Välkommen!

En blogg om livets sorger, bekymmer och förtretligheter.

måndag 31 maj 2010

Telefonförsäljare


Säljare som ringer och stör är bland det värsta jag vet.
Ja, inte i klass med tarmsköljning, stekt lever eller hip-hop, men ändå.
Och jag vet ingen annan som tycker om de här samtalen heller. Eller köper något. Men det fungerar väl eftersom fenomenet lever vidare.

Nix-registret är en bra uppfinning. Spärra telefonen för försäljning. Då döpte företagen om telefonförsäljningen till ”marknadsundersökning”. Numera gäller Nix-spärren även för sådana samtal så där fick dom tji.
Ibland säger säljaren ”Jag har bara en lista med nummer, jag vet inte vem de går till” men den gubben går inte heller längre. Skam den som ger sig, men det finns några knep för att slippa bli störd. Det räcker liksom med all spam i mejlen, alla reklamblad i morgontidningen och all tv-reklam. Enough is enough liksom.


Min gamla pappa brukade låta dem hållas ett tag och när de kommit till vad det var de ville han skulle köpa, svarade han helt enkelt:
Hörrödu, jag är ledsen att göra dig besviken, men jag har faktiskt inga pengar.
Det funkade ganska bra.

Det gamla tricket:
Jag är lite upptagen nu, men om jag får ditt hemnummer kan jag väl ringa och störa dig lite senare i stället? Någon tid som passar särskilt illa?
Kan funka, men är lite uttjatat nu.

Jag har en kompis som har gjort det till en konstart att driva alla säljare till vansinne. Han vägrar välja ett av alternativen i marknadsundersökningarna, ifrågasätter varenda påstående och vränger allt säljarna säger ut-och-in. Sen känner han sig mycket nöjd. Jag tror han är svartlistad bland alla telemarketingföretag vid det här laget.

Värst är säljarna som låter som om de vore gamla kompisar. Och använder mitt förnamn. Då blir jag hulk. Mest för att jag faktiskt anmält alla telefonerna till Nix. Om jag ändå blir uppringt brukar jag sällan komma på nåt dräpande att säga. I alla fall i rätt ögonblick. Jag fräser mest och trycker bort samtalet. SEN kommer alla bra kommentarer. Typiskt. Idag har jag lärt mig ett riktigt bra knep.

Jag har en god vän som är den mest vänliga människa man kan tänka sig. Klagar aldrig, pratar aldrig skit, höjer sällan rösten. Hon är en ytterst sansad person. Just nu är dock humöret lite hur-det-kan. För att vara hon, vill säga. Hon knäckte några revben och det gör fruktansvärt ont, sägs det. Jag hade surnat till för längesen. Men hon biter ihop. Ända tills en mobiltelefonoperatörsförsäljare ringde. Han lär inte ringa igen, om man säger så. Här är samtalet:

- Jamen hej, hur mår du idag då?

Fan själv flög i den vanligtvis sansade, som svarade:

- Tack, det kunde ju vara bättre. Det är ju det där med revbenen som smärtar när jag ligger på sidan. Åsså har jag lite tunna flytningar. Och hälen är fortfarande inte bra. Vilket tror du att jag bör åtgärda först?

Det blev helt tyst i andra änden så den vanligtvis sansade kvinnan fortsatte:

- Ja, hälen har ju spökat längst. Ska jag börja med den?

Generat hummande hördes.

- Du frågade ju hur jag mår. Vill du inte veta det då?

- Nja, jag vill prata telefoni med dig...
och sen körde han hela säljinstruktionen. Men kvinnan med de trasiga revbenen hade fått blodad tand och när säljaren frågade hur mycket hon ringde för varje månad, svarade hon

- Noll kronor. Absolut noll. Folk får ring till mig sörru. Jag svarar kanske om jag har lust. Men jag ringer aldrig någon och samtal till SOS Alarm – 112 du vet, är gratis. Men jag behöver verkligen ett råd om vad jag ska göra med hälen. Tror du jag måste ta en spruta?

