Vem tar vem?

Lars Vilks olagliga träkonstruktioner i naturreservatet Kullaberg. De kallas "konstprojekt".

Det har varit lite mycket ett tag. Kul såklart, men man hinner varken med att kolla nyheter eller att blogga. Eller ens reflektera så mycket över omvärlden, annat än helt flyktigt.

Det har inte undgått mig att Lars Vilks utsatts för ännu ett mordförsök. Helt sjukt att någon ska behöva leva med ständigt personskydd (hur mycket kostar det per år, nån som vet?) för ett gäng teckningar. Å andra sidan, jag vidhåller med en druckens envishet; varför måste man smäda andras tro och åsikter bara för att man får? Jag tycker det är respektlöst. Men jag tillhör inte den allvetande kultureliten.

Apropå yttrandefrihet. Aftonbladet (tror jag det var) kör ett upprop för att tanten som slår en nazist i skallen med en handväska ska bli staty i Växjö. Kommunen har tidigare ställt sig positiv men har nu ångrat sig. Och som stan är alliansstyrd anar givetvis AB bruna ugglor i mossen och protesterar vilt. Men alltså, och nu säger jag det igen, jag sympatiserar verkligen INTE med deras rasistiska åsikter. Men om vi nu har yttrandefrihet och rätt för alla att demonstrera sina övertygelser, är det då mer okej att slå en nazist i skallen än till exempel en muslim? Eller en miljöpartist? Och inte för att jag vill dra några paralleller mellan det ena och det andra – en handväska är vanligtvis inte lika dödlig som ett automatvapen, men principen – varför är det mer okej att slå en politisk provokatör än en som kallar sina hån för konst? Enligt medierna.

Och ja, medierna fick väl nåt att bita i när det blev känt att Anders Borg har ihop det med Dominika Peczynski. Det var väl hon som startade en dejtingsajt för folk som ville vara otrogna? Jomenvisst, man måste ju testa de produkter man säljer…

Måns Möller, min favoritkomiker, skojade till det på Instagram i går och skrev att Army of lovers gör comeback. Vilken kvartett. Fast Camilla tycker att det tjatats färdigt om hennes affär med kungen. Kan man förstå, men allt man säger och skriver nuförtiden sparas typ forever. Som Julia Roberts säger i Notting Hill.

Kombon S+MP fortsätter på den inslagna vägen att inte göra ett skit. Det måtte vara den mest handlingsförlamade regeringen i mannaminne. I går kom ett utspel på DN Debatt som på dagens ledarsida sammanfattas som ”Nu vill vi bara säga att vi snart kommer att säga vad vi ska säga.”. Jo, när regeringen uttalar sig känner jag mig som Sunes lillebror Håkan i kyrkan. Allt man hör är ”bla-bla-bla-bla-blaaa”.

Apropå kombo, prinsessan Madeleine blev liksom inte mer poppis genom sitt val av make. Det kanske är en hyvens kille, men det är inget som framgår i media. Nu när hon har honom att luta sig emot – och dessutom har plockat en massa vuxenpoäng – borde hon väl kunna ge några intervjuer när hon stiger ner till de vanliga dödligas nivå någon enstaka gång? Om hon tycker det är så jobbigt att uppfylla de plikter hon påtvingats genom att födas, kan hon bara säga tack å hej leverpastej. Men då försvinner ju alla privilegier också. Och det är kanske inte så skoj.

Jodå, det är så trevligt med gamla traditioner (?) och kungen är en så bra dörröppnare (?) och Estelle är så himla söt. Ja det är hon. Men hon uppfostras faktiskt i strid med FNs barnkonvention. Var är hennes fria vilja, liksom?

Ja just det, läste en sammanställning över vad kungafamiljen jobbat med under året. Verkar inte så himla betungande och timlönen är hyfsad. Inte för att jag skulle vilja byta med dem, inte ens för en dag, men för att vara en skattefinansierad verksamhet får vi ganska lite för pengarna. ”Madde” svarade på sju (7) frågor under förra året, varav några lät: ”Ja, ja” och ”God jul” och ”We meet again”. Uttömmande och kultiverat.

En äkta prinsessa

Har Let’s dance börjat än? Det skrivs så himla mycket hit och dit och är massa glittriga urringningar i pressen och viktras och nakenchocker och gamla skandaler som vevas i evighet, amen. Och alla spekulationer om vilka som ska bli ett par i år. Jo, det brukar ju sluta bra. Inte.

