Diskriminering

Tiggarna i och kring Solna centrum blir allt fler. I går kväll upptäckte vi att de slagit läger i sommarcaféets uterum. Gissningsvis ett tiotal som hittat skydd mot regn och blåst och bäddat ner sig. I förmiddags var lämningarna tydliga, liksom tecknen på att det där inte är något tillfälligt boende. Fullt av kartonger, kassar, sopor, vagnar etc och spår av en brasa. Var de uträttar sina behov ska vi inte tala om. I viadukten närmast busstorget pågick ett möte med sju åtta migranter (man får visst inte säga tiggare), mannen som brukar sitta och ropa var utbytt mot en yngre kvinnlig kollega; storrökande och pratande i mobiltelefonen.

Mannen som brukar sitta vid tunnelbanedörrarna var inte på plats, inte heller den storväxta kvinnan som brukar sitta i vägen när man ska in till Apoteket. Men de hade textat tjusiga skyltar och ställt ut muggar så hugade givmilda individer kunde betala ändå.

Vi pratar mycket om varför det är så provocerande med folk som tigger. Det har antagligen med uppfostran att göra. Man ska göra rätt för sig. Man får ingenting gratis. Und so weiter. Och kommer det då någon och tycker sig ha rätt att kräva av ens surt förvärvade slantar utan att ge något tillbaka, så blir man irriterad. Inget konstigt med det. There is no such thing as a free lunch. Liksom.

Men det som gjorde mig förbannad på riktigt var det som hände i mataffären. Två migranter kom med en säck ihopsamlade burkar som skulle pantas. När detta var gjort tog de många varv runt affären och både det ena och det andra åkte ner i framför allt den enes väl tilltagna jackfickor. Affären är inte särskilt stor så jag stötte ihop med dem flera gånger. De verkade räkna efter hur mycket de kunde handla för pantkvittona och hade några limpor, en påse köttbullar och lite annat som snubben med mindre jackfickor bar på.

Stötte ihop med en anställd och tittade lite försiktigt men menande åt migranternas håll. ”Jo, jo jag vet” blev det lika menande svaret. Alltså. Allvarligt? Man ser mellan fingrarna med snatterier? Gäller det alla som snattar? Eller bara vissa utvalda? Det är i så fall inget annat än diskriminering.

I kassakön hände sedan det märkliga att kvinnan som stod framför mannen med de mindre fickorna (mannen med de väl tilltagna och nu välfyllda jackfickorna hade redan trängt sig förbi alla köande och försvunnit utom synhåll) sa till kassörskan ”jag betalar hans också” och log glatt. Mannen såg ganska arg ut och började dra i sina varor och i rabaldret som uppstod försökte även kassörskan få honom att förstå att hans varor redan var betalda. Sen tog hon emot hans pantkvitton och överlämnade en okänd summa kontanter. Mannen tog sina av damen betalda köttbullar och limpor och lämnade butiken utan ett tack.

Så, mitt tips till alla fattigpensionärer, sjukpensionärer, lågavlönade ensamstående småbarnsföräldrar och alla andra som sliter för att få livet att gå ihop. Plocka med er lite extra från affären nästa gång och hänvisa till den originella snatteripolicyn. Förvänta er gärna också att någon annan i kassakön betalar för era varor och hänvisa till att ni lever under existensminimum. Och glöm för jisse namn inte att strunta i att säga Tack.

Och en stilla undran. Hur går det med avtalet mellan Sverige och Rumänien som regeringen var så stolt över att ha lyckats få igenom. Någon som sett några effekter av det? Eller är det som med blondinen som köpte ett gym-kort för att gå ner i vikt och efter några månader ville reklamera kortet. "Aha, måste man GÖRA något också?"

Mörkrädd

New York, poppis på Instagrams topplista.

Varifrån uttrycket "Vatten på sin kvarn" kommer har jag inte lyckats hitta, men det borde väl ha något att göra med att när vattnet i ån som driver mjölnarens kvarn stiger och flyter snabbare, går kvarnen snabbare och han kan producera mer mjöl? Fast generellt används väl uttrycket mer som synonym till ”vad var det jag sa”? Alltså mer negativt än positivt.

