Välkommen!

En blogg om livets sorger, bekymmer och förtretligheter.

onsdag 24 februari 2016

Änglar finns!

Den stora påsen syns inte, den innehåller en hemlis.

 Den här bloggen kör jag för att få pysa, muttra och gnälla över livets små förtretligheter. Och stora. Så slipper maken ta emot allt över frukostkoppen. Men idag blir det nog mer ros än ris. Just som jag gick och retade mig på Donald Trump och på gnället om byggandet i Solna tittade solen fram och det kändes som rätt läge att ta en promenad.

”Jag beställde en grej på nätet, kan du hämta den på Posten tror du?” frågade E. Jajamensan, man är väl en hjälpsam person. Och så skulle jag in och leta present och handla lite småsaker på Hemköp (otroligt korkat eftersom alla Solnas pensionärer handlar idag med 5 % rabatt och affären är en enda stor trafikstockning av rollatorer), men är kaffet slut hemma så är det krisläge.

Inledde shoppingturen med en vända på Stadium. Bästa affären i stan. Alltså, den som rekryterar personal dit borde få en guldstjärna. Minst. Otroligt proffsig och hjälpsam personal. Alltid. Varenda en av dem. I alla fall så är det kuligare att köpa kläder i storlek 92/98 än XXL så det blev en påse blandat. Sen blev det inköp av present. Inslagningen av den var som ett Friskis & Svettis-pass Medium, men blev rätt okej. Cirka 130 cm långt med granna snören och allt.

Sen in på Hemköp då. ”Glo lagom” tänkte jag när några damer gav mig mullvaden-blicken. ”Mitt paket tar mindre plats än din rollator.” tänkte jag men sa inget. Inte glodde jag tillbaka heller, nöjd som jag var med mina inköp. Dagen artade sig ännu bättre när det var noll kö till Posten. Händer nästan aldrig. Medan jag balanserade kassar, varukorg och mitt 130-centimeterspaket dök postdamen upp som Mr Deeds (”I am very sneeky” ni vet) och ställde en ENORM låda på disken. Innan jag hann tappa hakan sa hon ”varsågod” och log. Lite elakt, kanske?

Men vad fasen, är det en lekstuga? tänkte jag. Antagligen tänkte jag högt, för tanten som var nästa på tur sa ”men VAD har du handlat?”. Ingenting, svarade jag sanningsenligt medan jag försökte baxa ner lådan på golvet utan att välta stolpen med nummerlappar och störtskylten med billiga strumpor. Jag närapå golvade en tvååring med mitt långa paket och bröt två naglar när jag försökte klämma in handen i en smal glipa i locket på lådan. Proceduren som därefter följde; att komma igenom kassan och betala kaffet, var en scen värdig en Tati-film. Men ut kom jag. Ännu svettigare än efter paketinslagningen. Och tänkte: Vad 17 gör jag nu?

Som i en filmscen där törstande människor efter stekheta dagar i öknen får syn på en oas, uppenbarade sig Stadium ett tiotal meter bort. Min enda chans att få hem lekstugan (eller vad de nu kunde vara) utan att behöva ta en taxi. En extra stor taxi, dessutom. Och det är nu lovsången tar sin början. Tjejen i kassan (som strax innan lett stort åt min hög med pyttesmå kläder) kom med alla möjliga kreativa idéer och vi enades om att det smartaste nog var att öppna den enorma lådan och se om det möjligen fanns en mindre låda inuti. Som inte skulle vara större än att den kunde få plats i Stadiums största plastkasse. Jomenvisst, likt en rysk docka fanns en mindre – men fortfarande väldigt stor – låda i den jättestora lådan, samt en ansenlig mängd luftfyllda plastpåsar. Med gemensamma krafter lyckades vi pressa ner den mindre lådan i Stadiums största plastkasse och tjejen i kassan knöt ett snöre om handtagen så att det hela skulle bli enklare för mig att bära.