Melodifestivalen har i alla fall börjat. Om jag tittar? Inte så länge jag kan försvara mig. Hört några låtar? Jodå. De bästa kommer att ges ut på en singel snart…

Sergels torg i Stockholm förvandlas nattetid till ett gigantiskt sovrum för kulturberikande EU-migranter (man får viss inte säga "tiggare" längre). Detsamma gäller viadukter, gångtunnlar, offentliga toaletter och vindskydd i mitt närområde. Och nej, jag tänker inte skriva vad jag anser om det. Men jag har inte hört en enda människa säga att detta är okej på något enda sätt.

Slutgnällt för idag.

Mer jobb väntar. Ett trist case har tagit alltför mycket tid och energi i anspråk, utan att ge några intäkter och utan att ge något som helst resultat. Frustrerande.

Men i kväll blir det andra bullar. Champions of Rock i Globen.

Kommer jag att vara hes i morgon?

Högst troligt.

Tolerans

Har tänkt mycket på mediernas märkliga inställning till svenskhet, etnicitet, härkomst, religiös tillhörighet och så vidare. Ibland ska alla vara så förbannat politiskt korrekta att de slår knut på sig. Allt för att inte skyllas för att vara rasister. Ungefär som att man i skolan inte längre vågar sjunga nationalsången, eller att folk inte vågar hissa svenska flaggan eller…. ja, jag vet inte vad.

Men jag fattar inte, eller det kanske jag gör men inte har någon lust, varför det är så fult att vara stolt över sitt ursprung. I USA vet alla varifrån de kommer, flera generationer tillbaka i tiden. Greker vet var man hittar andra greker, oavsett var i världen man befinner sig. Irländare firar St Patrick’s Day överallt. Ramadan infaller samtidigt jorden runt. Och så vidare. Man håller på sitt ursprung och är stolt över det. För alltså, om jag bosätter mig i Japan och blir japansk medborgare – blir jag per automatik japan då? Vad är ”svensk” egentligen? Är det att ha svenska rötter? Att vara född här? Eller att ha svenskt medborgarskap?

Och egentligen. Vad spelar det för roll? Annat än när man ska förklara beteenden som kanske avviker från vad man vanligtvis anser vara ett ”normalt” beteende i det land man befinner sig.

För mig får folk klä sig hur de vill, ha vilka åsikter de vill och tro på precis vadsomhelst, så länge de inte försöker omvända mig till något jag inte vill bli omvänd till. Det handlar väl om tolerans och respekt. Man respekterar sina medmänniskor så länge de inte gör andra illa. Som kvinnor som bär heltäckande niqab. Visst hajar jag till, det sticker jag inte under stol med. Jag tänker att det måtte vara rysligt obekvämt om man vill ta en fika på stan eller gå på toa. Och hemskt varmt under sommaren. Men så länge plagget bärs av fri vilja är det väl inte så mycket vi andra ska oja oss över. Om inte kvinnorna prompt ska jobba i yrken där det är synnerligen olämpligt att bara ögonen syns.

Och sen tänker jag att hu så praktiskt om man har en dålig hårdag. Eller valkar. Eller orakade ben. Eller nåt.

Och å andra sidan, apropå fri vilja, det är väl inte ett dugg bättre att bli ”tvingad” att gå omkring halvnaken, visa halva pattarna, naveln och hela benen? Eller att ha anktrut, botox-stel panna och hårförlängningar? Bara för att passa i den västerländska mallen, liksom.

Och man skäms när man läser om vad kvinnor som bär sjal blir utsatta för. Blir kallade för påskkärring och terrorist och får utstå en massa glåpord och till och med knuffar och slag. I Sverige. Det är fanimej inte klokt.

Och i gamla Sumpan blev en man skjuten i benet med flera skott i går morse. Vilda västern har kommit till stan. Nä, jag tänker inte säga ”tänk att sånt kan hända HÄR!”. Var han svensk förresten, han som blev skjuten? Har inte sett några uppgifter om det, faktiskt.

Integrationen. Nu är inte frågan ägd av SD längre, allianspartierna spottar ur sig förslag som värsta Lotto-dragningen. Och vad gör regeringen? Vad säger Löfven? Inte ett jota. Som vanligt. Jo, det har ju varit en vinnande taktik. Så länge han håller truten ökar väljarnas förtroende för honom. Märkligt.