Alla som muttrat över alla turer, fiffel och lögner kring Abeba Aregawi har nu fått en störtflod på sina kvarnar. Inte nog med att hon ljugit om sitt äktenskap, nu har pressen snokat reda på att beslutet om hennes svenska medborgarskap är grundat på rena falsarier. Som grädde på moset visar det sig nu att människan sprungit dopad. Och kända friidrottare mumlar saker som ”besviken”, ”trist” och "förvånad" och annat lamt. Det är rent ÅTHELVETEFÖRJÄVLIGT. Om ni frågar mig. Stänga av henne från idrotten kan man göra, men annullera medborgarskapet går inte. Inte ens om det beviljats på felaktiga grunder. Mesiga Sverige.

Kvällspressen är aningen tuffare i sina uttalanden. Eller vad sägs om Sverige står i skit upp till armbågarna. Eller Sjukt är bara förnamnet. Eller Tre blågula medaljer känns plötsligt extremt smutsiga. Ord och inga visor.

Kvinnan som gick bärsärk under tre dagar i Osby förra året har dömts till rättspsykiatrisk vård. Hon röjde på Coop och Systembolaget och var inne i nån annan affär och snattade. Hotat personal hade hon gjort också. Med en nagelsax. Vilket trauma. Om man nu ska ironisera över detta. Ja alltså inte över kvinnan. Hon är uppenbart sjuk. Men över kvällspressen.

Där får man för övrigt allehanda tips. Dagens stora scoop gäller alla som knarkar nässpray. Av nätundersökningen att döma är det två av tre svenskar som gör det. Alltså. På riktigt? Jag som är utrustad med en kran som svårligen går att dra in luft genom, blir nästan glad när jag är förkyld och kan andas som vanligt folk under några dagar tack vare sprayen. Men efter en vecka är det tillbaka till det vanliga täppta läget igen. Man vill ju inte förstöra lukt- och smaksinnet och dessutom fucka upp kroppens produktion av noradrenalin. Men det finns tydligen de som vill det. Och det där med att nässpray kan minska fetma (stor nyhet för ett tag sen) gällde inte Otrivin och liknande. Det var helt andra sprayer.

New York, London och Paris är de vanligaste städerna på Instagram.

Jag undrade just.

Och alla som har Telenorabonnemang borde avhålla sig från att skicka sms till dess operatören har åtgärdat problemen med att de skickas till fel mottagare. Eller så skickar man hat-sms till folk man ogillar och skyller på Telenor sen när chefen/svärmor/exet blir förbannad.

Gamla 20- och 50-kronorssedlar blir ogiltiga den 30 juni (ja, även 1000-lapparna, men några såna dräller det inte av i min plånka). Då undrar jag bara varför affärer envisas med att ha dem i omlopp. Borde de inte lämna alla de där gamla nötta sedlarna till banken när de skickar in dagskassan? Jag vill ha växel i form av nya, fräscha sedlar.

I Makedonien nöjer man sig inte med att sätta upp stängsel för att inte krigsflyktingar ska ta sig in i landet. Nu skjuter man på människorna med tårgas också. Man kan bli mörkrädd för mindre.

Mörkrädd blir man också av cirkus Trump. Hur är det bara möjligt att så många tycker att han vore en lämplig president? Lynnig, oförskämd och med åsikter som hör hemma i forntiden. Jag håller med Wolfgang Hansson i Aftonbladet: Tänk om en Trump i Vita huset skulle vara lika impulsiv, fördomsfull, vildsint och okunnig som den vi möter i valrörelsen?

Jaa.

Tänk om.

Änglar finns!

Den stora påsen syns inte, den innehåller en hemlis.

 Den här bloggen kör jag för att få pysa, muttra och gnälla över livets små förtretligheter. Och stora. Så slipper maken ta emot allt över frukostkoppen. Men idag blir det nog mer ros än ris. Just som jag gick och retade mig på Donald Trump och på gnället om byggandet i Solna tittade solen fram och det kändes som rätt läge att ta en promenad.

”Jag beställde en grej på nätet, kan du hämta den på Posten tror du?” frågade E. Jajamensan, man är väl en hjälpsam person. Och så skulle jag in och leta present och handla lite småsaker på Hemköp (otroligt korkat eftersom alla Solnas pensionärer handlar idag med 5 % rabatt och affären är en enda stor trafikstockning av rollatorer), men är kaffet slut hemma så är det krisläge.

