Välkommen!

En blogg om livets sorger, bekymmer och förtretligheter.

torsdag 1 februari 2018

Skrämmande



Det finns mycket här i världen som är skrämmande. Just nu pågår rättegången mot terroristen på Drottninggatan. Bilderna på hans flinande nuna sitter på näthinnan och stör. Jag är en i grunden fridsam person, men är det någon jag önskar livslånga och svåra plågor så är det den där dåren.

Expressen skriver att pappan till 11-åriga Ebba som var ett av offren för den fega attacken, överväger att stämma staten. Eller möjligen kommunen, beroende på vem man kommer fram till bär ansvaret för att betonglejonen längs gatan inte förmådde hindra lastbilens framfart. Är det någon pappan bör stämma så är det väl Migrationsverket? Eller polisen? Eller vem det nu är som ska ansvara för att människor som fått avslag på sina asylansökningar lämnar landet. Säpo säger att det finns tusentals radikaliserade människor som håller sig undan myndigheterna. Och bara väntar på att utsätta oss andra för död och lidande. Bara för att vi inte har den rätta tron. Har inte politiker och andra beslutsfattare begripit nu att det krävs rejält förändrade rutiner, så vet jag inte vad som skulle kunna väcka dem.

Kollar ibland på Border security Australia. Där gör man processen kort med dem som vill in i landet. Har de ett kriminellt förflutet, oklara skäl för sin visum-ansökan, oklara papper eller vad det nu kan vara som inte följer regelverket så sätts de på nästa plan tillbaka till hemlandet. Jag hajar att inte alla ärenden går att avgöra lika geschwindt, men en hel del skulle säkert kunna avgöras relativt omgående om man bara ville. Dessutom, alla dessa som ”går under jorden” och som benämns ”papperslösa” – nånstans får man väl bestämma sig om det ska vara fritt fram för alla som vill vara i Sverige, eller inte. Detta ingenmansland som människor riskerar att fastna i, för att sedan några år senare dyka upp i rullorna igen, gynnar ingen. Allra minst de som lever i skuggan av samhället.

Men det här med terrordådet. Peter Kadhammar på Aftonbladet skrev en krönika om hur människor på plats gick omkring och filmade och fotograferade förödelsen, till och med lyfte på de filtar som lagts över dödade människor, kroppsdelar osv. I mina öron ett HELT SJUKT beteende. Vilken normalt funtad människa gör så? Liksom? Jag fattar om man grips av panik i det läget och kanske inte agerar logiskt, hjälper skadade etc. Men FOTOGRAFERA!?

Men.
Jag tänker att en bidragande orsak till det här störda och sjuka, eviga fotandet av katastrofer (Drottninggatan är väl det grövsta exemplet, men det finns massor av berättelser om folk som kör i snigelfart förbi trafikolyckor eller stannar till och tar bilder). Dels är det säkert sensationslystnad – man får en massa klick om man kan visa upp någon sensation på Instagram och Facebook, skit samma vari sensationen består. Och dels – det här är rätt viktigt – är en bidragande orsak pressens, framför allt kvällspressens, ständiga jakt på bilder och på-plats-historier. Hur ofta ser man inte ”Är du på plats? Vet du mer? Har du bilder?” på kvällspressens nätupplagor? Typ hela tiden.

Jag mailade till Peter Kadhammar och efterlyste en gnutta självkritik. Jag skrev att det här hyenaliknande beteendet möjligen kan kopplas till pressens ständiga uppmaningar om bilder och snabb information om hemska händelser. Det gäller ju att vara först på ut med senaste nytt. Fort ska det gå. Och nyheter som tar sig igenom mediebruset ska det vara. Jo då, hr Kadhammar svarade.
Så här:
Hej, tack för brev. Om du följer AB så vet du att varken vi eller andra seriösa medier har för vana att visa närbilder på lik eller brottsoffer.
Det är sant. Han skrev så. Varken mer eller mindre.
Noll självkritik. Noll självinsikt. Noll ansvarskänsla.
Svaret gjorde mig faktiskt rädd.
På riktigt.





måndag 22 januari 2018

Svenska kränkt-toppen


Alltså. Nu får väl ändå svenska folket ta och kamma till sig lite, va?
Hur mycket finns det att bli kränkt av? Egentligen?