Där hade säljaren fått nog.
Den vanligtvis sansade kvinnan skrattade en lång stund. Det gjorde antagligen otroligt ont i revbenen, men hon tycker förmodligen att det var värt det.

Och jag nästan längtar efter att någon hurtfrisk säljare ska ringa...

torsdag 27 maj 2010

Bråttom att leva


Ibland är det som att livet stannar. Hämtar andan. Det händer nästan alla. Förlusten av någon älskad, arbetslöshet, svår sjukdom, skilsmässa eller något annat omvälvande. Man ser direkt vilka som varit med om det.
Eller i alla fall vilka som lärt sig något av katastrofen.

Tog en lång promenad idag mitt i morgonrusningen. Jag såg dem direkt.
Det är de som inte springer efter bussen.
Som inte kör sina större barn på rullbräda fäst vid liggvagnen.
Som inte tutar på sina medtrafikanter.
Som inte cyklar mot trafiken.
Som inte.
Jagar.
Var ordet jag letade efter.

Vad är det som är så bråttom?
Jag förstår folk som bor i Ånge och jobbar i Sundsvall. Det går ett tåg dit på morgonen. Tacka faan för att man springer då om man är lite sen. Man har liksom inte nån ny chans om några minuter som i den här stan.

Eller påhittet med en skateboard så barnen kan stå och åka med när föräldrarna rusar till dagis med barnvagn. Inte så konstigt att barnen blir feta när de aldrig får röra på sig. En mamma sa surt att det var faktiskt jättebra med dom där brädorna för då blev det inte så stressigt på morgonen. Och en putt pappa sa att det var så praktiskt när han skulle på långpromenader som 3-åringen inte orkade hänga med på. Men varför har man så ont om tid på morgnarna? Och varför måste man prompt gå på långpromenad och ha med sig en 3-åring? Lätt för mig att säga som inte upplevt skateboard-tiden. Däremot har jag upplevt tjusningen i att stirra på myror i en kvart, halvåtta på morgonen. Barns glädje en sådan gång är obetalbar!
Mindfullness, tror jag det kallas.

Och så detta tutande, fingerpekande och skrikande till medtrafikanterna. Oviljan att släppa någon före sig in i bilkön. Vansinnesfärderna på cykel, mot rött ljus, mot trafiken, mot allting som är i vägen för racerfarten. Ingen av dem har förmodligen stannat upp och funderat på vad de har bråttom till.

Frågar man någon superstressad person får man svar att det är ”för barnens skull” man jobbar som en tok. För att barnen ska bo bra, äta bra, leva bra. Klart man önskar dem det. Men jag har aldrig hört en enda unge kräva en sjurumsvilla i Djursholm. Eller skidsemestrar i Frankrike. Inte förrän de är tillräckligt stora för att ha vant sig vid en viss standard. Den som föräldrarna jobbat skiten ur sig för att ge dem. När är barn som lyckligast? Antagligen när de får vara tillsammans med lugna och sansade familjemedlemmar. Sen kvittar det om det är i en trea i Bandhagen. Förmodligen skiter de i om de har tjock-tv också. Eller om de får dela rum med ett syskon. Har man förresten forskat på hur den högre bostandarden påverkat oss? Har vi kanske fostrat flera generationer fullblodsegoister genom att ge alla barn eget rum? Blir man månne bättre på att samarbeta och kompromissa om man bor trångt?
Det känns för enkelt att säga att man stressar livet ur sig för barnens skull.
Orättvist att lägga den skulden på dem.

Det enda man har är just nu. Det förflutna har redan hänt och man kan inte ändra på det. Bara lära sig nåt, i bästa fall. Framtiden vet man ingenting om. Bara just nu. Och det är så kort, för i samma ögonblick man sagt nu, har det förvandlats till ett nyss.
Livet är nu eller aldrig, som Steve Tyler sjunger.
Vilket slöseri att skynda sig igenom det.
Man får liksom inte en chans till.

