Det stora Floskelkriget

Alltså. Valrörelsen. Jag var rätt less på den redan innan den hade dragit igång på riktigt. Och nu när landet är fullt av plakat blir jag rent illamående. Under gårdagens promenad här i stan slog det mig att den är helt och hållet förfulad. Av vad? Kilovis med floskler. 

Man undrar; för vem slösar man alla dessa miljoner på valaffischer med budskap som antingen är hyfsat obegripliga, eller saknar opposition. Jag menar, ingen – absolut ingen – kan väl säga emot uttalanden om att våldtäktsmän ska åka fast, unga ska inte bli gängkriminella, vården ska bli bättre, skolan ska bli bättre, alla ska ha rätt till en bostad. Och så där fortsätter det. Kilometer efter kilometer. Det fanns inte ett enda så kallat budskap som jag hade några invändningar emot. 

I avdelningen hyfsat obegripliga leder nog M med Kristersson som säger att de vill ”få ordning på brotten”. Öh? Tycker M att brotten som begås präglas av oordning? Va? Och bilderna sen! Undrar hur många timmar som gått åt till att välja bilder där partiernas representanter ska se lagom glada, lagom bestämda och lagom folkliga ut? Sen tänker jag att fru Andersson borde ha spottat ut bettskenan innan de plåtade. 

S har valt att inte ha med varken Morgan Johansson eller Annika Strandhäll, stolpskotten som sägs kunna skrämma bort väljare. Men – mark my words – vinner S kommer vi inte slippa någon av dem i nästa regering. Hemska tanke. Kappvändaren Hultqvist är väl ett gränsfall för honom ser man inte heller i några annonser. Han påminner mest om en överviktig sengångare. 

Men nu var det kanske inte person man skulle välja utan ideologi. Någon mer än jag som har svårt att hitta ett parti man håller med till 100 %? Jag tycker det är för mycket fokus på partiledare, hur de ser ut, hur de uttrycker sig och hur de verkar som personer. Och så missar man både vad de säger och vad deras partier står för. Alla lovar att allt ska bli bättre och de får svamla på i princip obehindrat i de intervjuer som görs. 

Ja, utom i SVT då där den mesta tiden går åt till att visa vilka envisa skjutjärn journalisterna är och ägnar alldeles för många minuter åt att klämma ur partiledarna svar på ganska oväsentliga frågor. När de nu sitter där och lovar, varför kan ingen fråga VAD har de tänkt att göra åt gängkriminaliteten, sjukvården, skolan, miljön och andra viktiga frågor som vi väljare faktiskt oroar oss för. Framför allt HUR har de tänkt göra allt så mycket bättre? 

S har haft åtta år på sig och det har bara blivit värre på alla plan men de låtsas som om det regnar och lovar att NU ska de ”vända på varje sten för att knäcka kriminaliteten”. Igen. Vad har stenvändandet gett hittills? Skapa jobb ska man också göra. Igen. Vi hade inte Europas lägsta arbetslöshet 2020 som utlovat. Nu ligger vi i botten tillsammans med bl a Spanien och Grekland. 

 M säger att de ska ”krossa den grova brottsligheten” och ”skydda hushållens plånböcker”. Vilket svammel. 

Flummigast är nog i alla fall MP som vill halvera momsen på mat (vilket främst gynnar höginkomsttagare), en ny lag som gör produkter enkla och billiga att reparera och dessutom vill man ”förbjuda produkter som är tillverkade för att gå sönder i förtid”. 

Alltså. På riktigt? 

Hur ska man orka med det här floskelkriget en dryg vecka till?

Lägg ner!

Alex Schulmann har satt en pinne i den svenska myrstacken igen. Han skrev i en krönika i DN att man borde avskaffa midsommar. Alltså ibland är han lysande och ibland uppför han sig som en trotsig 3-åring som vill ha uppmärksamhet och ställer sig framför TVn när Zlatan ska lägga en straff i fotbolls-VM. Det blir ett j-la liv. Precis som önskat och förväntat. 

