Feminism

Sveriges regering kallar sig feministisk. Vad betyder det? Rent konkret? Ingen aning, faktiskt. 

Kvotering av ministrar? Har aldrig gillat kvotering oavsett om det innebär att jämna ut könsfördelning, etnicitet eller annat. Jag föredrar rekrytering på meriter.

Därför bar det mig emot att tvingas anställa en kille till en avdelning med bara damer. Alla ansökningar från kvinnor gallrades bort, enbart av den anledningen att företaget hade en jämställdhetspolicy att leva upp till. Det är lika illa åt vilket håll än diskrimineringen slår, och något annat än diskriminering var det ju inte fråga om i just det här fallet.

Såg dokumentären ”Endast Sverige svenska komedienner har”. När filmen var slut satt jag med en väldigt skön känsla i magen. SÅ på pricken alla beskrivningar var. SÅ oerhört mycket igenkänning. Och SÅ himla skönt, på ett lite märkligt sätt, att känna att det spelar ingen roll vilken bransch man befinner sig i. Kvinnor blir mobbade, nertryckta och förminskade överallt. I olika hög grad, förvisso. Men ändå. Känslan att det inte är mig det är fel på.

Under skolåren riskerade man att råka ut för störiga och hotfulla grabbgäng på vägen till musiklektionen, baletten eller skolan och fick rådet att gå en annan väg eller ta en annan buss. Aldrig att någon skulle åtgärdat själva problemet.

Tjejen som utsattes för gruppvåldtäkt på skolans toalett fick byta skola. Kvinnor som inte vågar löpträna i skogen uppmanas att träna inomhus på löpband i stället. Alternativt göra sällskap med några andra i elljusspåret, helst män då. Eller skaffa hund. Fast det verkar inte heller helt säkert, bara kolla vad som händer i Lilla Edet (pappas hemort). Ett gäng killar som först sparkar hunden och sedan slår ner hundägaren. Två kvinnor som berättat om liknande händelser på kort tid. Hundhatare? Kvinnohatare? Idioter?

I den lilla världen där jag befinner mig blev diskrimineringen oerhört påtaglig när jag jobbade på det stora japanska företaget och insåg att de satte högre löner för män än för kvinnor, oavsett arbetsuppgifter. Nä, jag stannade inte så länge efter den upptäckten. Kravet att all kvinnlig personal skulle klä sig i kjol när företagets japanska ledning kom på visit var ytterligare ett skäl till att jag sa upp mig.

Det är inte ett dugg bättre idag. Chefen på Myndigheten för arbetsmiljökunskap har rapporterats vara en riktig mansgris. Han har varit slarvig när han skämtat, säger han. Jävla efterkonstruktion, säger jag. Ganska vanlig sådan, dessutom. ”Du har fan ingen humor” är en återkommande kommentar om man säger ifrån. 

Kan tycka att det är snäppet värre när det rör just den myndigheten.

Gruppvåldtäkter. Eller våldtäkter i största allmänhet. ”Våldtäkt av normalgraden” som det heter på juristspråk. Jag har ingen färsk statistik på det, men någonstans känns det som om detta vidriga har ökat? Och trots att vi nu har en samtyckeslag lär inte kvinnor känna sig säkrare. Våldtäkt har med makt att göra i första hand, inte sex. Skulle man vilja upplysa alla troll om, som tar en nu häktad rappare i försvar med ”med hans utseende behöver han inte våldta nån”. Eller hur. 

Och fortfarande får våldtagna kvinnor frågor om hur de var klädda, hur de var sminkade, om de var berusade, om de möjligen uppträdde utmanande och så vidare. Det går ju att lära en hund att ett nej är ett nej. Man kan lägga favoritleksaken eller en bit leverpastej framför nosen på hunden och lära den att den inte får röra förrän matte eller husse ger sin tillåtelse. Å andra sidan vet jag inte hur ett sånt där nej skulle funka om det var ett helt gäng hundar som omringade leverpastejen.

Och den så kallade ”hederskulturen” ska vi inte tala om. 

”Det är oacceptabelt” säger Löfven gång efter gång när det rapporteras om överfall, våldtäkter, mord, misshandel och så vidare. ”Kvinnor ska kunna känna sig trygga.” Han ser väldigt bestämd ut när han säger det. Väntar han sig att någon ska säga emot? Såklart inte. Men det vore fasen så mycket bättre om han och hans ministrar kunde komma med något konkret. 

”Ta ansvar” är ett annat av hans favorituttryck. Väntar fortfarande på att han själv ska göra det. Eller att någon enda jävel i regeringen kanske skulle kunna göra något annat än att, som Ann Linde, prata om tull på sidenblusar (högre tull på dem än på sidenskjortor) och en ”feministisk handelspolitik”. 

Jag tror att gemene man – och kvinna – är mer bekymrad över otrygghet, våld och kvinnoförtryck än just tull på sidenkläder.

Men jag kan ha fel.

PS

En feminist framställs ibland som en manshatande gaphals i kläder från Gudrun Sjödén och med tanke på hur många olika grupper som kallar sin ideologi för feminism, borde man kanske prata om feminismer i stället. Man måste inte vara vänster, flata eller yrkesdemonstrant, som en del verkar ha fått för sig. Man kan vara en helt vanlig människa som tror på kvinnors och mäns lika rättigheter, skyldigheter och möjligheter, politiskt, ekonomiskt och socialt.