Alla dessa dagar

Ska man ge sig på någon ska det vara på lika villkor.

I söndags var det Fars dag.
Ingen kan ha undgått hur jag känner för min egen far. Han var en stor man, inte bara fysiskt utan även mentalt och mänskligt. Jag blir så innerligt trött på alla missanpassade, lata och bittra människor som skyller sina tillkortakommanden på en taskig uppväxt. Min pappa hade en riktig skituppväxt och ändå lyckades han både i karriären och familjelivet. Kan han så kan alla. Det hänger bara på den egna viljan och att välja sitt umgänge. Basta.
Fars dag kan innebära att egotrippade ungar åtminstone en gång om året (nåja, två gånger då om man räknar pappas födelsedag också, kanske tre om de orkar bry sig om pappa även under julen) blir påmind om att man har sin pappa att tacka för att man existerar. Och nej, man måste inte älska sina föräldrar. Man måste inte älska sina syskon eller sina barn heller. Men om man har en hyfsat vanlig relation till sin pappa så borde man åtminstone kunna lyfta luren och säga grattis. Eller nåt. Ett hejsan svejsan på Facebook räknas inte.
En pappa i min vänkrets, som just nu har det mycket mycket svårt, har tre vuxna barn. Ingen av dem hörde av sig på Fars dag. Hur självupptagen får man bli? Liksom.

Och lagom till Fars dag fick Tjejjouren stort utrymme i SvD. Tanken var säkert god; de hävdar att många barn tvingas till umgänge med en förälder som de verkligen inte vill träffa och som dessutom kan vara både alkoholiserad och våldsam. Rättvisan mellan föräldrarna går före barnens väl och ve, skrev Tjejjouren. Illa. Men det var inte så smart att peka ut papporna som roten till allt ont. Såvitt jag vet finns det både alkoholiserade och våldsamma mammor också. Dessutom finns det manipulerande mammor som skrämmer skiten ur barnen och berättar skräckhistorier om papporna så att barnen inte vill träffa dem. Allt är inte svart eller vitt här i världen. Och fortfarande är det så att hela rättsapparaten står på mammans sida. Alltid. Det är inte heller särskilt smart.

Helgen innan var det Alla helgons dag.
Det är också en helg då de flesta blir påminda om att de har döda familjemedlemmar att tända ett ljus för. Skrämmande nog verkar det mest vara grupptrycket att tända ljus som driver massan till kyrkogårdarna, inte minnet av de döda. Ser illa ut om det är mörkt på mammas grav när det lyser på alla andras. Liksom. Inte en tanke på att tända ljus, lägga en krans eller plantera blommor någon annan gång under året. Men visst, för många är det ytan som är viktigast. Huvudsaken är att det ser bra ut. Hur det är ställt med det inre är mindre viktigt.

Gustav Adolfsdagen var det den 6:e (han stupade i Lützen 1632, det enda datum under historieundervisningen jag kommer ihåg. Vad G II A gjorde i övrigt har jag ingen aning om). Och då ska man äta bakelser minsann. Vad säger Folkhälsoinstitutet om det? Fast det ska visst slås ihop med Smittskyddsinstitutet så man kan dela ut dubbla pekpinnar till folk och fä. Suck.

Och på måndag (19/11) är det Internationella toalettdagen.
Jo det är sant. World Toilet Organization ligger bakom.

På fredag är det Internationella dagen för tolerans.
Hur många har koll på det? Undrar förresten hur många som vet vad ordet tolerans betyder. Erik Almqvist, SD:s ekonomiske talesman, borde lära sig det. Hur mycket Jimmie än försöker tvätta bort rasist-stämpeln från partiet så lär han aldrig lyckas. Särskilt inte när rassarna filmar sina egna tilltag och skryter om hur ballt det är att reta upp folk med att säga "Sverige är MITT land, inte DITT" och kalla okända kvinnor för hora. Fina gossar det där. Och de representerar Sveriges tredje största parti. Skrämmande är bara förnamnet. Almqvist förnekade bestämt att han sagt allt det som flera vittnen påstår att han sagt. När han och partiet fick svart på vitt (haha) att vittnena hade rätt, försvarar han sig med att han nu har gått i terapi för sitt omdömeslösa beteende. Alltså. Varför gick han i terapi för något han inte sagt och gjort? Eller gick han i terapi i går kväll, efter Expressens avslöjande? Jag fattar inte.

Katrin Zytomierska har visst gått ett steg för långt i sin blogg. Hon är ju fena på att uttala sig både kränkande och nedsättande om människor hon inte känner, men när hon spydde galla över tjejen som ställde upp på reklamfoto för SATS gym var måttet rågat. Lätt hänt när man hela tiden försöker överträffa sina egna elakheter att det till slut går över styr. Internationella dagen för tolerans. Fredag. Skriv upp det.

Bilderna på dem som deltog i den direktsända firmafesten (Fotbollsgalan) är alltid lika roliga. Kul att se hur folk klär sig när de går på fest. Vet inte vilken klädkod man hade, men om det stod "Kavaj" på inbjudan borde väl de flesta haja att det inte innebär att både damer och herrar ska ha svart kostym. Pia Sundhage får ursäkta, men det finns faktiskt klänningar som passar även dem som inte är så himla kvinnliga. Magdalena Ribbing får göra en insats. Eller Camilla Thulin. Helena Seger hade i år bytt ut sin smoking mot något fullständigt smaklöst och illasittande. Och till det en sönderhackad fjäderboa runt höfterna och en fruktkorg på huvudet. Hur tänkte hon där? Zlatan borde givit henne en dag med en personal shopper i stället för en handväska för en halv miljon kronor. Mer pengar än stil är bara förnamnet.

Och varför tjafsar alla med Bosse Hansson? Ja, det var klantigt att kalla AIKs spelare för svartingar, men kan man med det dra slutsatsen att Bosse är rasist? Och ja, han är journalist och borde kunna uttrycka sig i både tal och skrift men Bosse är född 1933. Han fick lära sig saker om andra folkslag som i dag inte ens är i närheten av att vara rumsrena. Som Tintin i Kongo. Eller Pippi Långstrumps pappa. Varför satt han förresten på pressläktaren om han inte hade ett uppdrag för pressen? På Stockholmsmässan är man stenhård. Där räcker det inte att vifta med press-leget för att komma in gratis, man måste tala om vilken tidning man skriver för och i de flesta fall dessutom anmäla sig i förväg.

Läskigaste bilderna de senaste dagarna måste ändå vara de på ukrainskan Valerie Lukyanova, kvinnan som gör allt för att likna en levande barbiedocka. Jag-gör-vad-som-helst-för-att-bli-känd. Liksom. Men hon säger att hon har ett yrke också. Hon är lärare på skolan för utomkroppsligt resande.
Minsann.

Finns det någon dag för Barbiedockan?
Måste kolla det.