 Men alltså, han menar säkert det han skriver. Han verkar ha haft alldeles för många traumatiska upplevelser under sin uppväxt och de har satt djupa spår. Det finns ju ett sätt att slippa hålla någon i handen och dansa runt midsommarstången: stanna hemma! 

Vi har alla ett val att fira eller inte fira olika högtider. Man måste inte fira vare sig jul eller påsk eller födelsedag eller vad nu majoriteten av svenskarna firar. SVT hade en ingående diskussion om firandets vara eller inte vara, med en expert från Nordiska museet minsann. Kan det vara så att många känner sig utanför om de inte kan leva upp till bilden av det svenskaste av svenska; midsommarafton? Alla kan ju inte åka ut i skärgården, och det är ju skäl att bli kränkt. Minsann. Vem har sagt att man måste åka ut i skärgården? Och vi har ju några miljoner invånare som inte har helsvensk bakgrund, de kanske inte känner sig varken hemma eller bekväma i de här konstiga traditionerna med stång och små grodorna och matjessill och svenska flaggor... Herregud. Säger jag bara. Ska vi bli så mellanmjölkiga och beige och lägga ner alla traditioner? Inte fira något över huvud taget? Så att inte någon enda liten lort eventuellt kan tänkas bli kränkt? Suck. 

 Nä fram med blomsterkransar och silltallrikar och jordgubbstårtan och njut! Det blev ju vackert väder också. Men det är säkert någon som ogillar det som meteorologerna glatt rapporterar som ”vackert väder”. Varför ska man gilla just sol och värme? 

 I kvällspressen kunde man under helgen ta del av diverse ”nyheter”. Ja utöver de sedvanliga recepten på tårta, sill och gravlax förstås. Man kunde till exempel få veta vilka äldreboenden som är bäst och sämst i olika kommuner, att Cecilia Hagen störs av ljudet från Allsång på Skansen (jo, hon bor väl fortfarande på Djurgården), hur Bert-Åke Varg firar midsommar och att Bono har en bror som han inte kände till. 

Trivialt och banalt kanske men gav i alla fall inte blodtrycket några rekordnoteringar som vissa andra nyheter gjorde. Om USAs abortlagstiftning som tar landet tillbaka sisådär 100 år, antalet dagliga mord i Sverige och det förfärliga terrordådet i Norge. Det finns mycket att oroas över; krig, inflation, börsras, världssvält, jordbävningar... Så mycket enklare – och snabbt övergående – att reta sig på att hr Schulmann får panik av tanken på Små grodorna. 

Skrev han något om dragspel också? 

Jag har redan glömt. 

Det måste vara värmen.

Bra eller dåligt?

 

Ibland när folk berättar saker för en så undrar jag ”är det bra eller dåligt”. Till exempel ”Du är dig precis lik” eller ”Här ser allt ut som vanligt” och annat i den stilen. Då vet man ju inte om det är bra eller dåligt. Man får välja att se det från den ljusa sidan, tänker jag då och säger ”Tack!”.

 

Men annars. Alltså, blir man galen på allt man ska betygsätta! Man kan fanimej inte köpa soppåsar utan att man ska lämna ett omdöme. Vissa butiker har till och med tryckknappar när man går ut ”Vad tyckte du om ditt besök idag?” grön, gul eller röd knapp. Typ. Det finns sådana när man passerat säkerhetskontrollen på Arlanda också. Om de inte är borttagna vid det här laget. Kaoset från i påskas tycks hålla i sig så det kanske är onödigt att fråga vad resenärerna tycker när de tvingats köa i ett par tre timmar för att nån jeppe ska röntga ens handväska. Förr i tiden, i den glada ungdomens dagar, skulle man vara på flygplatsen en timme innan avgång. Efter skobombare och andra dårar blev kontrollerna striktare och tiden utökades till två timmar. Efter pandemin då jag antar att flygplatserna gjorde sig av med en massa folk, förväntas man nu infinna sig tre timmar innan flyget ska lyfta. Tur att man inte har bokat tidig avresa i helgen.

