Stackars dom!

Dagens Nyheter har hakat på trenden med snyfthistorier om stackars utförsäkrade människor. Alltså. Jag har sagt det förut; det är ytterst få människor som helt och hållet saknar arbetsförmåga. Det är de med grava utvecklingsstörningar och de som är totalförlamade. I övrigt finns hos i princip varenda människa åtminstone 25 % arbetsförmåga.
Att sedan vår arbetsmarknad inte har plats för andra än fullt friska, högpresterande personer är en helt annan femma. Faktiskt.
Mannen som sörjde sitt döda barn och beklagade att ingen insåg hur arbetsoförmögen han var. Efter tre år. Jag vet, det värsta som kan hända en människa är att förlora sitt barn, men skulle sorgen på något vis bli mindre för att man slutar arbeta? Knappast.
Kvinnan i veckans berättelse som led av svår värk. Hon har det säkert mycket, mycket jobbigt men trots allt var hon inte sängliggande dygnet runt. Hon hade perioder då hon var smärtfri. Och då tyckte Försäkringskassans läkare att hon skulle kunna jobba lite. Att det sedan inte finns någon som vill ge en människa 25 % anställning och dessutom med osäkerhetsfaktor för vilka dagar människan ifråga faktiskt kan komma till jobbet, det är också en helt annan femma.
Jag kan dra exempel i evigheter. Amen.
Men jag tycker att det snart är dags för massmedierna att vända blad, som det så populärt heter. De har en mycket stor del av ansvaret för att folk i allmänhet har så dåligt förtroende för Försäkringskassan.
Hur många av de tillfrågade har egna erfarenheter?
Eller uttrycker de möjligen sin brist på förtroende baserat på vad de läst i tidningarna?
Troligen.
Det finns många det är synd om. Men det finns också många som har fastnat i sina sjukskrivningar, anpassat sig till mysbrallan och helt tappat tron på sin arbetsförmåga. Det är det största problemet med sjukförsäkringssystemet. Det, och vår stentuffa arbetsmarknad.

Kungafamiljen är det också synd om. Först kom Elisabet Olsson-Wallins hemska collagetavla som Hovet fördömde och till och med pratade om att polisanmäla. Nej, jag gillar inte hennes konst. Har hittills inte sett ett enda verk jag gillat. Men smaken är som baken, delad. Kommentarerna på nätet var inte nådiga, majoriteten tycktes anse att yttrandefriheten inte ska omfatta så kallad konst som kungafamiljen känner sig kränkt av.
I konsekvensens namn borde då samma majoritet tycka att Lars Vilks hån av profeten Muhammed ska förbjudas. Men där är det ofta annat ljud i skällan. Majoriteten tycks inte förstå varför muslimer blir så upprörda över hans så kallade konst. Man hör ofta "det är väl inte så himla farligt".
Det är väl den som känner sig kränkt som får avgöra vad som är kränkande och inte.
Att däremot utgå från de kränkta och införa censur är en helt annan sak.
Vi har yttrandefrihet här i landet.
Den är i allra högsta grad värd att värna om.
Men jag kan ändå tycka att ibland går det för långt.
Måste man vara elak bara för att man får? Liksom.

Och som om inte collaget var nog kommer nu Camilla Henemarks självbiografi där hon hänger ut en massa kändisar och kvasikändisar som hon säger sig ha haft sex med för sisådär 25 år sedan. Är det verkligen så himla spännande? Jag menar på riktigt spännande, för någon annan än de direkt inblandade? Tydligen.

Lärare är det också synd om nu. De har för låga löner. Kanske är det inte just lönerna som är det stora problemet i undervisningen? Gustav Fridolin tycker att lärare och politiker borde ha samma lön. Spännande förslag. Borde väl innebära att de då också ska ha samma arbetstider.
A tjena.

Ulf Lundell är det väldigt synd om. Han medverkar i kvällens Skavlan men eftersom han numera är skogsmupp och bor ensligt för sig själv (säger han själv som förklaring) ville han inte sitta bland de andra gästerna utan krävde helt sonika att få vara ensam med Skavlan. Skumt att han tillät publiken att sitta kvar. En grov gissning är att det mer rör sig om syndromet "Allt-ljus-på-mig" och att inte riskera att bli avbruten eller ifrågasatt av någon av de andra gästerna.
Mupp. Säger jag bara.

Men dem det är synd om på riktigt är de som inte får träffa sina barnbarn.
DN har i veckan kört en artikelserie på temat.
Om hur viktigt det är för de små att ha kontakt med den äldre generationen.
Om hur vanligt det är att mor- och farföräldrar tar ett stort ansvar och engagerar sig.
Om hur viktigt det är för barnen att deras föräldrar finns till hands när de både ska göra karriär och bilda familj.
Sista artiklarna i serien handlade om dem som inte får träffa sina barnbarn. Oftast beroende på att barnen brutit kontakten med sina föräldrar av en eller annan anledning och bara klipper av banden mellan sina barn och sina föräldrar. Snipp-snipp bara. Borta.
Det är verkligen inte bra för barnbarnen.
Och det är verkligen inte alls bra för mor- och farföräldrarna.
"En bruten kontakt med barnbarnen är den värsta av alla negativa livshändelser som äldre kan vara med om" skriver en forskare.
Det är ingen rymdforskning precis. Det räcker med vanlig empati. Kärlek.
Och inte behöver man vara biologisk mormor heller, för att fatta.
"En bruten relation är en tragedi för alla." säger en psykolog och äldreforskare.
Tell me about it.
Liksom.

Nej men det är väl nog sagt om veckans händelser.
Dags att kavla upp ärmarna och börja jobba igen.
Det är mycket nu.
Och snart hägrar lite semester.
Bella Italia.
Nu kan man ju resa dit igen, när Silvio har kastat in handduken. Gick den att få ren förresten? Är inte foundation typ jättesvårt att tvätta bort från frotté?
Måste kolla det.