Det är inte klokt så mycket man hinner tänka under en timmes morgonpromenad…

onsdag 26 maj 2010

Vad är det för fel på tandläkare?


Varje gång jag är hos tandläkaren, förundras jag över deras märkliga förmåga att kommunicera. Eller oförmåga.
Är det ungefär som att prata med sig själv? Man kan tolka svaren som man vill.
För hur kommer det sig att dom ställer frågor som:
- Vad ska du göra på semestern?
eller:
- Vilken är bästa vägen om man ska bila till Spanien?
när man sitter med hela munnen full av fingrar och diverse apparater.
Och vad svarar man?
- WKJSL HMKLIB KDUÖANSC.
På ett ungefär.

Går dom aldrig till tandläkaren själva?
Vet dom inte hur svårt det är att säga något samtidigt som nån kör en vattensprutande ultraljudsapparat över tandstenen.
Det är faktiskt drunkningsrisk om man skulle våga sig på ett försök till svar!

Varför kan dom inte leka "20 frågor" i stället? Där frågorna måste ställas så att man kan svara JA eller NEJ. Då kan man åtminstone stöna fram ett "ghaa" eller ett "gngee"...

Dom kanske inte vill ha några svar? Dom frågar bara för att patienterna ska tänka på nåt annat än att en rotfyllning gör skitont?

Ett trick jag har försökt är att memorera mina svar tills det är dags att skölja. Jag gav upp efter fjärde raka frågan. Alltså, minnet är inte hur rymligt som helst. Särskilt inte om man samtidigt måste koncentrera sig på att försöka andas lugnt genom näsan (som även i vanliga fall är trång och svårligen släpper luft in och ut). Har jag någon gång lyckats, tittar tandläkaren förvånat på mig för så dags har han/hon glömt frågan...

Nästa gång ska jag be Tandis om papper och penna (en blyerts, det är jävligt svårt att skriva med kulspetspenna upp-och-ner) så jag kan skriva ner mina svar. Det blir en utmaning för oss båda. Ser med spänning fram emot nästa besök. Faktiskt.

måndag 24 maj 2010

Att vara snäll är olönsamt



Familj och vänner brukar roat (och även tacksamt) ta del av de "plåster-på-såren"-gåvor som kommer drällande så fort jag framfört mitt missnöje med något.

Var hytterna på Finlands-kryssningen ostädade och bullriga? Vips får jag nya kryssningsbiljetter.
Var prinskorven sur, trots att den inte passerat bäst-före-datum?
Leverantören skickar en ursäkt och en hel låda med olika korvar.
Har Kundtjänstpersonalen varit slö och slarvig?
Häpp - två biobiljetter som liten kompensation.
Och så vidare.
Man blir ofta rikligt belönad för sin kritik.

Ja, jag erkänner. Jag mopsar upp mig och skäller lite. Håller mig dock alltid till saken och förväntar mig inget i retur (okej, lite grann då). Självklart blir jag glad över små presenter. Om företagen vill bättra på sin image har jag inget emot det. Och det kostar dem inte så många kronor att skicka presentkort. Särskilt inte när presentkorten gäller de egna produkterna...

Det mest förvånande är dock det som händer när man framför beröm.
Det händer nästan lika ofta att jag mejlar ett tack och några positiva rader, som att jag klagar. Rätt ska vara rätt.
Då händer - ingenting.
Och visst, jag är ju redan en nöjd kund så varför slösa energi på att göra mig nöjdare? I bästa fall får jag ett svar: Så roligt att du tyckte om maten/resan/hotellet, eller vad det nu är jag tyckt om. I de flesta fall får jag ingen reaktion alls.

Sensmoralen?
Det lönar sig dåligt att vara snäll.

tisdag 11 maj 2010

Hur ont gör sorg?


Man säger då och då att man saknar någon så det gör ont.
Kan det göra ont att sakna? På riktigt?
Ja då, det gör så ont att man knappt vet hur man ska stå ut.