Apropå Löfven. Två riksdagsledamöter från KD har KU-anmält honom för att han inte avgick i höstas. Han sa ju det. ”Jag tänker inte regera med någon annans budget.” Och nu gör han det.

 Och apropå regera, DN skriver att S och MP är oense om hur terrorbekämpningen ska gå till. Vad är de INTE oense om?

Bråket mellan P4-chefen och hovet fortsätter. Medierna börjar tröttna på att prinsessan Madeleine aldrig ställer upp på intervjuer. Vad gör hon för lönen hon får? Ler, vinkar och svischar förbi ett gäng journalister som fösts ihop i en boskapsfålla.

Tycker vi att vi får valuta för skattepengarna? Jag säger som Lena Mellin på Aftonbladet: Man måste inte vara prinsessa om man inte vill…

Cecilia Hagen skriver i Expressen att hon är trött på alla banala skrytbilder som folk lägger ut på Facebook. Särskilt om bilderna kommer från en Thailandsresa. Det är ju så otroligt skadligt för miljön med alla resor som inte sker per tåg. Sluta med detta hysteriska flygande! skriver hon. Lätt för henne att säga. Som är flygrädd.

Dagens Nyheter avslöjar att Putin har 250 nättroll som jobbar dygnet runt med att lägga ut kommentarer och fejkinlägg på sociala medier. Det ingår i kampanjen jag-är-jättepopulär-överallt. Förvånad? Någon?

Amani och hennes man som dömdes för att ha dödat åttaåriga Yara kan inte utvisas, skriver Kvällsposten. Inte för att de är svenska medborgare, för det är de inte, utan för att de riskerar att utsättas för omänsklig behandling om de skickas till Gaza. Och ursäkta mig, vad för slags behandling utsatte de Yara för?

Ja jag vet, den ena vedervärdigheten rättfärdigar inte att ge igen med samma vedervärdighet, men som jag sa häromdan; ibland tycker jag att en del människor har förverkat sin rätt att leva. Eller i alla fall förverkat sin rätt att behandlas som vanliga människor. Vissa saker har jag väldigt svårt att tolerera.

Faktiskt.

Bella Italia

Jaha, så har man hunnit skaffa sig nya erfarenheter, bättrat på några fördomar och blivit av med en del andra. Som den iakttagande människa jag är, finns det inte mycket som slår nöjet att kolla in saker och ting. Folk, platser, företeelser.

Om italienare, eller milanesare snarare, har jag nu kunnat konstatera följande. Grovt generaliserande förstås.

Kvinnor bär gärna päls, pälsmössa, pälscape och så vidare utan att skämmas ett enda dugg. (Å hjälp, så avis jag blev på alla vackra sagaminkar…) Kvinnor bär också alltid make-up, även om de är ute och joggar.

Nästan ingen plockar upp efter sin hund.

Taxar måtte ligga högt på tio-i-topp-listan, för övrigt.

Man står upp och dricker kaffe på café. Väldigt fort dricker man kaffe, dessutom.

Alla röker som skorstenar. Överallt. Hela tiden.

Om man råkar knuffa till någon man passerar ber man fanimej inte om ursäkt.

Och man skrattar eller ler absolut inte utan anledning.

Det finns väldigt många surkart i Milano. Italienska surkart. Och det spelar ingen roll om man är trevlig och artig själv.

Undantaget mannen som skötte frukosten på hotellet. Som skojade och log och småpratade (nästan uteslutande på italienska, men ändå) och som redan dag två hade memorerat hur vi ville ha vårt kaffe.

Ingen, absolut INGEN, går på stan i joggingbyxor.

Jo, EN snubbe såg jag. Han var norrman.

Och trots att Milano är en stad med miljoners miljoner turister – OCH med två internationella modemässor per år – pratar folk ganska usel engelska.

Alla tycks lika fixerade vid sina mobiltelefoner som svenskar.

Det är svårt att hitta en krog med anständig mat före klockan åtta om kvällarna.

Fullkornsbröd har man inte hört talas om. Inte löskokta ägg heller. Om jag hade vågat skulle jag testat om hotell-äggen studsade. Jag är nästan säker på att man hade kunnat slå någon medvetslös med dem i alla fall.