 

Apropå röda och gröna knappar. Gissar att det är lite dålig stämning i S idag sedan Ibrahim Baylan tryckte fel och därmed gav oppositionens förslag majoritet... 

 

Men detta ofog med företag som kräver att man ska lämna ett omdöme. Och inte bara nätbutikerna. Nu ska man även lämna betyg på Pricerunner, Google och Trustpilot med flera. Den sistnämnda har jag haft intressant mailväxling med. De frågar snällt om det är ok att de publicerar ens förnamn i anslutning till det omdöme man lämnat. Joråvisst vassego! Ger man positiva omdömen är allt frid och fröjd, men ve den som har något negativt att framföra. Då krävs det att man BEVISAR att man verkligen handlat i just den butiken. Inte nog med att man lämnat ut både för- och efternamn, man måste också skicka in kopior av sin beställning. Uppgifterna skickas sedan vidare till berört företag OCH ska ligga till grund för beslut om Trustpilot verkligen ska publicera mitt negativa betyg eller ej. Så nu vet vi det. Alla positiva omdömen på Trustpilot KAN vara fejk, för dem är det ingen som kollar. Suck.

 

Körde Sturegatan genom Sundbyberg i går. Migrationsverket ligger där. Köerna är precis lika långa som för ett par veckor sedan när jag passerade. Hemsk känsla när man inser att man har blivit avtrubbad. Rysslands krig mot Ukraina har nästan blivit vardag, åtminstone för oss som inte drabbas av det direkt. Man har blivit avtrubbad på något sätt. Väldigt obehagligt. Ungefär som alla j-la skjutningar här i krokarna. Man slår upp tidningen på morgonen och tänker ”undrar hur många som blivit skjutna i natt”. Det är helt sjukt att tänka så. Jag vet. Men det hjälps inte. Man vänjer sig vid vidrigheterna vare sig man vill eller inte. 

 

Och dårarna som gick bananas mot blåljuspersonal för att den danska stollen fått tillstånd att bränna koranen. Herregud. Säger jag bara. Får man säga det förresten, utan att någon blir kränkt? Jag vidhåller min tidigare ståndpunkt (till skillnad från regeringen som numera leker leken vända-på-en-femöring mest hela dagarna) att varför MÅSTE man prompt torgföra sina åsikter på de mest bisarra sätt bara för att man FÅR? Man kommer faktiskt undan med både det ena och det andra, exempelvis limma fast sig i Stockholms mest trafikerade vägkorsning, i yttrandefrihetens namn – eller om man kallar sin civila olydnad för konst – men ändå? Jo, i en demokrati ingår det att man får tycka, tänka och säga vad man vill. Ibland undrar jag om det är bra eller dåligt. Nej det gör jag inte, för motsatsen är väldigt mycket värre. Och jag är väl för väluppfostrad för att uppskatta provokationer.

 

Läste en intervju med en presstalesperson från en muslimsk församling (minns inte vilken, tror det var i Malmö). Han var innerligt trött på att hela tiden förväntas ta avstånd från alla brott som begås i islams namn, särskilt som de här unga männen oftast inte är religiöst intresserade i vanliga fall. De bara använder religionen som ursäkt för att bråka. Troligen har knappast någon enda av dem ens läst koranen. Presstalespersonen menade att om det hade funnits fritidsgårdar, fritidsledare och bra skolor hade de här gossarna varit rena dygdemönster. Segregationen i de så kallade utsatta områdena var också en bidragande orsak, menade han. Det finns säkert ingen enkel förklaring till det ursinniga hat som mobbarna riktar mot ambulans, brandkår och polis men alla som uttalat sig tycks ha glömt en sak; föräldrarna. Varför är det ingen som nämner deras ansvar? Bara en stilla undran. (Och OM det verkligen stämmer att även några mammor var ute och kastade sten mot poliserna, då är vi riktigt illa ute.)