När någon bara försvinner. En liten människa som man älskat.
Älskat lika mycket som om det vore ens eget lilla pyre.
Som man sett växa från alldeles nyfödd till sprudlande 1½-åring.
Och sen bara är borta. För att någon bestämt det.
Känslan av den nästan overkligt lena huden på ryggen, sitter kvar i handflatan.
Den blöta pussen mot kinden finns där i minnet.
Det yrvakna leendet på morgonen med armarna sträckta för hjälp att komma ur sängen.
De små kuddiga fötterna.
De första försöken att prata.
Armarna runt halsen, i en lång kram.
Det sprudlande skrattet.
Nyfikenheten. Upptäckarglädjen.
Tyngden från den lilla kroppen som somnat på min mage.
Allt finns där. Bubblar upp när man minst anar det. Det gör mycket, mycket ont.

Hur ska man kunna förtränga minnen som sitter i kroppen?
Vill man?
Då är han ju alldeles borta. För gott.
Minnen kan ingen stjäla. De är ens egna.
Oavsett vad någon annan vill.

måndag 10 maj 2010

Yrkesheder?


Vad hände med Yrkeshedern?

- Det är bara en massa bulsare överallt, säger svågern.
Klåpare, slarvpellar, krattor och klantskallar är andra benämningar.
Motsatsord är t ex: fackman, specialist och mästare.

Jag är benägen att hålla med. Betalar man sjuhundra spänn för fotvård ska man inte få fötterna sönderskurna. Skorna på bilden ovan får illustrera förra veckans besök på en välbesökt salong i huvudstaden. Bilderna jag tog på strumporna och fötterna skulle behöva förses med text typ ”Varning för starka bilder” så de är förbehållna salongen.
Som för övrigt lovat att betala nya skor och strumpor. Antar att jag även får pengarna tillbaka.
Men ändå. Fötterna värker fortfarande och jag har fått krampliknande träningsvärk efter tre dagars promenerande på tå.
Hur kan man vara så klantig? Hur kan man känna sig nöjd med sitt jobb? Jag kan ju knappast vara den första som den människan hyvlat fötterna sönder och samman på. Hon berättade att hon jobbat 19 år med att löda kretskort. Hon skulle nog fortsatt med det. Eller ägnat sig åt trädgårdsarbete, som var den alternativa omskolningsplanen.

Hur känner man sig när man gör ett slarvigt jobb? Vad har hänt med yrkeshedern?
Är det helt ute att känna sig stolt över sitt jobb?

Jag tänker på alla hänghakor man stöter på i diverse affärer. Man känner att man stör dem i deras tuggummituggande när man ber att få betala.
- Ursäkta, kan jag få betala den här? Eller blir du gladare om jag snor den? Liksom.
- Aaaa okejrå. Tugg-tugg-tugg…

Eller på Apoteket.
Vitklädda zombies som hasar omkring som ett försenat Luciatåg och drar ut ljudlösa lådor, tittar i dem och stänger. Ljudlöst det också. Man får nummerlapp 514 och ”Nu betjänas nummer 437”. Man hinner åka iväg och storhandla och när man kommer tillbaka en och en halv timme senare har dom hunnit till nummer 491. Vackert! Då hinner man till Bolaget också. Kanske blir det bättre med konkurrensen från privata Apotek. Det återstår att se.

Hantverkare är (minst) ett kapitel för sig. Och inte verkar det bli bättre, trots all kritik som öses över dem år ut och år in. Hur kan någon i den yrkeskåren sova gott om nätterna?
Bulsare, hela gänget. Utom vår rörmokare. Nej, jag tänker inte tala om vad han heter för då är han bara upptagen när vi behöver honom.

Skräddaren som förstörde min nya, röda sammetskavaj. Alltså, hur svårt kan det vara att lägga upp ett par ärmar? För mig är det skitsvårt. Men för en skräddare? Plättlätt, kan man tycka. Icke.