-          -  Suveränt! utbrast jag. Tack SNÄLLA för all hjälp! Och tjejen bara log lite vanligt.
Återstår bara att leta upp en soptunna så jag kan slänga alla plastpåsarna och möjligen knöla ner den lekstugestora lådan. Om inte någon av tiggarna vill ha den förstås. Tror jag att jag tänkte. Möjligen tänkte jag lite högt. Och tog tag i kartongen och samlade ihop resten av mina pinaler.
-          -  Nej nej, sa tjejen i kassan, den där tar jag hand om.

Alltså.
På riktigt.
Det finns hopp om mänskligheten.
Jag hoppas att de anställda på Stadium får den uppskattning och den lön de förtjänar. De är som klippta och skurna för jobbet, varenda en av dem. Och det tycker jag även andra dagar, men idag var det något alldeles extra.
Änglar finns.
På Stadium i Solna centrum.

måndag 22 februari 2016

Respekt



Historien om medieföretagens fula spel med landets frilansare går vidare. Vi är ganska många som är med i olika nätverk för att stötta varandra att INTE skriva under de här så kallade avtalen där man för all framtid avsäger sig sin upphovsrätt. Och, när det gäller vissa förlag, även avsäger sig upphovsrätten för material man har sålt tidigare. Ett avtal föregås vanligtvis av någon form av förhandling. Så icke i de här fallen. Här skickar de stora drakarna ut rena slavkontrakt och försöker få journalister och fotografer att skriva på under hot.

Förvisso. Det finns även ensidiga avtal, vilket de här otvetydigt är, men då brukar det inte gälla saker där båda parter har skyldigheter och rättigheter.
Wikipedia: Ett "ensidigt" avtal – ett något oegentligt begrepp – kallas vanligen för ett benefikt avtal (av latin: bene facere, 'att göra gott'). Ett typiskt benefikt avtal är en gåva.
Och någon gåva är det verkligen inte fråga om…

I fredags skickade Aller ut mejl till de frilansare som inte undertecknat ”avtalet”. I mejlet stod att nu var Journalistförbundet och Aller överens, minsann. Så nu fanns det inga frågetecken kvar, så det var bara att skriva på. Tur att man har en rask ordförande. Som strax efter att han blivit uppmärksammad på Allers fula tricks gick ut med moteld. Överens är man då rakt inte! Rena lögner från Aller alltså. Respektlöst. Luktar desperation.

Jo, man kan bli sur för mindre. Och jag tänker att det måste pågå en massa trista saker runt omkring med tanke på alla sura miner man möter överallt. Efter veckorna i USA har det blivit ännu mer uppenbart. Och allt kan väl inte skyllas på vädret? Eller regeringen? Ödmjukhet, ta hänsyn, visa respekt, vara tacksam och artig etcetera verkar vara helt utdöda begrepp. Spelar ingen roll var man är. I trafiken, i affären, på Posten eller bara är ute och går. Alla. Tänker. Bara. På. Sig. Själva.

Debatten om rätten att amma varsomhelst och hursomhelst blossar upp med jämna mellanrum. Jag har inga problem med ammande mammor. Tänker mest på de små liven som ska tvingas äta i stimmiga miljöer. Bara för att mamman prompt måste gå till frissan, gå och fika eller gå på krogen med en tre-veckors bebis. ”Titta bort om ni tycker det är äckligt” skrev en av de mest militanta morsorna i någon blogg. Sermanpå. Där kom det igen. JAG måste få göra som JAG vill.

Personligen tycker jag det finns vissa saker som passar bäst att göra utan publik. Peta näsan. Rensa tänderna med tandtråd. Bajsa. Snyta sig ljudligt. Klämma finnar. Hångla. Till exempel. Men jag är å andra sidan lite gammeldags.