Först var det alla som drog rassekortet när H&M visade en färgad kille (får man säga det förresten? Är inte alla färgade? Utom albinos då. Får man säga albino?) i en tröja med texten Coolest monkey in the jungle. Eller nåt sånt. Föräldrarna till den lille killen var däremot inte kränkta alls. Men i Sydafrika blev det kravaller och varuhusen fick stänga. Kan tycka att det luktar överreaktion ända hit.

I svallvågorna av den kränkningen blev det sedan Lindex som fick sig en släng av sleven. En mamma blev oerhört upprörd av tröjan med texten ”Too cool for school” och menade att tröjan förstärker kulturen bland killar att inte bry sig och att tröjtexten bidrar till pojkars dåliga resultat i skolan. Alltså. På riktigt? Mamman säger att ”pojkar måste få tillåtas att vara mer komplexa som människor än vad de traditionella könsrollerna säger”. Nej. Jag har inte citerat henne fel. 

Om Alexander Skarsgård känner sig kränkt vet jag inte, men det vilar en ”svår förbannelse” över honom enligt Expressen. Han har fått kämpa mot snyggstämpeln, sägs det. I decennier, dessutom, har han fått ”kämpa lite extra” bara för att han är så himla snygg. Tusse då. Stackars han.

Kan man tänka sig att den artikeln kränker folk som inte är lika hunkiga som Skarsgård? Eller lyllos alla som aldrig har behövt kämpa lite extra för att de ser alldeles för bra ut?
Hur man än gör finns det någon som blir kränkt. Tydligen.

Till exempel bruden som köpte ett par stövlar på nätet för 99 spänn, inklusive frakt, och kom på efter några månader att hon hade blivit medlem i nån shoppingklubb som drog 399 kronor från hennes konto varje månad och satte in på hennes shoppingkonto på sajten. Det står i tidningen att hon är ”van nätshoppare”. Borde hon då inte haja att ett par schyssta läderstövlar omöjligt kan kosta 99 spänn? Dumhuve. Läsa villkoren innan man godkänner dem brukar vara en fungerande strategi.

Socialminister Annika Strandhäll är ”väldigt upprörd” för att KPA har sänkt pensionerna för 150 000 människor. Det verkar vara så regeringen arbetar (nåja). Löfven brukar också bli ”väldigt upprörd”, ibland darrar han till och med på rösten när han gormar om att hemskheter som händer är ”oacceptabelt” och ”ska inte få förekomma” och så vidare. Men komma med något konkret eller göra något åt den dåliga integrationen, gängkrigen och det ökande våldet det kan han inte. Något att bli kränkt över, kanske?

Andra braskande nyheter idag:
Ola-Conny i chock (första-nyhet på Aftonbladet.se)
Så slipper du kalla vita fingrar.
Petter Northug har publicerat en fyllevideo på sin chef.
Höggravid Madde handlade blöjor och städprylar i mataffären.
Och Expressens största scoop: Björn Skifs avslöjar varför han nästan alltid har en Torshammare runt halsen.

Nä, om man skulle ta och försöka leta reda på något att bli kränkt över.
Och känna sig lite lagom trendig sådär.



måndag 15 januari 2018

Gratisåkare




Har åkt tåg i helgen. I Bålsta såg jag tre tiggare stiga på. De höll sig väldigt nära dörrarna ända tills tåget gick, som om de beredde sig på att hoppa av om tågvärden skulle upptäcka dem. Det gjorde inte tågvärden. Dock dök han upp några minuter senare varvid två av tiggarna smet upp i första klass-avdelningen. Den tredje hann inte och tågvärden var inte dummare än att han fattade var som pågick. ”No, no not travel without ticket! THIS IS SWEDEN” sa han. Som om man kan åka gratis i andra länder. Eller vad? Hursomhelst. Smitarna fick finna sig i att stå övervakade av två SJ-snubbar till Enköping där de ”blev avslängda”, som kvällspressen skulle uttryckt sig. Man kan anta att det var dit de skulle. Möjligen hoppar de på nästa tåg för att komma vidare en station till. Vad det jag.

