. Kärlek börjar med bråk, haha.”

Farbror Martin som inte nöjde sig med en godnattkram utan ville att man skulle sitta i knät en stund. Och strök med händerna både på fram- och baksidan.

”Nej men han har ju inga egna barn så han vet bara inte hur man kramas.”

Eller hur.

Skolläkaren som regelmässigt undersökte om alla pojkar hade normalt utvecklade testiklar.

Skolläkaren som regelmässigt bad flickor ta av sig tröjan, även om det var ett akutbesök på grund av en stukad fot.

Anders, 15, som klämde alla tjejer han mötte i skolkorridoren på brösten. Reptilsnabbt sträckte han ut handen när han passerade, tog ett rejält tag och klämde till. Ont gjorde det. Och man försökte undvika honom så mycket man kunde.

”Jo men ni vet, killar i den åldern. Hormonerna ställer till det. Haha.”

Läraren som ställde sig obekvämt nära när någon av tjejerna behövde hjälp. De slutade be om hjälp ganska snart och frågade någon annan i stället.

”Äsch, ni inbillar er bara.”

Gösta 55+ som regelbundet levererade varor till NKs juvelavdelning och jag som 21-åring skulle få lära mig hur inköp gick till. Så fort chefen lämnade rummet började Gösta stryka mig över armen, nerifrån och upp, och undrade om vi inte kunde ses efter att jag slutat för dagen. Gubbslem. Jag sa efter det att jag inte var intresserad av att avancera och bytte till en annan avdelning. Utan att ange någon orsak.

Dr Abdul, öron- näsa- halsläkare, som ideligen (när sköterskan lämnat rummet) ”råkade” komma åt brösten när han skulle undersöka min yrsel.

”Men det fattar du väl att du inte skulle komma någon vart med att anmäla honom? Du sökte för yrsel. Han är läkare. Haja.”

Roger, Kalle, Janne och alla andra på Lorry som hade fått för sig att alla tjejer som gillade att dansa var intresserade av flås-i-örat, ihärdigt juckande under styrdans samt givetvis sugna på att få med sig ett icke-alkoholfritt-alternativ till mansperson hem.

Jannis som var övertygad om att svenska tjejer, i synnerhet blonda svenska tjejer, var genetiskt belastade nymfomaner som uppskattade ”some hard core” och inte hade något emot vare sig blåmärken, skrubbsår eller bulor i skallen.

Ungtupparna på firmafesten som tyckte det var kul underhållning att köra helikoptern i nyllet på sina yngre kvinnliga kolleger.

Alla anonyma barhängare som ”tagit sig friheter” – ni vet, där spriten går in går vettet ut. Som om det skulle vara en godtagbar ursäkt.

Styrelseledamöter som känt för lite vänsterprassel under en konferenshelg och inte kunnat acceptera ett nej. ”Vafaan, schläpp losch lite nu!”

Jag skulle kunna skriva många kilometer om sexuella övergrepp, trakasserier och misshandel. Både egna och sådana jag fått berättade för mig. Hur många gånger har kvinnor inte suttit och grubblat över vad det är som gått fel? Hur många har inte tagit på sig skulden? Tänkt att de klätt sig för utmanande, inte varit tillräckligt tydliga, möjligen provocerat fram ett par knytnävar.

Förmodligen bottnar det i den allmänt vedertagna uppfattningen att ”boys will be boys”, som genom generationer har förstärkts av att flickor och kvinnor inte blir trodda. Den som dristat sig till att prata med någon närstående om Per-Åke, farbror Martin, skolläkaren, Gösta och de andra har mötts av misstroende och bortviftande. Varför?

Att inte ta på allvar när, framför allt, barn berättar om något som gjort dem ledsna, upprörda eller rädda är en nästan lika stor kränkning som själva kränkningen i sig. Oavsett vad det gäller. Aldrig, aldrig vifta bort barn som säger sig ha upplevt något obehagligt. Aldrig, aldrig svara med ”nej men det var väl inte så farligt” eller ”så menade han nog inte”, utan i stället fråga vad det var som inte kändes okej. Att lyssna är att visa respekt.

Och framför allt, lära barn redan från tidig ålder vad ett NEJ innebär. ”Man får välja sina strider” sa min salig mor. Så sant. Man kan inte ropa NEJ till allt man tycker att barnen inte ska göra. Ett NEJ måste vara begripligt. Och ett NEJ som nonchaleras måste få konsekvenser. Hur charmiga och skojiga barnen än är när de gör sånt som de inte får göra. Jag ser nästan dagligen föräldrar som säger NEJ till sina barn. Barnen skiter högaktningsfullt i det. Och föräldrarna bryr sig inte. Vad blir effekterna av det? Jo, man kan bortse från ett NEJ utan att det får några konsekvenser. Klart som fasen att man bär med sig den erfarenheten genom livet.

Jag tänker på hundar. Man kan ganska lätt lära dem vad NEJ betyder. En väluppfostrad hund kan man sätta bredvid en tallrik läckerheter och har man sagt nej, sitter den där och dreglar ett Niagarafall. Men den rör inte tallriken hur frestande den än är. Kan man lära en hund det, borde väl även män gå att tränas? Och, fördenskull, även kvinnor.

Jo jag vet. Det är inte så himla enkelt och svart-vitt som att lära barn vad ett nej betyder. Vi har problem med kulturkrockar, rädda män som känner sig hotade av självständiga kvinnor, grupptryck, mentala funktionsnedsättningar och helt vanliga skitstövlar samt en massa annat som ligger bakom sexuella övergrepp.

Och i sanningens namn ska sägas att det givetvis finns pojkar och män som utsätts för samma kränkningar, även om de är i klar minoritet.

Och jag vet, det finns en massa män som INTE beter sig som grottbjörnar. Underbara, trygga, omtänksamma män. All respekt till dem. Men jag tänker inte tacka dem för att de uppför sig anständigt, för det är vad man faktiskt borde kunna förvänta sig av alla normalt funtade människor. Man bemöter andra som man själv vill bli bemött. As simple as that.

Och nej, jag tänker inte lägga upp någonting under #metoo.

Survivors of sexual violence don’t owe anyone our stories.

Jo, det blev ett långt inlägg.

Jag sa ju det.