Den tomma stolen

Det står en liten, ljusgrön stol i trädgården.
Den lille gossen den köptes till, kommer inte att sitta i den mer.
Han kunde lika gärna vara död.
I alla fall för dem som köpte den.
Men det är han inte.
Och det är väl den enda trösten.
Han lever och växer och mår gott.
Hoppas de som köpte stolen. Och badbaljan, trädgårdsredskapen i miniformat, sängen, böckerna och leksakerna till sandlådan. Tandborsten och tandkrämen med Bamse på.
De hoppas. Men de får inte veta.

Svartsjuka är en djävulsk sjukdom.
Den drabbar ju dem värst, som inte är sjuka själva.
Tänk bara att den kunde beröva en liten pojk chansen att träffa människor som älskade honom förbehållslöst.
Som gjorde allt för honom.
Som gladde sig åt att följa honom genom livets alla skeden.
Som blev så lurade.
Den Fula Svartsjukan gjorde slut på förhållandet. Kom smygande utan att de la märke till den.

- Nanna! Nanna! Små ben som pinnar på i full fart. Ett stort, lyckligt leende. Knubbiga armar sträckta framåt – uppåt.
- Hörde ni? Han kan säga mitt namn! Stolt, tårögt leende.
- Ha, ha det kan han inte alls. Det betyder att han är hungrig. Kom till mormor så ska du få sån där yoghurt som du tycker så mycket om. Kan du säga MORMOR?

Små signaler i form av ”kan ni inte skaffa egna barnbarn i stället” följt av ett tillgjort leende.
Eller ”jaha, är han hos ER nu IGEN?” med ett konstlat flabbande.
”HIT hade dom minsann inte tid att komma.” heah-heah-heah.
”Sova hos ER? Två nätter! Varför då?” och så flabbandet igen.
Som för att dölja den svarta sanningen i varje skämtsamt framförd anklagelse.

Sånt borde ha varnat dem.
Men hur skulle de kunna veta?
De var så lyckliga över att den lille var glad att träffa dem.
Tänkte aldrig tanken att hans mormor skulle förgifta tillvaron för alla i hans närhet.
När inte mormor fick vara gossens favorit, tog svartsjukan över.
Svartsjuka går alltid hand i hand med egoism. Den är egoismens fulaste ansikte.
Svartsjuka är också ha-begär.
Och det värsta är att de svartsjuka sällan eller aldrig erkänner sin sjuka.
Varför skulle de? De far ju inte illa.
Det är baske mig större brist på sjukdomsinsikt än de flesta missbrukare uppvisar.
Och då finns det ingen bot.