För att äta så stadiga middagar (sallad+pasta+varmrätt+dessert) ser man förvånansvärt få feta människor. Vin dricker de också. Till lunch.

Tiggarna är aningen mer diskreta där än här, sträcker fram handen när man möter dem. Eller står och vispar med en keps som man förväntas lägga pengar i. Men det är de inhemska tiggarna. De östeuropeiska beter sig som här hemma, kvinnorna går i likadana sammetskjolar med volang, men de säger ”graaaaazie” i stället för ”taksåmiket”. Tonfallet är dock exakt detsamma. Enligt initierade källor ägnar de sig mer åt stölder än åt tiggeri där. Undrar om tiggeri är förbjudet? Måste kolla. Jag såg i alla fall ingen som gav dem stålar.

 

Parkering a la Milano

De parkerar sina bilar varsomhelst och hursomhelst och för att vara helt säkra på att de har tillräckligt med svängrum, backar de tills deras stötfångare tar i bakomvarande bils dito. Alla, ja utom Ferrarin utanför Armani, hade buckliga stötfångare både fram och bak.

Den här knuffar man inte på. Basta!

Och ingenstans har jag sett så otroligt många pyttesmå bilar, många avsedda för EN person och inte längre än en vespa. Bilen alltså, inte personen.

Praktisk bilstorlek

 Milanesarna lever sina liv bakom galler. Nädå de sitter inte i fängelse, men alla bostadshus har galler för fönstren, en gallerförsedd port och en gallerförsedd infart till innergården. Vackert för det mesta, men det känns lite – här-är-kriminaliteten-hög-varning, som dessutom späs på av att väldigt många hus har en portvakt. Bakom glas, förstås.

Och så det där med religionen. Katoliker har det ganska bra. De kan synda som bara den och sen går de och berättar om sina klavertramp och läser några Ave Maria och sen kan de ägna sig åt nya dumheter. Lite som Emil i Lönneberga. Han fick sitta och tänke över sine hyss och sen fick han komma ut från snickerboa utan att ha blivit ett enda dugg klokare. Men tillfälligtvis förlåtna. Gud så bekvämt.

Till snickerboa ränner jag när det är nåt jag gjort...

Och farsan löper också bra, men inte lika fort.

Snickerboa hopp fallera och snickerboa hopp fallerej, är bra att ha hopp fallera
För stackers mej, hopp fallerej.

Monstruöst

 

Lilla Yara blev bara åtta år. Från helvetet i Gaza till ett värre helvete i Blekinge.

I går ägnade jag mig åt något av det värsta man kan tänka sig. Jag läste domen i målet som handlade om åttaåriga Yara som slogs ihjäl av sina vårdnadshavare. Varför läsa något så vedervärdigt att man blir illamående? Jo, människor har alltid intresserat mig och jag har generellt en positiv syn på mänskligheten; det finns något gott i alla, brukar jag tänka. Men i går tvivlade jag. Rejält.

Hitler hade en hund. Finns inga noteringar om att han var stygg mot den, så nånstans där inne i den galna skallen fanns det väl någon empati, även om man har svårt att tro det. Stalin, Putin, Nordkorea-Kim och andra diktatorer har alla varit barn och det är möjligt att de var sadister och egoister redan i blöjåldern, men mest troligt är att de med tiden utvecklat sina galenskaper på egen hand.

Inte så att jag försöker ursäkta personer som begår vidrigheter, absolut inte, och även om jag är stark motståndare till dödsstraff kan jag ändå tycka att vissa brottslingar har förverkat sin rätt att leva. På nåt sätt.

Men gårdagens läsning. En kvinna som är mor till två små barn, ett och tre år gamla, slår en åttaåring söner och samman, utsätter henne för ren tortyr under lång tid. Behandlar henne som en slav, mer eller mindre. Flickan berättar för sina klasskamrater men får dem att svära vid Gud att de inte ska säga något. Läraren gör hembesök några gånger och har en hel del att anmärka på, grannarna noterar att hon bär tunga kassar, att de vuxna grälar och skriker, att flickan har blåmärken och så vidare. Ändå får detta pågå. I månader. Tills kvinnan, Amani, till slut får ett värre utbrott än vanligt. Jagar Yara runt lägenheten, rycker stora hårtussar från hennes huvud, slår henne upprepade gånger med en brödkavel och när Yara till slut försöker gömma sig i en klädkammare och ligger på golvet så slår Amani henne så hårt och så många gånger att hon får blåsor och svullnader i handen hon håller brödkaveln med.