När människor dör – särskilt om de dör plötsligt och inte av ålderdom – skriver alla om vilken fantastisk person den döde var. Världens snällaste, godaste och mest fantastiska som gått i ett par skor. Undrar om samma saker sades till personen ifråga då han/hon var i livet? Något som dock förvånade mig högeligen i helgen var Expressen (tror jag) som skrev om Linda Haglunds skulder. Hon hade obetalda p-böter och en massa annat. Det sjukaste var väl inte att tidningen skrev om det, det sjukaste är att den artikeln är tidningens mest delade. Alltså. På riktigt?


I går, efter att ha rivit ut en gammal äcklig plastmatta i hallen (två lager med något äckligt asbest-klister underst) kraschade jag i soffan, en bra bit från fjärrkontrollen. Parneviks på TV3. Barnen ojade sig över att folk trodde de var bortskämda, med både far och farfar som är kändisar. Men de lever helt vanliga liv, säger de. Beror kanske på vem man jämför med. 
Sen var det Ung & bortskämd i samma kanal. En samling latmaskar som super, bråkar och gnäller. En av brudarna är väldigt lik Svartenbrandts dotter. Är de systrar? Eller kanske de bara har samma plastikkirurg? 
En av grabbarna har aldrig klippt sina naglar. Det gör mamma åt honom. Och nej, det är inga sjuåringar det handlar om. Den här pajasen är 19.
Frågor på det?



torsdag 11 februari 2016

Moral




Jag skrev i går om att ta ansvar för det man gör. Eller inte gör. Vilket som. Det har väl en del med ens uppfostran att göra, kan jag tänka. Vilken moral man blivit fostrad i. Man gör rätt för sig. Är ordentlig. Kan skilja mellan ditt och mitt, rätt och fel och så vidare. Känner att man kan vara väldigt tacksam över att ha växt upp i en trygg miljö, även om jag så här i efterhand kan tycka att det var lite för mycket av ”det är bara att bita ihop” (det är sånt som gör att försäljningen av bettskenor går bra) och ”låt dom inte se att du är ledsen” och ”upp och hoppa bara, det går snart över”. Dåtidens barnuppfostran hade sina sidor. Det har väl nutidens också.

I Malmö har man fått panik efter att ett par föräldrar anmält en förskola till Skolinspektionen. Deras lille knodd blev så himskans rädd av att se en Alfons Åberg-film att han/hon fick sömnproblem. Och vips har Malmö förbjudit all visning av Alfons-filmer tills vidare. Det var bland det dummaste jag har hört på länge. Arma unge som ska invaggas i tron att hela livet är som en enda glad operett? Slår man någon får man svårt att sova och ont i magen. Är inte det väldigt bra att lära sig tidigt i livet? Gör man fel får det konsekvenser. Inte så trevliga konsekvenser. Gör man något bra får det också konsekvenser. Avsevärt mycket trevligare konsekvenser. Men nehej då. Den här ungen skulle skyddas från sådana hemskheter. Dessvärre är väl inte föräldrarna ensamma om den inställningen. De lär inte läsa Bröderna Lejonhjärta eller Flickan med svavelstickorna heller.

Och snacka om dubbelmoral i Malmö. Om man nu är så himla mån om barnen kanske man inte ska placera asylsökande minderåriga flickor tillsammans med den vuxne man de är gifta med. Bara under november-december förra året kom sexton minderåriga flickor till Malmö. Alla uppgav att de var gifta. Och alla skickades iväg till Migrationsverkets boenden tillsammans med sina män, i stället för att placeras på ett HVB-hem. Är inte det lite att legitimera barnäktenskap?

I Edsbergs skola i Sollentuna har det varit knivslagsmål och en kille är tydligen allvarligt skadad. Nån snubbe kom till skolan med kniv eller machete i en påse och bara gav sig på en elev. Skolan är en 7-9 skola, alltså för barn mellan 13 och 15 år. Hemskt. Och på Flashback är spekulationerna i full gång. Sorglig läsning.