Det var ju ändå gratisåkande i den lägre skalan. Även om det såklart inte kan gå för sig att planka. Tänk om alla skulle vilja åka gratis? Tänkte hon präktigt.

Gratisåkande i den högre skalan tycker jag det är när politiker, denna gång en moderat i Göteborg, (Vad är det med kommunpolitiker i Göteborg? Lär de sig aldrig?) som åkt på ett gäng semesterresor utan att ta ut semester. Att hon plockat ut bonuspoängen för att käka på tåget, eller vad hon nu har gjort, kan jag tycka är mindre allvarligt. Men vet inte alla att man ska ta semester när man är ledig? ”AVGÅ” skriker S-politikern som enligt kommunens revisorer är ”det värsta de har varit med om” när det gäller extra lediga dagar i samband med tjänsteresor. Den som är utan skuld kastar första stenen, heter det ju. Avgå alla?

I den lilla världen där jag befinner mig är det just nu två saker på temat Gratisåkare som upptar mitt förvånade tillstånd.
Det STORA företaget som inte hade en tanke på att betala för beställning av bilder. Kravspecifikationen var ganska lång vad gällde ljussättning, bakgrund och personens klädsel, ansiktsuttryck och kroppshållning. Fort som fan skulle det levereras bilder också. Betalning? Jo men jag skulle ju få några tidningar när de kommer i tryck sedan, med min bild på omslaget. Undrar vad banken skulle säga om jag kom med dem och försökte betala bolånen…

Den andra gratisåkaren är ett stort förlag som under mer än fem års tid haft en av mina artiklar på en hemsida. Ansvarig utgivare/chefredaktör tycker att det borde jag ju fatta att ”det ingår i dealen” att om man säljer ett jobb till en tidning så får hela förlaget använda både text och bilder hursomhelst och varsomhelst. Dessutom hur länge som helst. Nähädu lille gubben. Dealen var ”publicering vid ett tillfälle i tryckt media”, precis som det står på min faktura. Tycker att jag är ganska tydlig där. Dessutom borde herr ansvarig utgivare känna till att man inte får använda bilder som man över huvud taget aldrig betalat för. Det kallas stöld. Senaste mailet från snubben ifråga lyder:
Vi har redan tagit bort din artikel från webben.
Hoppas att vi kan stanna därvid och att du kan släppa dina ersättningskrav.
Det sägs att om man skrattar ett gapskratt varje dag, kommer man att leva i 7,4 år längre än folk som inte gapflabbar. De där meningarna kommer att förlänga mitt liv avsevärt.
Jag skrattar fortfarande.

Och sedan tänker jag: hur kommer det sig att vissa uppdrag anses vara värda absolut noll? Jag menar, ingen människa skulle väl komma på att be om jobb från en fastighetsmäklare eller advokat och tro att de ska göra jobbet gratis? Eller hantverkare? Rörmokare, elektriker, plattsättare… är det någon av dem som någon enda gång mött förvånade ansikten när de skickat faktura?

Jag kanske ska testa nästa gång?
Tack snälla trädfällaren för att du tog ner de där fem tallarna! Så bra det blev. Jag ska berätta för alla jag känner att det är du som har gjort jobbet. Ska vi säga så?
Skulle’nte tro det.





fredag 15 december 2017

Julgnäll



Nä men det är väl hög tid att gnälla lite igen då?
Som motvikt till allt julmys, pyssel, glöggande och pepparkaksbakande. Läste någonstans att man blir lycklig av att julpynta tidigt. Märkligt då att vi har så många deprimerade människor. Jag menar, ALLA under 45 års ålder plockar in tomtar och julgranar före Lucia. Varför vänta med julgrejerna till jul, liksom. Och med den allmänna yra av valfrihet som råder så kan man kanske fira jul lite när man vill.