 

Och i dag höjde Åsa-Nisse reporäntan till 0,25 % från att ha varit noll i flera år. Så snart blir bolånen dyrare och med en inflation som rusar värre än värst. Dessutom åker börsen som en jo-jo, men mest neråt så är det nog många som får det jobbigt. Ungdomar med bolån upp över skorstenen och utan sparkapital. Och vi som nu ska gå i pension och ser pensionssparandets stadiga uppgång plötsligt har en kurs som ser ut som en rutschkana. Får vi se ytterligare valårsfläsk med korsdrag i statens plånka, ungefär som med kompensationen till villa- och bilägare för höjda priser? 

Kaffe och tomater har blivit skitdyrt. 

Kan hr Damberg skicka några spänn, tack?

 

 

Tiga och lida?

 

Det pågår ett krig. Ett alldeles vedervärdigt krig inte långt från oss. Det kan inte ha undgått någon. Utom en stor del av ryska folket då, som enbart matas med propaganda. Vaknar varje morgon med en klump i magen, öppnar Dagens Nyheter och förväntar mig att läget i världen har blivit ännu värre än i går. Hemska scener som kablas ut dygnet runt och vi, som inte har upplevt krig, kan inte i vår vildaste fantasi föreställa oss hur förfärligt det är. Och inte vet vi hur vi "ska förhålla oss" till det, som man ju ska till det mesta nuförtiden. Vilket inte minst visar sig i en lång rad märkliga reaktioner. 

 

Människor som förfasas över att en person kan be om hjälp med vilken färg hon ska välja på handväskan. I en facebookgrupp som handlar om mode. Vet hut kvinna, det pågår ett krig! 

Människor som blir extremt upprörda över folk som har mage att resa på semester och visa upp sina lyckliga barn i skidbacken, på stranden eller vid en glasskiosk. Vet hut människor, det pågår ett krig!

Vi vet det.

Men ska alla andra sluta leva, kramas, äta, älska, skratta och vara lyckliga? Hjälper det på något sätt om vi andra går in i en kollektiv depression? Låser in oss i källaren? Nu, mer än någonsin, finns det väl anledning att just LEVA. För nu vet vi inte om – eller kanske när – det är vårt land som drabbas. Så jag tycker vi ska ta tillvara på varje dag vi får fortsätta att leva i fred. Och uppskatta att vi har det bra; tak över huvudet, mat på bordet, en säng att sova i...

 

Det är lite som när jag var liten och det pågick en svältkatastrof i ett land, den mycket kortlivade staten Biafra i Västafrika. Vuxna människor använde katastrofen som argument för att barn skulle äta upp sin mat. ”Tänk på barnen i Biafra” var en känd fras på sextiotalet. Och alla vi barn undrade hur det på något sätt skulle hjälpa de hungriga barnen att vi åt upp maten som bambatanten hade lagt på våra tallrikar. Jag tror inte att någon tog reda på det. Barn på den tiden var inte så himla ifrågasättande.

 

En annan märklig företeelse just nu i skuggan av kriget är alla som prompt måste outa hur goda de är. Frågor som ”Var anmäler man att man kan härbärgera några flyktingar?” dyker upp lite varstans i sociala medier. Det är bara att googla, vetja. Men då ser ju ingen annan att man minsann är en generös och god människa. Konstigt nog såg man inte ett enda sådant inlägg 2015. Eller 2016. Just sayin’...

 

Eller alla ”offentliga” insamlingar via Facebook. Det finns en massa, mycket enklare sätt, att skänka pengar till en hel massa olika seriösa hjälporganisationer. Här kommer tips och länkar direkt till några av dem:

 

Röda Korset: https://www.rodakorset.se

 

Rädda Barnen: https://www.raddabarnen.se

 

UNHCR: https://sverigeforunhcr.se

 

Läkare utan gränser: https://lakareutangranser.se

 

SOS Barnbyar: https://sos-barnbyar.adoveo.com/start/TVROaFpHOTJaVzg9/?location=ukraina_ftg

 