Charlotte Perelli petades som programledare för Melodifestivalen eftersom hon just nu gör reklam i tv. Undrar hur mycket Comviq har betalat för det? Jag menar att hon petades gav ju företaget oerhört mycket uppmärksamhet. Motsvarande medieutrymme hade kostat miljoner att köpa. Och i redaktionell text dessutom. Mycket listigt. Nu ska Perelli hämnas säger hon. Barnsligt. Att sedan reglerna rimmar illa med att SVT tar betalt av alla som vill göra program som ska visas i ettan och tvåan är en annan femma.

Och nyss hände nåt märkligt. Någon från Skandia ringde och ville höra vad jag tycker om deras produkter. (Fast det tror jag inte att de vill, de rålurade mig in i en helt värdelös pensionsförsäkring för några år sedan.) Men. När de fick reda på att jag är frilansjournalist så var jag plötsligt inte intressant. ”Då faller du ur målgruppen direkt.” Så pass. De vill väl inte att deras undersökning ska bli känd för allmänheten.

Idag sänkte Riksbanken reporäntan. Igen. Jag fattar inte. Å ena sidan vill man inte att svensken ska låna så mycket pengar. Och å andra sidan sänker man räntorna. Till och med jag som är usel på matte fattar att det där rimmar illa.

Och regeringen ska sätta sig med allianspartierna och prata bostadspolitik. Skön inställning hon har Andersson att redan innan man börjat förhandlingarna klargöra allt hon INTE tänker gå med på. Osmart. Alltså, om nu reavinstskatten gör att folk inte flyttar vore det väl bra att avskaffa den? Eller sänka den? Var den inte stafflad för en massa år sedan? Ju längre man ägt en bostad desto lägre skatt? För att inte folk skulle spekulera i fastigheter. Och om man sedan tar bort ränteavdragen så kanske man kan ta igen på gungorna vad man förlorar på karusellen? Men det är väl alldeles för enkel matematik för snillena i regeringen.

Doktor Macchiarini har börjat få det hett om öronen. Hans moral – eller brist på? - ifrågasätts nu från flera håll. Känns befogat. Men varför kallar kvällspressen honom för ”kändiskirurgen”?



onsdag 10 februari 2016

Ansvar





Ibland blir man bara SÅ trött. Förutom trött på vädret som gör att man tror man är statist i Utvandrarna eller Sjunde inseglet, blir jag så illa trött på alla som skyller ifrån sig. Deltagarna i Lyxfällan som alla blir lika chockade när de inser hur stora skulder de har. Och skyller på än det ena, än det andra. Och tycks tro att skulderna bara ska trollas bort i ett nafs. Befogad fråga är ju; vem betalar skulderna när folk beviljas skuldsanering? Till exempel.

Eller folk vars hundar är ohyfsade, eller barn som är söndercurlade, eller bildörren som bara ”råkade” smälla till bilen bredvid. Eller vad fasen som helst som man inte har någon lust att stå för att man har gjort. Eller inte gjort. Vet inte vilket som är värst.

Men alltså, alla kan göra tabbar. Eller hur? Slarva, ha otur eller nåt annat. Som stans klantigaste rörmokare som råkade ställa till vattenskadan i vårt matrum. Kan säkert hända den även den bäste en dålig dag. Hade man kunnat svälja om Klimatrör (som skickade hit rörisen) hade sagt ”sorry, det blev inte så bra men vi ska fixa det”. Men det gjorde man inte. Man sa över huvud taget ingenting under alla de veckor reparationsarbetena pågick. Timmar av skrivande, ringande, passande av hantverkare. Timmar och dagar av packande, uppackande och städande. Inte ens när hela rummet var återställt hörde Klimatrör av sig. Till slut härsknade jag till och skrev ett brev. Ja jag erkänner, det var ett ganska ampert brev. Efter några veckor kom ett svar. Från en jurist. Minsann. Man tyckte det var så allvarligt läge att man anlitade Länsförsäkringars jurist. Som sa att det inte var Kimatrörs fel att deras röris förstört vårt matrum. Det var ventilens fel. Jaha? Vilket betyder vadå? Ventilen gick liksom inte sönder av sig själv. Dessutom var det inte rörisens jobb att skruva på elementet över huvud taget. Han skulle växla två rör i badrummet. Punkt.