Läste någon annanstans att det inte alls är elcykeln (med MPs premie) som är årets julklapp, det är presentkortet. Alla köper presentkort till alla. Så jag tänker, varför köpa till andra över huvud taget? Är det inte enklare att man köper det man vill ha till sig själv? Om man nu ändå inte gillar att få julklappar. Jag köper till mig, du köper till dig, så slipper man allt trassel och trängsel.

Hittade några nya ord i pressen idag:
Pensionsblåsning. Det är en ”välkänd tv-profil” som har ägnat sig åt slikt. Vad det nu är för något.
Kaloribovar. Är det ätbara saker som snor kalorier från en? Ser inte ut så, på bilderna av avokado och friterade bananskivor. Orkade inte kolla vidare.
P-priser. Nån random snubbe som ”rasar” mot parkeringsavgifterna.
Nakenmiss. Neee, jag skojar bara.

Men apropå ”välkänd tv-profil”. I effekterna av #metoo-kampanjen är det väldigt många kända profiler inom både media och politiken som det tisslas och tasslas om. Inte särskilt svårt att ta reda på vilka de är; Kulturprofilen hittade jag ganska omgående med hjälp av google bildsök och några rader från DNs artikel. Hur känd var han liksom? Never heard of. Och jag funderar lite på varför man har namngett både Martin Timell och Lasse Kronér men inte snubbarna på Aftonbladet? Och stå-upp-komikern. De är väl lika misstänkta och anklagade och polisanmälda? Kan det ha med partifärg att göra? Så illa kan det väl inte vara? Va?

Och apropå kändisar. Kollade bilderna från årets Nobelfest. Alla var så inihelvete imponerade av kulturministerns klänning. Jo då, den var – originell. Smart att passa på att göra politik av Sveriges bäst bevakade tillställning. Men alltså, den var ju skitful! Och stackars de herrar som satt på varsin sida om henne.

Politikerna slåss om att plocka poäng på olika infall. Nu säger Strandhäll att ”väntetiden i vården ska kortas till tre dagar”. Snacka om noll koll på verkligheten. Hur hade hon tänkt lösa det, i läkare- och sjuksköterskebristens tidevarv? Jo, snilleblixt! ”Medicinsk bedömning ska kunna göras av andra än läkare.” Alltså. På riktigt? Visserligen har jag ställt rätt diagnos på både mig själv och mina anhöriga innan man fått tag på någon doktor, men det är inget jag skulle vilja ägna mig åt om det gäller värre saker än ringorm, urinvägsinfektion, borrelia, tromboflebit och bältros. För att ta några exempel.

Och så kivas de om en bortre gräns för sjukskrivningar igen. Men alltså. Jag fattar inte. Om man inte har kunnat bota en person på 2,5 år så kanske personen ifråga lider av en obotlig sjukdom? Och då är det inte sjukskrivning utan sjukpension som gäller. Och som det var förut så gick det ju att tänja på den där gränsen om det t ex rörde sig om svår cancersjukdom. Men S gillar ju att prata om att folk blir ”utslängda” och ”ättestupa” och jagvetintevad.

Till sist. Den här Nils som har valsat runt i media de senaste veckorna. Han som plötsligt blev hemlös, den stackaren. Programledarna i TV4 föll i gråt och historien vevades runt i både gamla och nya medier. Arme Nils får bara 4500 kronor i pension. Och kan inte betala hyran. Så då blev han vräkt. Eller nåt.
Men alltså. Han påstås ha jobbat ”ett helt liv”. Möjligt. Men om han har betalat skatt på sitt hela livs arbete framgår inte. Dessutom valde han själv att gå i pension vid 61 års ålder, utan att ha kollat det orangea kuvertet. OCH – något som inte heller framkommit särskilt tydligt – han har blivit erbjuden hjälp med både bostad och försörjning men då måste han sluta plocka ut pension fram till dess han fyller 65. Men det vill han inte. Vad har han jobbat med? Och var? Varför pensionerade han sig när det inte kan ha varit en överraskning hur stor eller liten pensionen skulle bli? Och varför vägrar han ta emot hjälp från kommunen?
Vart har alla grävande journalister tagit vägen? Varför ställde ingen några relevanta frågor till Nils? Det är faktiskt inte möjligt att ha jobbat vitt ”ett helt liv” och bara få 4500 kronor i pension. Inte ens om man pensionerar sig i förtid.
Tomte.