Fiiina konditoriet i Danderyd som försäkrade att napoleonbakelserna var färska. Det var dom inte alls. Dom var jävligt sega.

Revisorn som varken kunde räkna eller fylla i en deklarationsblankett. Men ändå ville hon ha betalt. Det fick hon också. Jag orkade inte tjafsa.

Men det händer då och då att man träffar på en riktig pärla!
Serbiskan som har den lilla skoaffären där man alltid köper minst två par skor. Bara för att hon är så trevlig.
Bagarna och tanterna i lilla konditoriet på vår gata.
Killarna på bilverkstan.
Trädgårdsmästaren på landet.
Min nya husläkare.
Och säkert ett par till som jag inte kommer på just nu. De är så ovanliga att man lägger märke till dem. Det är ju inte riktigt klokt. Det borde vara tvärtom. Att det är rötäggen man blir förvånad över att råka på. Det blir man inte. Tvärtom. Och då undrar jag vad som hände med yrkesstoltheten, hedern, glädjen i att leverera nåt bra.
Det är väl helt enkelt inte lönsamt längre.
Vem bryr sig.
Liksom.

torsdag 6 maj 2010

Ingen anledning till oro…


Fick häromdagen en enkät. Man får ju det ibland från diverse företag. De ska ju också leva. Denna gång hette företaget Indikator och uppdraget hade de fått av landstinget. Hälso- och sjukvårdsnämndens förvaltning. Det lät ju som ett ansvarsfullt uppdrag att fylla i enkäten och därmed hjälpa till ”att göra vården bättre” som det stod i inledningen. Institutet för kvalitetsindikatorer. Jojomensan, seriöst så det förslår.
Det var bara ett problem.
De ville att jag skulle dela med mig av mina erfarenheter och synpunkter. Visst.
Men, inte vilka erfarenheter som helst utan de jag fick vid mitt besök på Djurö vårdcentral.
Jag har aldrig varit på Djurö vårdcentral.
Jag vet inte var Djurö vårdcentral ligger.

Mejlade omgående till Institutet för kvalitetsindikatorer.
Man vill liksom veta vem som utgett sig för att vara jag vid sitt besök på vårdcentralen.
Jag kanske är allvarligt sjuk.
Kanske berättigad till någon dyrbar behandling.
Smittsam?
Inte vet jag.
Och inte fick jag något svar från Institutet heller.

Idag kom ett brev från Hälso- och sjukvårdsnämndens förvaltning. I brevet står:
”För vissa patienter står fel vårdcentral angiven.” Nähä?
och
”Vi beklagar djupt det inträffade.” Man får hoppas det.

Sen fortsätter man med att försäkra mig att mina personuppgifter hos landstinget och deras leverantörer omgärdas med största sekretess. Tillåt mig tvivla. Här verkar uppgifterna fladdra lite hursomhelst. Riktigt orolig blir man av att läsa ”Inget fel har skett i samband med själva uttaget av uppgifter eller hanteringen av sekretess i samband med detta.” och skyller tabben på ”det företag som distribuerar enkäterna” och en ”felaktighet vid utskrift av följebrevet”.

Alltså, helt pantad är man ju inte.
Nånting har blivit otroligt fel i hanteringen.
Mina personuppgifter är bevisligen utplockade ur landstingets register. I landstingets register finns man ju om man uppsökt läkare. Alltså kan registret innehålla ganska känsliga uppgifter om en. Sedan blandas de ihop med en vårdcentral jag aldrig varit i närheten av. Vilka mer slarvfel har man gjort genom åren?

Sen har dom dessutom mage att be mig lägga enkäten och följebrevet i pappersåtervinningen!
Alltså, mina personuppgifter + ”ditt besök på Djurö vårdcentral”.
Vilken sekretess råder i pappersåtervinningen?

Det känns lite som Magnus & Brasses sketch ”Piloterna” – ”Det finns ingen som helst anledning till oro, men vi ber er vara förberedda på nödlandning.” Eller Tage Danielssons monolog om Harrisburg – det hände egentligen inte.