Nåväl. Den som tror att jag sa ”jaså” och la ner där, tror fel. Jag tycker nämligen att man får stå för sina tabbar. Dessutom tycker jag inte att det är rimligt att det ska kosta oss både tid, arbete och pengar när nån annan har ställt till det. Så jag anmälde ärendet till ARN, Allmänna Reklamationsnämnden. Det var den 2 september förra året.

Hur gick det med den anmälan?
Det vet vi inte än.
Klimatrör har anlitat samma jurist på Länsförsäkringar som har krånglat och konstrat från första början. När han inte fick ARN att avvisa min anmälan (en och en halv månad efter att de fick ta del av den), författade han ett långt svar som i princip gick ut på att jag försöker mig på ett försäkringsbedrägeri. Inte blev jag mer välvilligt inställd till vare sig Länsförsäkringar eller Klimatrör efter det, men jag svarade mycket korrekt och sågade juristens påståenden jämsmed fotknölarna. Det var den 20 oktober.

ARN lider väl inte av Migrationsverkets arbetsbelastning, men kvarnarna mal ganska långsamt ändå. I början av december ville de att Länsförsäkringar skulle komplettera sin skrivelse. Det enda ARN är intresserade av att veta är hur stor självrisk Klimatrörs försäkring har. Den frågan skickade de den 4 december. Länsförsäkringar fick tid på sig ända till den 25/12 för att svara. Generöst tycker jag, med tanke på att det borde gå ganska snabbt för ett försäkringsbolag att ta reda på vilka självrisker deras kunder har. Tydligen inte.

Länsförsäkringar kom inte med något svar på juldagen, men den 7 januari begärde de anstånd igen. Nu till den 25 januari! ARN beviljade anståndet men skrev att ”ytterligare anstånd kan inte påräknas”. F-n tro’t.

Och mycket riktigt.
Den 21 januari, fyra dagar innan de ska svara hur stor självrisken är, begär Länsförsäkringar ytterligare anstånd. Man behöver tid till den 5 februari. Det får man. Trots tidigare besked att man inte kan påräknas ytterligare anstånd.

Den 3 februari begär man ännu mer anstånd för nu har tydligen någon blivit sjuk. Vem det är som är sjuk framgår inte av ansökan. Det står bara ”på grund av sjukdom”. Det kan ju vara vem som helst som är sjuk. Vår granne har varit lite snorig på sistone. Det borde funka att ange som skäl när man inte vill ta ansvar. Eller? Och nu har man fått ännu mer tid på sig och ARN meddelar igen (för tredje gången) att några fler anstånd ”kan inte påräknas”. Nu måste Länsförsäkringar svara senast den 19 februari.

Är det bara jag som tycker det är märkligt att ett försäkringsbolag behöver två och en halv månader på sig för att kolla upp sina egna försäkringsvillkor?

Och är det bara jag som är väldigt trött på alla bilder i tidningarna på en gråtande Anna Book?

"Sudda, sudda, sudda..."

tisdag 2 februari 2016

Word!

Det var nästan så han saknade ord i morse.

”Äh, TALA!” kan maken utbrista ibland. Uttrycket är en kvarleva från sjuttiotalet tror jag och betyder ungefär detsamma som Exakt!, Verkligen, Skämta’rueller eller något liknande. I engelskspråkiga länder hör och ser man ibland kommentaren Word, som väl också är ett instämmande med emfas. Typ Det var bra sagt! Det är roligt med ord. Och språk.