Inledde shoppingturen med en vända på Stadium. Bästa affären i stan. Alltså, den som rekryterar personal dit borde få en guldstjärna. Minst. Otroligt proffsig och hjälpsam personal. Alltid. Varenda en av dem. I alla fall så är det kuligare att köpa kläder i storlek 92/98 än XXL så det blev en påse blandat. Sen blev det inköp av present. Inslagningen av den var som ett Friskis & Svettis-pass Medium, men blev rätt okej. Cirka 130 cm långt med granna snören och allt.

Sen in på Hemköp då. ”Glo lagom” tänkte jag när några damer gav mig mullvaden-blicken. ”Mitt paket tar mindre plats än din rollator.” tänkte jag men sa inget. Inte glodde jag tillbaka heller, nöjd som jag var med mina inköp. Dagen artade sig ännu bättre när det var noll kö till Posten. Händer nästan aldrig. Medan jag balanserade kassar, varukorg och mitt 130-centimeterspaket dök postdamen upp som Mr Deeds (”I am very sneeky” ni vet) och ställde en ENORM låda på disken. Innan jag hann tappa hakan sa hon ”varsågod” och log. Lite elakt, kanske?

Men vad fasen, är det en lekstuga? tänkte jag. Antagligen tänkte jag högt, för tanten som var nästa på tur sa ”men VAD har du handlat?”. Ingenting, svarade jag sanningsenligt medan jag försökte baxa ner lådan på golvet utan att välta stolpen med nummerlappar och störtskylten med billiga strumpor. Jag närapå golvade en tvååring med mitt långa paket och bröt två naglar när jag försökte klämma in handen i en smal glipa i locket på lådan. Proceduren som därefter följde; att komma igenom kassan och betala kaffet, var en scen värdig en Tati-film. Men ut kom jag. Ännu svettigare än efter paketinslagningen. Och tänkte: Vad 17 gör jag nu?

Som i en filmscen där törstande människor efter stekheta dagar i öknen får syn på en oas, uppenbarade sig Stadium ett tiotal meter bort. Min enda chans att få hem lekstugan (eller vad de nu kunde vara) utan att behöva ta en taxi. En extra stor taxi, dessutom. Och det är nu lovsången tar sin början. Tjejen i kassan (som strax innan lett stort åt min hög med pyttesmå kläder) kom med alla möjliga kreativa idéer och vi enades om att det smartaste nog var att öppna den enorma lådan och se om det möjligen fanns en mindre låda inuti. Som inte skulle vara större än att den kunde få plats i Stadiums största plastkasse. Jomenvisst, likt en rysk docka fanns en mindre – men fortfarande väldigt stor – låda i den jättestora lådan, samt en ansenlig mängd luftfyllda plastpåsar. Med gemensamma krafter lyckades vi pressa ner den mindre lådan i Stadiums största plastkasse och tjejen i kassan knöt ett snöre om handtagen så att det hela skulle bli enklare för mig att bära.

-          -  Suveränt! utbrast jag. Tack SNÄLLA för all hjälp! Och tjejen bara log lite vanligt.

Återstår bara att leta upp en soptunna så jag kan slänga alla plastpåsarna och möjligen knöla ner den lekstugestora lådan. Om inte någon av tiggarna vill ha den förstås. Tror jag att jag tänkte. Möjligen tänkte jag lite högt. Och tog tag i kartongen och samlade ihop resten av mina pinaler.

-          -  Nej nej, sa tjejen i kassan, den där tar jag hand om.

Alltså.

På riktigt.

Det finns hopp om mänskligheten.

Jag hoppas att de anställda på Stadium får den uppskattning och den lön de förtjänar. De är som klippta och skurna för jobbet, varenda en av dem. Och det tycker jag även andra dagar, men idag var det något alldeles extra.

Änglar finns.

På Stadium i Solna centrum.

Respekt

Historien om medieföretagens fula spel med landets frilansare går vidare. Vi är ganska många som är med i olika nätverk för att stötta varandra att INTE skriva under de här så kallade avtalen där man för all framtid avsäger sig sin upphovsrätt. Och, när det gäller vissa förlag, även avsäger sig upphovsrätten för material man har sålt tidigare. Ett avtal föregås vanligtvis av någon form av förhandling. Så icke i de här fallen. Här skickar de stora drakarna ut rena slavkontrakt och försöker få journalister och fotografer att skriva på under hot.