Chefen för utvecklingsavdelningen (som meddelade att något gått fel, eller egentligen inte) hoppas att misstaget - som egentligen inte är ett misstag, bara en felaktighet vid utskrift – inte förorsakat onödig oro.
Jo du.
Jag är faktiskt jävligt orolig över hur man handskas med sina patientregister.
Fast det borde jag inte vara. Både mina personuppgifter och landstingets leverantörer ”omgärdas med största sekretess”.
Eller?

onsdag 5 maj 2010

Människor är olika

Spännande erfarenheter från hela landet.

Det finns en Facebook-grupp som heter ”Det är inte jag som förklarar dåligt – det är du som fattar trögt”. Ibland kan man känna igen sig.
Håller just nu på med ett hästjobb. Eller – ja – hundgöra kan man kanske kalla det. I måndags skrev jag till landets alla kommuner. Det är tvåhundranittio stycken, så det tog en stund. Tur att det finns mejl nuförtiden så man inte behöver skriva texten tvåhundranittio gånger. Suck.

Det är otroligt spännande att läsa alla svar som ramlar in. Alla mottagarna har fått exakt samma frågor. De flesta fattade direkt vad jag var ute efter. Andra fattade absolut ingenting. Och då menar jag verkligen INGENTING. Jag frågade hur många företag/näringsidkare inom en viss bransch det finns i kommunen. Några har svarat: Vi har inga sådana register. Inget företagarregister!? (Jag skulle bli skitsur om min hemkommun svarade så. Här verkar man ha örnkoll på varenda liten företagare, bjuder in till frukostmöten, informationsträffar och annat med jämna mellanrum. Trevliga initiativ!)
Några kommuner har svarat: Det finns inga företag som sysslar med sånt i vår kommun. Och sen går man in på Eniro och hittar massor. Är det möjligen handläggaren som är lat? Eller dum i huvet? Eller både och?

Devisen: Som man ropar i skogen får man svar, känns inte riktigt som den funkar i det här fallet. Visst, om man verkligen VILL kan man skruva till det mesta. Men jag tror jag ska gå med i den däringa gruppen i alla fall. Bara för skojs skull. Alltid retar det någon.

Bäst hittills är i alla fall Bollnäs kommun. Därifrån ringde en tjänsteman och undrade hur mycket information jag ville ha om alla företagen!
- Om jag ska ta med allt kommer det att ta jättelång tid. Räcker det om du får namn, adress, hemsida och e-post.
- Jajamänsan. Tackar tackar.

Heja Dalarna!

måndag 3 maj 2010

Europa och nykterheten



Läser i tidningen att svenskarna är ett törstigt folk. Inte mindre än 90 procent svarar att de har druckit alkohol det senaste året. De enda som är värre är danskarna, där andelen är 93 procent. Jag visste inte att vi hade tio procent helnykterister i Sverige. Är ganska nyfiken på hur frågorna ställdes, vilka alternativ som fanns och om de som svarar verkligen förstått.

Jag menar, 40% av italienarna svarar att de inte druckit någon alkohol det senaste året. Nån som har varit i Italien? Finns det någon där över 15 år som inte dricker vin till maten? Räknar de över huvud taget vin till alkoholhaltiga drycker? Och Portugal - där är alkoholintaget ännu lägre. 42% helnykterister.
Tillåt mig tvivla.

söndag 2 maj 2010

Vårprakt à la HSB



Dagens tidningsreflektion

Jag tänker att man kan göra allt möjligt med millimeterprecision nuförtiden. Operera pyttesmå hjärntumörer, passa ihop stora rymdfarkoster med varandra miljoner mil hemifrån och jag-vet-inte-vad.
Hur kommer det sig då att det inte finns ett enda tryckeri som kan vika och klamra en tidning på mitten?

Sen undrar jag också över för vem alla kulturjournalister skriver.
Ju krångligare desto bättre, verkar vara parollen. Ett slags vilja att vara så där djup och mystisk och obegriplig som de riktigt stora kulturpersonligheterna. Den som använder flest sällsynta ord vinner. Eller vad?

