Oroande

Ibland önskar man...

Jag skulle kunna skriva om sjukförsäkringen som är på tapeten igen. Regeringen pratar om att man nu åter ska kunna vara sjukskriven forever. Trots att alla studier visar att tidsbegränsad sjukskrivning och en ersättning som är lägre än lönen faktiskt gör att folk tillfrisknar fortare. Och vilken sjukdom, som inte gått att bota på 2 ½ år, skulle bli botbar efter fyra år? Eller tio?

Nu vill man låta alla elallergiker, ”utbrända” och amalgamförgiftade vara sjukskrivna så länge de själva önskar. Och med en högre ersättning så att det verkligen inte alls ska löna sig ens försöka arbeta.

Verkar jag cynisk? Snarare realist. Efter ett långt yrkesverksamt liv. Jag har otaliga exempel på människor som verkligen inte vill jobba. Och folk som helt och hållet inbillat sig att de är sjuka på riktigt. Som gör vad fasen som helst för att kunna leva på bidrag och ägna sig åt hobbyverksamhet och ett och annat litet svartjobb emellanåt.

Jag vet också att det finns svårt sjuka människor som får kämpa i åratal för att få den ersättning och den hjälp de behöver och har rätt till. Tacka fuskarna för det. Men tyvärr är det så att den svenska moralen har sjunkit betänkligt de senaste åren. Det börjar luta åt Greklandshållet – det är inte alls ballt att betala skatt. ”På heder och samvete” är fett ute. Det är ballare att skryta om hur mycket man lyckats lura systemen. Och det gör man så länge man tillåts. På samma sätt som man kör för fort där det inte finns fartkameror.

Jag skulle också kunna skriva om handelsavtalet med Saudiarabien. Att man över huvud taget ens överväger att omförhandla det ger mig magknip. På riktigt.

Jag skulle dessutom kunna ondgöra mig över regeringens flathet mot Ryssland, om det skamlösa röstfisket för en plats i FNs säkerhetsråd, om allt tjafs som inte leder någonstans alls och om att man inte vet ett enda dugg vart Sverige är på väg eller om regeringen över huvud taget är överens om någonting.

Men jag orkar inte. Det är för stort, jobbigt och synnerligen oroande. Det är ingen behaglig känsla. Jag känner mig som Kristian Luuk; vart är vi på väg?

När man sedan läser om allt näthat blir man faktiskt mörkrädd. Vad FA-AN, på ren svenska, är det med folk? Va? Man hatar Alexandra Pascalidou så hon överväger att flytta utomlands, man hatar Mårten Andersson för att han valt att leva ett nyktert liv, man hatar plötsligt David Hellenius för att han gjort parodi på figuren Filippa Bark som hälften av svenska folket också hatar. Vad är det som händer?

Roligare då att oja sig över småsaker. Förtretligheter.

Som att den mest lästa nyheten på Aftonbladet.se idag är ”Normalsnoppens längd är avslöjad”. Nej jag läste den inte.

Som att korkade stockholmare köar i sju månader för att bli klippta hos ”kändisfrisören” och att det förekommer svarthandel med klipptider.

Som att tiggaren i Odenplans tunnelbana klippte till mig med Sofia-tidningen som jag inte ville köpa.

Eller som att Gunilla Persson fortfarande får synas i tv.

Typ så.

Men när bulsarna som sabbade vårt badrum nu gör radioreklam, blir jag på dåligt humör igen. Och oroad över hur många fler som kommer att bli missnöjda över spräckt tidsschema, högre kostnader och slarviga jobb. Kvalitetsbygg. Varning härmed utfärdad.

Så ett litet tips till alla ungdomar som behöver bostad. Bygg en kåkstad på nåt trevligt ställe i stan. Så länge kommunen inte har något bättre att erbjuda blir ni inte bortkörda. Det är väl en regel som borde gälla för alla. Eller?

Nu ska jag ta mig en tur till leksaksaffären.

Sånt piggar upp.