Ibland får man klia sig i huvudet mer än vanligt. Som när man ska översätta en forskningsrapport till begriplig svenska. Och övertyga forskaren om att det inte är så klokt att använda begrepp som fenomenologisk och hermeneutisk och longitudinellt. Detsamma gäller för ord som huruvida, forskridit och aktivitetseffekter. Det sistnämnda fattar man åtminstone vad det betyder, men det blir inget bra i en text som ska läsas av många (förhoppningsvis). Inte så att jag på något sätt underskattar människors fattningsförmåga, men det är en väldig skillnad på språk och språk.

Fast egentligen fattar jag inte varför man måste använda ett högtravande språk. Annat än för att bevisa för sin omvärld att man kan svåra ord och är lite förmer än gemene man. För många år sedan envisades jag med att skriva ”vanlig” svenska i stället för en massa dravel i protokoll. Det var liksom inte regeringskansliet jag arbetade på. Det tog några år, men allteftersom gamla sekreterare byttes ut, blev också språket på företaget mer lättbegripligt. Det kan vara svårt att lära gamla hundar sitta.

Apropå regeringskansliet. Jag jobbar ju ibland ideellt för en eller annan förening. Ganska intressant att notera hur dåliga folk i allmänhet är på att hålla koll på hur föreningar ska skötas. Jo då, det finns ganska många regler för föreningsverksamhet. Oavsett om man är en liten tomtägarförening eller bostadsrättsförening eller hundklubb. Ordning och reda är sällan populärt. Den som verkligen vill ha ordning och reda blir överröstad, nerröstad och till slut bortröstad eftersom han eller hon är en så himla jobbig person. Med just argumentet ”det är väl inte regeringskansliet heller” eller ”men det är ju bara en liten förening”. Patetiskt.

Apropå ord. Striden mellan frilansjournalister och de stora medieföretagen går vidare. Personer med gott minne har rotat fram en debattartikel från 2007 skriven av Carl-Johan Bonnier där han ondgör sig över svensk lagstiftning som han ansåg var alldeles för svag när det gällde att värna upphovsrätten. Fast då gällde det piratkopiering och upphovsrätten på internet. Som ju är en helt annan sak än att Bonnier nu kräver äganderätt till allt frilansmaterial man köper. Utan att betala något extra. Han kallade Sverige för ett ”efterblivet paradis” och upprördes över de ”nättrakasserier som drabbar dem som vill stärka skyddet för upphovsrätten”. Fast det var då det. Innan hans egen koncern kom på hur billigt och bra det blir när man fråntar författare och fotografer deras upphovsrätt.

Stockholmspolisen ska inrätta en specialstyrka mot huligangängen och rasisterna som drog igång vad som närmast kan beskrivas som medborgargarde mot de nordafrikanska ungdomar som sätter skräck i folk i Stockholms innerstad. Det är väl bra i och för sig, man ska fanimej inte kunna ta lagen i egna händer, men vore det inte klokt att ta itu med roten till problemen? Som sägs vara männen som uppehåller sig illegalt i framför allt Stockholm och Göteborg och försörjer sig på diverse kriminella handlingar.

Spännande händelser idag. Där primärvalen i USAs delstater ligger i lä. (Och visst var det lite komiskt att se the Donald nästan tappa talförmågan?)
Kristin Kaspersen visar det smartaste sättet att skala vitlök (Vardagspuls kl 13.00)
Aftonbladet säljer bästa övningarna för snyggare mansbröst.
Och Linda Bengtzing kollapsade efter för mycket träning och fel kost, med mineral- och fettbrist rom resultat. Hon berättar om det i tidningen Wellness, som på omslaget har en mycket mager Linda och puffen ”BRÄNN FETT SNABBT!”.
Frågor på det?



Bloggintresserade

Om mig

Mitt foto
Frilansare med ett förflutet inom marknadsföring och information. Skriver yrkesmässigt mest om hundar, men vädrar gärna mina åsikter om aktuella händelser i bloggform.