Hör bara på den här recensionen av teaterföreställningen "Drottning Kristina", som dessutom innehåller tidningens i särklass längsta meningar. (Rubriksättaren verkar dock inte ha samma språkliga skolning, för rubriken lyder: "I maffig majestät". Herregud.)

"...rytmen i det kontrastsnygga visuella betonas av handklapp och pulserande sug..."

"Musiken förstärker sekvenserna av förändring i monarkens liv, och maxar hennes mäktighet i samspel med de lysande vita jättebokstäverna som bildar hennes namn"

"det är tungt att regera hela pjäsen och samtidigt dra fram närhet och angelägenhet i ett biografiskt händelseuppradande."

Recensenten avslutar sedan med att regissören har "laddat spelet med emotionell intelligens och ambivalens" samt att hon "saknar det hisnande från Uppsalauppsättningen experimentella textinnehåll".

Vad tyckte hon om pjäsen egentligen? Inte vet jag.

lördag 1 maj 2010

Botten Balders! Toppen Thelins!

Balders Bröd – hjärnblödningen var nära

Beställde smörgåstårta i går hos Balders Bröd.
Japanresenären skulle nu äntligen komma hem efter flera månaders bortovaro – det var visst nån vulkan som kom emellan också – och det måste ju firas! Vad längtar man efter när man är hemifrån länge. Kaviar, sa resenären. Räkor och lax, sa vi andra. SMÖRGÅSTÅRTA förstås.
Sagt och gjort.

Det var inte en särskilt invecklad beställning. Största tårtan, 12 bitar (ja, vi gillar verkligen den här sortens mat) att hämta i Solna centrum lördag klockan femton. Jag dubbelkollade ett par gånger för att försäkra mig om att hon fattat rätt. Ett och annat har man ju lärt sig.
Jodå, allt var uppfattat. 12 bitars tårta, hämtas 1:a maj i Solna C klockan tre.

- Nää, vi har ingen sån här. Sa den tuperade bakom disken.
- Det var konstigt, jag har beställt en att hämta klockan tre.
- Är du säker på att du sa att du skulle hämta den här? Vi har ju butik i Sollentuna också.
- Helt säker (vad faen ska jag i Sollentuna och göra, tänkte jag. Men det kunde ju inte hon veta.)
- Aa men vi har ingen här så den e nog i Sollentuna då.
- Skulle du kunna kolla upp det?
- Aa ok.

Den tuperade lämnade över arbetsuppgiften till den blonderade. Som var borta i exakt tolv minuter. Jag började bli nervös och knappt om tid att hinna till Arlanda och hämta resenären.

- Ja, alltså dom svarar inte i Sollentuna så jag ringde min chef.
- Jaha?
- Och hon säger att den är antagligen där.
- Jaha? Och hur får vi hit den?
- Nä, alltså du kan väl åka dit. Den är nog där.
- Menar du att jag ska åka dit och CHANSA på att den är där?
- Eh, ja.
- Nej det gör jag inte. Kan du vara snäll och ringa upp din chef igen så får jag prata med henne?

Den tuperade försvann igen och var borta i åtta minuter. Den försvunna tårtan hade vid det här laget kostat mig drygt tjugo minuter.

- Min chef säger att hon ska ringa till Sollentuna och kolla om tårtan finns där. Hon ringer tillbaka om en stund, sa den blonderade och försvann igen.

Hon återvände efter ca fem minuter och sa:
- Jo, tårtan finns där.
- Jaha och hur ska den komma hit då?
- Eh, alltså du får åka och hämta den.
- Jag är på väg till Arlanda för att hämta folk som ska bjudas på smörgåstårta som jag skulle hämtat här klockan tre.
- Men Sollentuna är ju på vägen. Nån kan ju möta dig i garaget och lämna över den.
- Jaha? Kan dom ta betalt i garaget också?
- Eh, asså nää.