Förvisso. Det finns även ensidiga avtal, vilket de här otvetydigt är, men då brukar det inte gälla saker där båda parter har skyldigheter och rättigheter.

Wikipedia: Ett "ensidigt" avtal – ett något oegentligt begrepp – kallas vanligen för ett benefikt avtal (av latin: bene facere, 'att göra gott'). Ett typiskt benefikt avtal är en gåva.

Och någon gåva är det verkligen inte fråga om…

I fredags skickade Aller ut mejl till de frilansare som inte undertecknat ”avtalet”. I mejlet stod att nu var Journalistförbundet och Aller överens, minsann. Så nu fanns det inga frågetecken kvar, så det var bara att skriva på. Tur att man har en rask ordförande. Som strax efter att han blivit uppmärksammad på Allers fula tricks gick ut med moteld. Överens är man då rakt inte! Rena lögner från Aller alltså. Respektlöst. Luktar desperation.

Jo, man kan bli sur för mindre. Och jag tänker att det måste pågå en massa trista saker runt omkring med tanke på alla sura miner man möter överallt. Efter veckorna i USA har det blivit ännu mer uppenbart. Och allt kan väl inte skyllas på vädret? Eller regeringen? Ödmjukhet, ta hänsyn, visa respekt, vara tacksam och artig etcetera verkar vara helt utdöda begrepp. Spelar ingen roll var man är. I trafiken, i affären, på Posten eller bara är ute och går. Alla. Tänker. Bara. På. Sig. Själva.

Debatten om rätten att amma varsomhelst och hursomhelst blossar upp med jämna mellanrum. Jag har inga problem med ammande mammor. Tänker mest på de små liven som ska tvingas äta i stimmiga miljöer. Bara för att mamman prompt måste gå till frissan, gå och fika eller gå på krogen med en tre-veckors bebis. ”Titta bort om ni tycker det är äckligt” skrev en av de mest militanta morsorna i någon blogg. Sermanpå. Där kom det igen. JAG måste få göra som JAG vill.

Personligen tycker jag det finns vissa saker som passar bäst att göra utan publik. Peta näsan. Rensa tänderna med tandtråd. Bajsa. Snyta sig ljudligt. Klämma finnar. Hångla. Till exempel. Men jag är å andra sidan lite gammeldags.

När människor dör – särskilt om de dör plötsligt och inte av ålderdom – skriver alla om vilken fantastisk person den döde var. Världens snällaste, godaste och mest fantastiska som gått i ett par skor. Undrar om samma saker sades till personen ifråga då han/hon var i livet? Något som dock förvånade mig högeligen i helgen var Expressen (tror jag) som skrev om Linda Haglunds skulder. Hon hade obetalda p-böter och en massa annat. Det sjukaste var väl inte att tidningen skrev om det, det sjukaste är att den artikeln är tidningens mest delade. Alltså. På riktigt?

I går, efter att ha rivit ut en gammal äcklig plastmatta i hallen (två lager med något äckligt asbest-klister underst) kraschade jag i soffan, en bra bit från fjärrkontrollen. Parneviks på TV3. Barnen ojade sig över att folk trodde de var bortskämda, med både far och farfar som är kändisar. Men de lever helt vanliga liv, säger de. Beror kanske på vem man jämför med. 

Sen var det Ung & bortskämd i samma kanal. En samling latmaskar som super, bråkar och gnäller. En av brudarna är väldigt lik Svartenbrandts dotter. Är de systrar? Eller kanske de bara har samma plastikkirurg? 

En av grabbarna har aldrig klippt sina naglar. Det gör mamma åt honom. Och nej, det är inga sjuåringar det handlar om. Den här pajasen är 19.

Frågor på det?

Moral

Jag skrev i går om att ta ansvar för det man gör. Eller inte gör. Vilket som. Det har väl en del med ens uppfostran att göra, kan jag tänka. Vilken moral man blivit fostrad i. Man gör rätt för sig. Är ordentlig. Kan skilja mellan ditt och mitt, rätt och fel och så vidare. Känner att man kan vara väldigt tacksam över att ha växt upp i en trygg miljö, även om jag så här i efterhand kan tycka att det var lite för mycket av ”det är bara att bita ihop” (det är sånt som gör att försäljningen av bettskenor går bra) och ”låt dom inte se att du är ledsen” och ”upp och hoppa bara, det går snart över”. Dåtidens barnuppfostran hade sina sidor. Det har väl nutidens också.