Dags att baka lite mer pepparkakor.

Inser jag.



onsdag 18 oktober 2017

#metoo


Det här kommer att bli ett väääääldigt långt blogginlägg. Kände jag redan när det började mala i skallen i morse. Dessutom om bara en enda grej.
De senaste dagarna har en formlig störtflod av berättelser om sexuella övergrepp vällt in i sociala medier. Det började med en filmmogul i Hollywood och när proppen väl dragits ur den första anklagelsen, följde hundratals andra förbannade kvinnor efter. Ungefär som i fallet med mr Cosby.

Nu uppmanas alla kvinnor världen över att dela med sig av sina känslor kring begångna övergrepp. Tanken var god; man ska visa världen hur utbrett detta är. Men jag tänker, vill alla fläka ut sin ångest, skuld (jo, de flesta som utsätts drabbas av skuldkänslor) och sina innersta tankar om det mest kränkande man har utsatts för i sitt liv? Jag menar, vilka kvinnor har INTE drabbats av tafsande, klämmande och flåsande män som inte kan ta ett nej?

Per-Åke i lekskolan som drog ner byxorna på tjejerna så fort han kom åt.
Ja men ni vet väl hur grabbar är. Kärlek börjar med bråk, haha.”

Farbror Martin som inte nöjde sig med en godnattkram utan ville att man skulle sitta i knät en stund. Och strök med händerna både på fram- och baksidan.
Nej men han har ju inga egna barn så han vet bara inte hur man kramas.”
Eller hur.

Skolläkaren som regelmässigt undersökte om alla pojkar hade normalt utvecklade testiklar.

Skolläkaren som regelmässigt bad flickor ta av sig tröjan, även om det var ett akutbesök på grund av en stukad fot.

Anders, 15, som klämde alla tjejer han mötte i skolkorridoren på brösten. Reptilsnabbt sträckte han ut handen när han passerade, tog ett rejält tag och klämde till. Ont gjorde det. Och man försökte undvika honom så mycket man kunde.
Jo men ni vet, killar i den åldern. Hormonerna ställer till det. Haha.”

Läraren som ställde sig obekvämt nära när någon av tjejerna behövde hjälp. De slutade be om hjälp ganska snart och frågade någon annan i stället.
Äsch, ni inbillar er bara.”

Gösta 55+ som regelbundet levererade varor till NKs juvelavdelning och jag som 21-åring skulle få lära mig hur inköp gick till. Så fort chefen lämnade rummet började Gösta stryka mig över armen, nerifrån och upp, och undrade om vi inte kunde ses efter att jag slutat för dagen. Gubbslem. Jag sa efter det att jag inte var intresserad av att avancera och bytte till en annan avdelning. Utan att ange någon orsak.

Dr Abdul, öron- näsa- halsläkare, som ideligen (när sköterskan lämnat rummet) ”råkade” komma åt brösten när han skulle undersöka min yrsel.
Men det fattar du väl att du inte skulle komma någon vart med att anmäla honom? Du sökte för yrsel. Han är läkare. Haja.”

Roger, Kalle, Janne och alla andra på Lorry som hade fått för sig att alla tjejer som gillade att dansa var intresserade av flås-i-örat, ihärdigt juckande under styrdans samt givetvis sugna på att få med sig ett icke-alkoholfritt-alternativ till mansperson hem.

Jannis som var övertygad om att svenska tjejer, i synnerhet blonda svenska tjejer, var genetiskt belastade nymfomaner som uppskattade ”some hard core” och inte hade något emot vare sig blåmärken, skrubbsår eller bulor i skallen.

Ungtupparna på firmafesten som tyckte det var kul underhållning att köra helikoptern i nyllet på sina yngre kvinnliga kolleger.

