Galenskaper

Özz Nujen. En klok man.

”Idag är jag glad att jag inte jobbar på Expressens redaktion längre” sa kloka väninnan i morse. Är benägen att hålla med. Frilansjobbet känns lite tryggare idag, särskilt när man inte är grävande skjutjärnsjournalist. Jag håller mig till hundjobb och trivsamma personporträtt. Och lite allmänt gnäll i bloggen. Det är inte alla förunnat här i världen att skriva och tycka vad man vill. Lätt att glömma bort det, bortskämda som vi är med tryckfrihet och demokrati. Man får säga vad man vill om vem man vill. Nästan. Så länge det inte kan rubriceras som hets mot folkgrupp eller kränkande. Fundamentalister känner sig kränkta av ironi och nidbilder, vilket ibland även gäller för ”vanliga” muslimer. Många kristna känner sig kränkta av att kristendomen hånas, katoliker tar illa upp när man driver med katolicismen. Och så vidare. Och ibland känner jag; måste man håna och reta upp folk? Bara för att man kan? Liksom. Ingår det inte i vanligt hyfs att man respekterar andras tro och åsikter? Även om man tycker att åsikterna är korkade och att de oliktänkande har ömma tår?

Håller med Özz Nujen, man kan och ska skämta om allt. Men man kan faktiskt göra det med stil och finess. Faktiskt.

Nu kablas bilder av de misstänkta mördarna ut över världen. Hur vet man att det är just de snubbarna som mördat? Aftonbladet skriver att man hittat id-handlingar i den övergivna flyktbilen. Alltså, om jag var mördaren skulle jag ju lämna någon annans id-handlingar efter mig. Inte mina egna.

Sen kan jag tycka att det är märkligt att protesterna från Sveriges och världens muslimer är så himla lama. Islam sägs vara en fredlig religion. Enligt Koranen får man inte döda. Ändå är det just islam som används som ursäkt för att mörda oliktänkande. Om jag vore muslim skulle jag bli skitförbannad. De enda som gjort sig högljutt hörda är ett gäng islamister som jublat över morden i Paris. Man får hoppas att SÄPO kallat in extrapersonal och beordrat övertid för att kartlägga de här tomtarna. Noggrant.

Och som Rebecca Weidmo Uvell skrev i går: Det är dags att vi slutar vara flata mot religiös extremism! Hon fortsätter:

Det är dags för regering och riksdag att ta krafttag mot radikaliseringen. Nu. Ett första steg borde vara att återkalla pass och hindra de som åkt för att kriga med terrorstämplade organisationer, att komma hem igen. Oavsett ålder. Och att göra det brottsligt att rekrytera individer i landet, med fängelse och livstids utvisning som påföljd.

Ord och inga visor.

Det är dags att våra beslutsfattare slutar huka bakom rädslan att stämplas som rasister.

Det är faktiskt inte rasism att våga ta avstånd från extremister. Oavsett om det gäller religion, etnicitet eller annat. Var och en blir salig på sin tro. Men det är fanimej inte okej att med hot och våld försöka omvända andra. Eller utrota, om omvändandet skulle misslyckas.

Dags att sätta ner foten. Göra något. NU.

Ingen kommer ihåg en fegis.

Sen undrar jag hur Sveriges Radio tänker agera mot Ekots korrespondent Alice Petrén som sa att det inte är oskyldiga människor som drabbats utan attentatet har riktats mot en tidningsredaktion som upprört muslimer. Petrén säger också under sändningen att tidningen har ”attackerat med nidbilder” och varit "mycket provokativa", underförstått att de som nu mördats får skylla sig själva eller vadå? 

År 1914 mördades chefredaktören för Le Figaro i Paris av dåvarande finansministerns hustru. Tidningen hade allvarligt ifrågasatt ministerns heder, vilket hustrun ogillade i allra högsta grad. Så hon tog helt sonika sin Browning och tog saken i egna händer. Expressen skriver att hon hade gömt pistolen i muffen. Eftersom rattmuffen inte var uppfunnen 1914 och möjligen inte heller rörmuffen (varför en ministerhustru nu skulle gå omkring med en rörmuff) får man anta att det var en sån här muff. Förhoppningsvis.

Josephine Baker med pälsmuff (den hon har stoppat händerna i).

Kvinnan blev sedan friad trots bevis och erkännande, enbart av det skälet att hon var kvinna. Som sådan är man ju inte riktigt tillräknelig. Tyckte domstolen.

Jo, ibland får man faktiskt tänka två gånger – minst – innan man släpper iväg en text. Eller uppdaterar en webbsida. Klickar man på senaste nytt på Expressens sida hörs en glad truddelutt och så får man upp ett bildspel från reseföretaget Sembo. Om jag var marknadschef på Sembo skulle jag genast kräva att annonsen flyttades till en mer lämplig plats.

Expressen har också gjort en följetong av våldtäktsanklagelser mot Bill Cosby. Det är än den ena, än den andra, som har åsikter om detta och tidningen drar ut på storyn i evigheter. Det är några gamla skådisar som säger att han våldfört sig på dem. På 1970-talet. Så dags att komma med det nu. Eller, bättre sent än aldrig? 

Apropå det, hur går det för tomten Assange? Sitter han fortfarande och hukar på ambassaden i London? I augusti sa han att han skulle ”lämna ambassaden snart”. Britterna hälsar och tackar. Bevakningen av stollen har hittills kostat skattebetalarna nio miljoner pund. I runda slängar 110 miljoner kronor. Men det skiter han uppenbarligen i. Högaktningsfullt.

Tomte.

Säger jag bara.