Man ser också en massa privata initiativ till insamlingar av kläder, sängkläder, mat, mediciner, leksaker och så vidare. Hedervärt. Absolut. Jag började själv plocka ihop sådant som jag tänkte att man kan behöva om man har flytt från sitt hem hals över huvud. Det står två flyttlådor på balkongen. Sedan läste jag om vilka problem det ställer till när den här typen av gåvor väller in. Såklart. Om bara 100 000 andra i Sverige tänker detsamma som jag blir ju bara det en ohanterlig mängd prylar att ta hand om, sortera och dela ut. Skickar folk dessutom sådant som butikerna runt gränsen till Ukraina säljer, ställer man ju till det för dem. Om mat, blöjor och annat kommer gratis – vem ska då handla på Biedronka eller Europa SC eller Auchan? Så jag kör flyttlådorna till Stadsmissionen i stället. Och skänker en slant till någon politiskt obunden organisation med 90-konto. Men jag talar inte om hur mycket. Eller till vem/vilka.

 

Och inte tänker jag ha dåligt samvete för att jag lever heller. Det är förvisso inne att känna skam över en hel massa saker. Till vilken nytta? Bättre att känna tacksamhet över det man har, och över dem man har omkring sig, för mår man gott så gör man gott. Inser man hur rik man faktiskt är, är det lättare att dela med sig.

 

Gracias a la vida, que me ha dado tanto. Säger jag bara. Lika bra att öva lite spanska inför den planerade resan till Malaga. Om den nu blir av. Man vet ingenting om framtiden, ännu mindre nu än förut. Men just nu tänker jag glädja mig åt att allt är bokat och betalt.

 

Jo just det, apropå att glädjas. Vi var på Scalarevyn i går kväll. Geniet Henrik Dorsin har skrivit manus till en väldigt aktuell revy, på gammalt revy-maner. Jag tror aldrig jag har skrattat så mycket någon gång förut i hela mitt liv. På riktigt. Gapflabb rakt ut bara. I nästan tre timmar. Johan Ulvesson som kryddburk, Louise Nordals imitationer, en gigantisk mammut som oväntat dök upp lite då och då, superduktiga dansare, skickliga musiker och imponerande sångnummer av Vanna Rosenberg. En helt fantastisk föreställning. Och Dorsins version av Stefan Löfven skrattade jag så hejdlöst åt att jag troligen missade hälften. Om ett gott skratt förlänger livet kommer jag att bli 108 år. Minst. 

Tiga och lida?

Nä.

 

 

Arne Carlsson till minne

Man lär känna en del människor under en livstid. Lekkamrater, klasskompisar, kolleger, grannar... En del fladdrar förbi ganska obemärkt, några blir vänner för livet och ett litet fåtal är man nära under bara några få år men de finns kvar på en särskild plats i hjärtat ändå. Som Arne. Fina, varma, underbara Arne som jag lärde känna under det glada 1980-talet då vi jobbade på samma japanska företag. 

Det var en stressig tid då den tekniska utvecklingen gick fort och det var högt tryck på arbetsplatsen i princip året om. Kaos ibland. Kulturkrockar ännu oftare. Inget av detta lyckades rubba Arnes lugn och goda humör. Eller hans totala koll på både sitt och andras jobb. Någon misstog kanske hans lite laid-back stil för ointresse eller lättja. Inget kunde vara mer fel. Inget! En mer ambitiös, arbetsam och skicklig person är svår att finna. I en arbetsmiljö som ibland kunde få en vettskrämd hönsfarm att framstå som välordnad, var Arne en trygg punkt. Det fanns i princip inget han inte hade koll på, eller kunde finna en smart lösning på. Alltid med ett leende.

 

Åttiotalet var en glad tid. Företagen hade pengar över till trevliga aktiviteter för personalen, vilket bidrog till en god stämning och sammanhållning som ledde till ett stort antal privata initiativ till fester och andra aktiviteter.  Nordiska fotbollsturneringar, julfester, brännboll, sommarfester, födelsedagskalas, räkkryssningar... Och alltid Arne. Med sitt karakteristiska lite hesa skratt, med glada tillrop, med busiga påhitt och ibland lite överförfriskad. Han hade såklart koll även på det, så när han märkte vartåt det barkade lämnade han nycklar och plånbok och sa med ett skratt ”Du vet när det är dags att ringa bärgaren och skicka hem mig”. Det var inte alltid Berra hade möjlighet att hämta brorsan, då blev det taxi och ett samtal hem till Mariann att nu är Arne på väg hem. Hans hustru och klippa i livet, alltid förstående och förlåtande berättade han stolt och med kärlek i rösten.