I Malmö har man fått panik efter att ett par föräldrar anmält en förskola till Skolinspektionen. Deras lille knodd blev så himskans rädd av att se en Alfons Åberg-film att han/hon fick sömnproblem. Och vips har Malmö förbjudit all visning av Alfons-filmer tills vidare. Det var bland det dummaste jag har hört på länge. Arma unge som ska invaggas i tron att hela livet är som en enda glad operett? Slår man någon får man svårt att sova och ont i magen. Är inte det väldigt bra att lära sig tidigt i livet? Gör man fel får det konsekvenser. Inte så trevliga konsekvenser. Gör man något bra får det också konsekvenser. Avsevärt mycket trevligare konsekvenser. Men nehej då. Den här ungen skulle skyddas från sådana hemskheter. Dessvärre är väl inte föräldrarna ensamma om den inställningen. De lär inte läsa Bröderna Lejonhjärta eller Flickan med svavelstickorna heller.

Och snacka om dubbelmoral i Malmö. Om man nu är så himla mån om barnen kanske man inte ska placera asylsökande minderåriga flickor tillsammans med den vuxne man de är gifta med. Bara under november-december förra året kom sexton minderåriga flickor till Malmö. Alla uppgav att de var gifta. Och alla skickades iväg till Migrationsverkets boenden tillsammans med sina män, i stället för att placeras på ett HVB-hem. Är inte det lite att legitimera barnäktenskap?

I Edsbergs skola i Sollentuna har det varit knivslagsmål och en kille är tydligen allvarligt skadad. Nån snubbe kom till skolan med kniv eller machete i en påse och bara gav sig på en elev. Skolan är en 7-9 skola, alltså för barn mellan 13 och 15 år. Hemskt. Och på Flashback är spekulationerna i full gång. Sorglig läsning.

Charlotte Perelli petades som programledare för Melodifestivalen eftersom hon just nu gör reklam i tv. Undrar hur mycket Comviq har betalat för det? Jag menar att hon petades gav ju företaget oerhört mycket uppmärksamhet. Motsvarande medieutrymme hade kostat miljoner att köpa. Och i redaktionell text dessutom. Mycket listigt. Nu ska Perelli hämnas säger hon. Barnsligt. Att sedan reglerna rimmar illa med att SVT tar betalt av alla som vill göra program som ska visas i ettan och tvåan är en annan femma.

Och nyss hände nåt märkligt. Någon från Skandia ringde och ville höra vad jag tycker om deras produkter. (Fast det tror jag inte att de vill, de rålurade mig in i en helt värdelös pensionsförsäkring för några år sedan.) Men. När de fick reda på att jag är frilansjournalist så var jag plötsligt inte intressant. ”Då faller du ur målgruppen direkt.” Så pass. De vill väl inte att deras undersökning ska bli känd för allmänheten.

Idag sänkte Riksbanken reporäntan. Igen. Jag fattar inte. Å ena sidan vill man inte att svensken ska låna så mycket pengar. Och å andra sidan sänker man räntorna. Till och med jag som är usel på matte fattar att det där rimmar illa.

Och regeringen ska sätta sig med allianspartierna och prata bostadspolitik. Skön inställning hon har Andersson att redan innan man börjat förhandlingarna klargöra allt hon INTE tänker gå med på. Osmart. Alltså, om nu reavinstskatten gör att folk inte flyttar vore det väl bra att avskaffa den? Eller sänka den? Var den inte stafflad för en massa år sedan? Ju längre man ägt en bostad desto lägre skatt? För att inte folk skulle spekulera i fastigheter. Och om man sedan tar bort ränteavdragen så kanske man kan ta igen på gungorna vad man förlorar på karusellen? Men det är väl alldeles för enkel matematik för snillena i regeringen.

Doktor Macchiarini har börjat få det hett om öronen. Hans moral – eller brist på? - ifrågasätts nu från flera håll. Känns befogat. Men varför kallar kvällspressen honom för ”kändiskirurgen”?