Amani Madi är fullt frisk, konstaterar experter, även om hon har problem med att kontrollera sin ilska.

Vad gör hennes man medan detta pågår? Han kollar på tv, kör Skype med några landsmän, tittar till sina söner. Den ena, 3-åringen, har berättat om misshandeln vilket innebär att han har sett sin mamma slå ihjäl kusinen. Vid ett tillfälle söker Yara hjälp hos sin morbror, Amanis man, säger han. Hennes ena ben blöder och han har strax innan sett sin fru jaga flickan genom lägenheten. Klipper han till sin fru och säger åt henne att sluta (tillåtet enligt lagen om nödvärnsrätt)? Ringer han på hjälp? Kör han Yara till sjukhus?

Nej då.

Han låter misshandeln fortsätta och när Amani sedan bär in Yara i duschen (då hon antagligen redan är död) för att spola av de värsta blodspåren, tar han upp sin mobil och filmar alltihop. Det är helt sant. HAN FILMAR SIN FRU MEDAN HON DUSCHAR EN LITEN FLICKA SOM HON JUST SLAGIT MEDVETSLÖS.

Sen går han och sätter sig vid TVn igen.

Efter en halvtimme ringer Amani efter ambulans.

Amani ljuger om det mesta, står det i domen. Hon försöker hitta på saker till sitt försvar, men lyckas inte med något. Hon gör också allt för att skydda sin man och tingsrätten är tveksam till att han inte deltagit i misshandeln men hittar inga bevis för annat än att han varit passiv och brustit i sitt åtagande som vårdnadshavare. I någon av alla tv-intervjuer försökte någon av de inblandade (åklagaren, advokaterna, socialtjänsten?) förklara några av de märkliga beteendena, efter mordet, med kulturella skillnader. Och självklart kan man i andra länder ha en annan syn på människor i allmänhet och på kvinnor och barn i synnerhet, än vad vi har i Sverige. Det är ingen ursäkt, men det kan vara en förklaring. Inte till själva misshandeln, men till hur de skyldiga burit sig åt efter att de häktats. Kulturkrockar kan ställa till mycket, särskilt svårt blir det när man inte vill inse att alla i hela världen verkligen inte tänker, tycker och agerar likadant.

Oavsett vilket.

Även om det i vissa tidningar skrivs att det här paret är vanliga människor, kan man inte annat än tycka att de är monster. Vanliga människor slår faktiskt inte ihjäl små barn.

Sen undrar jag, ur en helt annan synvinkel, varför inte tidningarna skrev ”alla inblandade är svenskar”, som de gjorde om massvåldtäkten på en Finlandsfärja i helgen. För medierna är det tydligen jätteviktigt. Amani och hennes man är väl svenskar? Annars borde straffet inneburit utvisning efter fängelsetiden. Och om man då försöker förklara deras agerande med att de inte är infödda svenskar, varför gör man då stort nummer av att alla åtta som våldtagit en 45-årig kvinna ”är svenskar”? De två som häktats i Sverige heter Mohamed och Bjar. Kanske deras bakgrund och värderingar skiljer sig från den uppväxt som Lasse och Olle och Bosse haft? Och har det i så fall betydelse för brottet och straffvärdet?

Oavsett vilket så är det fullständigt vedervärdigt när ett gäng grabbar tvingar sig till sex. Det är mer än åtta gånger värre än EN våldtäktsman. Att bli sexuellt förnedrad inför publik torde vara en fullkomligt förkrossande upplevelse.

Hur kan man, som ung man, bara komma på tanken att utföra en så gravt kriminell handling?

Och jag undrar, var är demonstrationstågen? Var är de upprörda journalisterna? De som skrek i högan sky och gjorde stor sak av massvåldtäkterna i Indien? 

Här blev det bara rubriker under en dag. ”Åtta svenskar våldtog en 45-årig kvinna.” och sedan lite kort information om var de här svinen har anhållits. Punkt.

Monster.

Är vad de är.

Svenskar eller ej.

Dagens Nyheter

Aftonbladet

 

GöteborgsPosten

Sveriges Radio

Svenska Dagbladet