 

Jag såg aldrig Arne tappa humöret, han lät sig aldrig provoceras av folk med dåligt ölsinne och aldrig att han blev närgången eller bar sig illa åt på något sätt. Oavsett plats, tillfälle eller grad av berusning. Han var alltid, alltid samma goa, glada nallebjörn. Han förlorade fotfästet ibland, som när hans föräldrar omkom och när hans bror gick bort. Tunga motgångar i livet som tog honom hårt och som säkert gjorde djupa sår i själ och hjärta. Men han reste sig alltid och blev den där trygga, empatiska och glada människan igen. 

 

När jag av en tillfällighet såg dödsannonsen i söndags blev jag alldeles kall. 

Inte kan det väl vara ”vår” Arne?

Jag tillät mig tvivla en bra stund; Arne Carlsson är ju ett ganska vanligt namn. Men födelseåret och familjemedlemmarna stämde alltför väl in. Och de värsta farhågorna besannades när jag la ut en fråga i gruppen för våra arbetskamrater.

Så himla sorgligt och orättvist.

Så oerhört smärtsamt för hans familj.

Av alla kommentarer till mitt inlägg blir det uppenbart att jag inte är ensam om mina känslor för Arne. Jag hoppas att han visste hur omtyckt han var och vilka bestående och alltigenom positiva intryck han lämnat under sitt liv hos så många människor.

 

Under många slitiga år blev Arne som den storebror jag aldrig fick (och som jag som liten var arg på mina föräldrar för att de inte kunde fixa fram), både på jobbet och fritiden. Nu finns han inte mer. Tittade upp mot stjärnhimlen i går kväll och tänkte att den starkast lysande stjärnan måste vara Arne. Och han kommer för alltid att finnas på en särskild plats i mitt hjärta. 

Kaffepengar

Småpengar

Lisebergs vd intervjuades häromdagen, gissningsvis i anslutning till att nöjesparken stängdes, om det ekonomiska läget. Jovars, intäkterna var över förväntan och vinstmarginalen mer än god, men de där 93 miljonerna Liseberg hade fått i coronastöd var ”kaffepengar” enligt verkställande direktören. Kaffepengar!? Alltså, inte ens om han dricker hinkvis med sånt där mårdbajskaffe som kostar åttatusen spänn kilot kan man kalla 93 miljoner kronor för kaffepengar. 

 

Mark Zuckerberg kallades kanske Suckerberg i går när NY-börsen stängde och Facebook hade gått ner med 5,5 %. Nedgången innebar att stackars Mark torskade motsvarande 52 miljarder kronor i ett nafs. FEMTIOTVÅTUSEN MILJONER KRONOR! Det låter som något man sa när man var liten; miljonersmiljarder... DET kan man väl ändå inte kalla kaffepengar? Eller det kanske man kan. I alla fall om man är Mark.

 

Apropå pengar, oktober är sk rosa bandet-månad och företagen fullkomligt vräker ut varor som helt eller delvis färgats rosa och sägs ge pengar till bröstcancerforskning. Oklart hur mycket av intäkterna som faktiskt går till forskning kring bröstcancer (och som vanligt undrar jag varför bara den cancern ska uppmärksammas). Jag gör som vanligt, skänker pengarna direkt till Cancerfonden = mer pengar till forskning, mindre pengar till Ica, Coop, Lindex och alla andra som vill ha en del av kakan.

https://www.cancerfonden.se/stod-oss

 

I söndagens derby mellan AIK och Djurgården (jo det slutade som vanligt med vinst för Gnaget) fick målgöraren hjärnsläpp och slet av sig tröjan. Det får man inte göra (oklart varför, men sådana är reglerna), domaren såg det direkt trots lagkamraternas försök att gömma honom och kränga på honom tröjan fort som fasen. En supporter föreslog att tröjan ska auktioneras ut, sagt och gjort den ligger på Tradera nu och hela beloppet kommer att skänkas till Hjärt- och Lungfonden. I går låg högsta bud på drygt 14 000. 

