Bråttom att leva

Ibland är det som att livet stannar. Hämtar andan. Det händer nästan alla. Förlusten av någon älskad, arbetslöshet, svår sjukdom, skilsmässa eller något annat omvälvande. Man ser direkt vilka som varit med om det.
Eller i alla fall vilka som lärt sig något av katastrofen.

Tog en lång promenad idag mitt i morgonrusningen. Jag såg dem direkt.
Det är de som inte springer efter bussen.
Som inte kör sina större barn på rullbräda fäst vid liggvagnen.
Som inte tutar på sina medtrafikanter.
Som inte cyklar mot trafiken.
Som inte.
Jagar.
Var ordet jag letade efter.

Vad är det som är så bråttom?
Jag förstår folk som bor i Ånge och jobbar i Sundsvall. Det går ett tåg dit på morgonen. Tacka faan för att man springer då om man är lite sen. Man har liksom inte nån ny chans om några minuter som i den här stan.

Eller påhittet med en skateboard så barnen kan stå och åka med när föräldrarna rusar till dagis med barnvagn. Inte så konstigt att barnen blir feta när de aldrig får röra på sig. En mamma sa surt att det var faktiskt jättebra med dom där brädorna för då blev det inte så stressigt på morgonen. Och en putt pappa sa att det var så praktiskt när han skulle på långpromenader som 3-åringen inte orkade hänga med på. Men varför har man så ont om tid på morgnarna? Och varför måste man prompt gå på långpromenad och ha med sig en 3-åring? Lätt för mig att säga som inte upplevt skateboard-tiden. Däremot har jag upplevt tjusningen i att stirra på myror i en kvart, halvåtta på morgonen. Barns glädje en sådan gång är obetalbar!
Mindfullness, tror jag det kallas.

Och så detta tutande, fingerpekande och skrikande till medtrafikanterna. Oviljan att släppa någon före sig in i bilkön. Vansinnesfärderna på cykel, mot rött ljus, mot trafiken, mot allting som är i vägen för racerfarten. Ingen av dem har förmodligen stannat upp och funderat på vad de har bråttom till.

Frågar man någon superstressad person får man svar att det är ”för barnens skull” man jobbar som en tok. För att barnen ska bo bra, äta bra, leva bra. Klart man önskar dem det. Men jag har aldrig hört en enda unge kräva en sjurumsvilla i Djursholm. Eller skidsemestrar i Frankrike. Inte förrän de är tillräckligt stora för att ha vant sig vid en viss standard. Den som föräldrarna jobbat skiten ur sig för att ge dem. När är barn som lyckligast? Antagligen när de får vara tillsammans med lugna och sansade familjemedlemmar. Sen kvittar det om det är i en trea i Bandhagen. Förmodligen skiter de i om de har tjock-tv också. Eller om de får dela rum med ett syskon. Har man förresten forskat på hur den högre bostandarden påverkat oss? Har vi kanske fostrat flera generationer fullblodsegoister genom att ge alla barn eget rum? Blir man månne bättre på att samarbeta och kompromissa om man bor trångt?
Det känns för enkelt att säga att man stressar livet ur sig för barnens skull.
Orättvist att lägga den skulden på dem.

Det enda man har är just nu. Det förflutna har redan hänt och man kan inte ändra på det. Bara lära sig nåt, i bästa fall. Framtiden vet man ingenting om. Bara just nu. Och det är så kort, för i samma ögonblick man sagt nu, har det förvandlats till ett nyss.
Livet är nu eller aldrig, som Steve Tyler sjunger.
Vilket slöseri att skynda sig igenom det.
Man får liksom inte en chans till.

Det är inte klokt så mycket man hinner tänka under en timmes morgonpromenad…