Då insåg jag det omöjliga i situationen och gick därifrån. Åkte till ICA Maxi i Solna, bara färdiga plastinpackade s.k. räkbomber. Blä.
Ringde ICA Viksjö som gör härliga smörgåstårtor. - Tyvärr, dom är slut.
Förstås.
Kom inte på fler alternativ, så jag ringde Balders i Sollentuna för att själv försäkra mig om att tårtan fanns där. Inget svar. Lämnade meddelande och bad dem ringa upp. Sa att det var väldigt bråttom.

Djupandades en stund och upp dök en plan C. Thelins nyöppnade butik i Frösunda!
- Ja, hur stor vill du ha. Vi har en med renkött och räkor för åtta personer.
- Kostar?
- 625 kronor.
- JA TACK! Kan du reservera den till mig. Jag kommer inom en halvtimme.
- Inga problem.

Den smörgåstårtan gick inte av för hackor.
MVG blev betyget från samtliga som åt.
Det får bli Thulins i fortsättningen om man inte har tid att göra egna tårtor.

Ringde dom upp mig från Balders i Sollentuna?
Gissa…

Tidningskoll 1 maj

Ingen tidning i brevlådan idag. Man blir lite vilsen då.

Nättidningarna är dock igång.

Läser om dagens demonstrationer och tal (miljarder till pensionärer, sjuka, arbetslösa, ensamma mammor och jagvetintevad) och tänker att det kommer att krävas enorma mängder köttklister för att få ihop oppositionens valfläsk.

Fylla, bråk och slagsmål. En helt vanlig valborgsmässoafton konstateras på flera håll i landet. Undrar när det blev inne att supa sig tokfull just den dan.

Begriper mig inte riktigt på grekerna. Om man kan gå i pension och få behålla nästan hela lönen efter att ha jobbat i 30 år, borde ju minsta barnunge kunna räkna ut att det blir dyrt för landet. Det blir liksom ganska många att försörja i en förfärlig massa år.

Roar mig med att läsa inlägg som finns om olika artiklar på nätet. Många och hetsiga inlägg om s-löftet att ge miljarder till pensionärerna, sidan stängdes ganska omgående för ytterligare debatt. Att Pär Engsheden antas bli den som designar Victorias brudklänning gav inte mer än fyra kommentarer, så den sidan stängdes också.

Katastrofläge i fyra delstater i USA på grund av oljeläckaget. Och dom har fortfarande inte lokaliserat alla läckor så det väller ut flera miljoner liter råolja om dagen. Oerhört skrämmande, man kan undra varför det tar sån tid.

Ordvalet i pressen, ständig källa till irritation. Varför skriver man hela tiden om svenskarnas ”närvaro” i Afghanistan? De deltar väl i ett krig, om inte jag är alldeles felunderrättad. Men det låter förstås värre.

Traktorn lockade mer än kronan, säger kungen i ett tv-program. Ja, det visar väl hur dumt det är med monarki. Tänk att inte få välja vad man vill ägna sig åt i livet. Stackars han.

Vem är Lindsey Lohan?

Anna Anka tycker det är konstigt att hon inte är bjuden till det kungliga bröllopet i sommar, eftersom hon är ”Sveriges största kändis”.
Självförtroendet är det inget fel på. Självinsikten behöver hon nog putsa en del på.

Derby på Råsunda i morgon, AIK-Djurgården. Synd att man inte törs gå. Det är alldeles för mycket bråk. Bedrövligt.

Gjorde testet ”Vad kan du om vulkaner”. Nästan ingenting, visade det sig. Tre av sju rätt. Har t ex aldrig hört ordet exkretion tidigare, ännu mindre visste jag att det kallas så när vulkaner får ett utbrott. Man lär sig något nytt varje dag.

Bloggintresserade

Om mig

Mitt foto
Frilansare med ett förflutet inom marknadsföring och information. Skriver yrkesmässigt mest om hundar, men vädrar gärna mina åsikter om aktuella händelser i bloggform.