 

Lyxfällan tycks ha dragit igång igen med en ny säsong. Är det någon som orkar kolla numera? Gråt och tandagnisslan och den ständigt återkommande kommentaren ”Jag trodde aldrig att det skulle vara SÅ MYCKET!” följt av standardråden ”Det NN måste göra är att: sluta shoppa på kredit, betala sina räkningar, sluta ta lån med hög ränta.” Hur länge kan man köra ett koncept där alla program är nästan exakt likadana? Det är bara flatpallen som växlar. De tycks dock ha några saker gemensamt; lösnaglar, hårförlängningar, tatueringar, skräpmat, cigarretter och/eller snus samt arbetslöshet och/eller bidragsberoende. Rätta mun efter matsäckenverkar vara omodernt.

 

Sinar intäkterna får man antingen minska sina utgifter eller kanske sälja av nåt man inte behöver. En anktrutblondin flimrade förbi i flödet under rubriken att hon sålt sina gamla sillisar för nittiotusen. Alltså. På riktigt?!

 

Att gott om pengar inte är en garant för gott uppträdande är ett känt faktum. Senast kända rövhatt är väl miljardären John Paulson vars hustru sedan drygt 20 år fick läsa i tidningen att han hade ansökt om skilsmässa. Gubbstrutten, 65, har flyttat ihop med en 33-årig instagramstjärna(vad är det?) utan att berätta för sin fru. Gubbens förmögenhet uppgår till omkring 37 miljarder kronor och paret har inget äktenskapsförord. Hörde jag episk och svindyr skilsmässa?

Kaffebajskorvar. Skitdyra.

Grymt

 

Som språkintresserad kan jag ibland bli förvånad över hur ord fullständigt skiftar betydelse. As, till exempel, som används som förstärkning till diverse uttryck; as-snyggt, as-fult, as-gott, as-lätt och så vidare. As = djurkadaver. Samma med skit (= bajs, avföring) som också används som förstärkning; skitsnyggt, skitfult, skitgott (!) mm. Men konstigast är nog ordet grymt. 

Googlar man ”synonymer grym” får man upp: elak, omänsklig, inhuman, hård, hjärtlös, obarmhärtig, skoningslös, barbarisk, mordisk, känslolös, hemsk, svår, fasansfull mm. I mina öron är det då väldigt märkligt (as-konstigt) när någon med beundran i rösten säger ”fan va grym du är”. Tack? Eller?

Googlar man däremot ”synonymer grymt” får man upp: väldigt, häftigt, fett, coolt, ballt, suveränt, mycket bra...

Så man ska tydligen sträcka på sig om någon säger att man har gjort nåt ”fett grymt”.

Ibland känner jag mig som en riktigt stoffil (= as-gammal).

 

Följde barncancergalan i förra veckan. Där berättades historier som borde fått den mest empatilösa person att falla i gråt. Så grymt. Sa vi från tv-soffan om de små 4-, 7- och 11-åringarna som drabbats av leukemi, hjärtumörer och andra elaka cancersjukdomar. Men då menade vi allt annat än den nya betydelsen av ordet. Gick vi in och blev månadsgivare direkt? Självklart!

Här kan man anmäla sig som barnsupporter: https://www.barncancerfonden.se/jag-vill-bidra/bli-manadsgivare/

Bara gör’t!

 

På den mer lättsamma skalan av grymt hamnar några bilder som fladdrade förbi under veckans nyhetsgooglande. Undrar vad som hänt Boris Beckers dotter? Inte tycker jag, som ”alla andra” att hon är så himla lik sin pappa heller. Dolph Lundgren – han som tappade sitt modersmål efter två månader i LA – verkar ha lyft sig en del. Kände knappt igen honom på mingelbilderna. Det är han som har träffat en jätteung tjej va?