Alla anonyma barhängare som ”tagit sig friheter” – ni vet, där spriten går in går vettet ut. Som om det skulle vara en godtagbar ursäkt.

Styrelseledamöter som känt för lite vänsterprassel under en konferenshelg och inte kunnat acceptera ett nej. ”Vafaan, schläpp losch lite nu!

Jag skulle kunna skriva många kilometer om sexuella övergrepp, trakasserier och misshandel. Både egna och sådana jag fått berättade för mig. Hur många gånger har kvinnor inte suttit och grubblat över vad det är som gått fel? Hur många har inte tagit på sig skulden? Tänkt att de klätt sig för utmanande, inte varit tillräckligt tydliga, möjligen provocerat fram ett par knytnävar.

Förmodligen bottnar det i den allmänt vedertagna uppfattningen att ”boys will be boys”, som genom generationer har förstärkts av att flickor och kvinnor inte blir trodda. Den som dristat sig till att prata med någon närstående om Per-Åke, farbror Martin, skolläkaren, Gösta och de andra har mötts av misstroende och bortviftande. Varför?

Att inte ta på allvar när, framför allt, barn berättar om något som gjort dem ledsna, upprörda eller rädda är en nästan lika stor kränkning som själva kränkningen i sig. Oavsett vad det gäller. Aldrig, aldrig vifta bort barn som säger sig ha upplevt något obehagligt. Aldrig, aldrig svara med ”nej men det var väl inte så farligt” eller ”så menade han nog inte”, utan i stället fråga vad det var som inte kändes okej. Att lyssna är att visa respekt.

Och framför allt, lära barn redan från tidig ålder vad ett NEJ innebär. ”Man får välja sina strider” sa min salig mor. Så sant. Man kan inte ropa NEJ till allt man tycker att barnen inte ska göra. Ett NEJ måste vara begripligt. Och ett NEJ som nonchaleras måste få konsekvenser. Hur charmiga och skojiga barnen än är när de gör sånt som de inte får göra. Jag ser nästan dagligen föräldrar som säger NEJ till sina barn. Barnen skiter högaktningsfullt i det. Och föräldrarna bryr sig inte. Vad blir effekterna av det? Jo, man kan bortse från ett NEJ utan att det får några konsekvenser. Klart som fasen att man bär med sig den erfarenheten genom livet.

Jag tänker på hundar. Man kan ganska lätt lära dem vad NEJ betyder. En väluppfostrad hund kan man sätta bredvid en tallrik läckerheter och har man sagt nej, sitter den där och dreglar ett Niagarafall. Men den rör inte tallriken hur frestande den än är. Kan man lära en hund det, borde väl även män gå att tränas? Och, fördenskull, även kvinnor.

Jo jag vet. Det är inte så himla enkelt och svart-vitt som att lära barn vad ett nej betyder. Vi har problem med kulturkrockar, rädda män som känner sig hotade av självständiga kvinnor, grupptryck, mentala funktionsnedsättningar och helt vanliga skitstövlar samt en massa annat som ligger bakom sexuella övergrepp.

Och i sanningens namn ska sägas att det givetvis finns pojkar och män som utsätts för samma kränkningar, även om de är i klar minoritet.

Och jag vet, det finns en massa män som INTE beter sig som grottbjörnar. Underbara, trygga, omtänksamma män. All respekt till dem. Men jag tänker inte tacka dem för att de uppför sig anständigt, för det är vad man faktiskt borde kunna förvänta sig av alla normalt funtade människor. Man bemöter andra som man själv vill bli bemött. As simple as that.

Och nej, jag tänker inte lägga upp någonting under #metoo.
Survivors of sexual violence don’t owe anyone our stories.

Jo, det blev ett långt inlägg.
Jag sa ju det.



Bloggintresserade

Om mig

Mitt foto
Frilansare med ett förflutet inom marknadsföring och information. Skriver yrkesmässigt mest om hundar, men vädrar gärna mina åsikter om aktuella händelser i bloggform.