 

Boris Beckers dotter. Jo, hårfärgen känns kanske igen?

PostNord meddelar att nu ska man bara dela ut post varannan dag. Alltså jag fattar, folk skickar sällan brev och kort numera och inte lär den sämre postgången locka fler att anlita snail-mail. Trots ideliga portohöjningar får de inte budgeten att gå ihop, sägs det. Men nu när alla handlar på nätet borde väl intäkterna från alla paket som skickas vara lönsamt? Hur var det där med gungor och karuseller? Å andra sidan kanske fler gör som jag; skickar med Schenker eller DHL för att vara säker på att grejerna kommer fram...

 

I går kväll meddelades att Lars Vilks omkommit i en bilolycka tillsammans med två poliser som utgjorde hans personskydd. Oerhört tragiskt såklart för allas anhöriga och man håller tummarna för att lastbilschauffören som man krockade med klarar sig. ”Anar jag ett ’men’ här?” kan jag höra nu. Nja, kanske inte direkt men jag undrar lite över att jag vet så lite om hans konstnärskap. Vilks alltså. Utöver brädhögen han olovligen smällt upp vid Kullen och teckningarna på rondellhundar vet jag ingenting om vad han har åstadkommit. Ja, bedrövligt att han har behövt personskydd 24/7 (som det numera heter, i stället för dygnet runt) för att ha använt sig av sin lagstadgade yttrandefrihet, men jag undrar fortfarande – som jag gjort alltsedan teckningarna publicerades – varför någon prompt måste provocera, bara för att man får och kan? Antar att jag har för lite rebell i mig för att fatta grejen. Hursomhelst, grymt sätt att dö på. I ordets gamla bemärkelse.

 

Vilks särbo intervjuas i Kvällsposten och är hatisk mot polisen för, som hon säger ”Polisen gjorde allt för att sära på oss.” och hon är arg på ”alla politiker” som inte har ”gjort något” för paret. Det låter ju hemskt, men som vanligt i kvällspressen så får man inte veta VAD polisen har gjort för att sära på paret, eller hur polisen kommit fram till att kvinnan är ett arbetsmiljöproblem. Det var kanske för jobbigt för murveln att kolla den andra sidan av historien. Eller så kanske hon ”bara” är väldigt chockad och ledsen (såklart) och säger en massa i affekt som tidningen nappade på direkt?

 

En annan sak som jag funderar på är, är det två 55-åriga män som nu är efterlysta för att ha satt eld på flerfamiljshus? Eller är det samma snubbe på båda ställena?

 

Och nya läckor avslöjar nu hundratals skattefifflare. Ännu fler miljarder som redan jätterika personer skyfflat undan med hjälp av brevlådeföretag och skumma affärsupplägg. ”Mycket vill ha mer” heter det ju och särskilt stötande är det när folk med en jäkla massa stålar ser till att högarna växer på kriminell väg. Rövhattar. Säger jag bara. Att jämföra med andra gratisåkare, kan jag tycka. Jag vet ju inte hur de sociala skyddsnäten ser ut i Jordanien, Tjeckien och de andra 114 länderna där fifflarna finns, men sett till Sverige är det minst sagt stötande att smita från skatten och sedan ha mage att ta del av socialförsäkringarnas fördelar som barnomsorg, skola, sjukvård etc. 

 

Sedan undrar jag varför tidningarna namnger vissa utvalda (Tony Blair, Andrej Babis, kung Abdullah m fl) men inte en enda svensk? Och inte en enda av de 130 dollarmiljardärer som lär finnas med i de läckta dokumenten? 400 000 företag och stiftelser i Panama som avslöjades i förra läckan har nu avregistrerats. Hur många nya som kommit till framgår inte. Världen är full av skitstövlar. 

Sermanpå. Ett ord där skit- verkligen känns relevant!