Välkommen!

En blogg om livets sorger, bekymmer och förtretligheter.

tisdag 31 augusti 2010

En känd doldis


Det finns en person som förmodligen är den mest mångsidiga i landet.
En som kan ta hand om gamla föräldrar, plocka ur diskmaskinen, byta däck på bilen, felanmäla hissen – ja det finns i princip inga begränsningar.
Inte nog med det. Denna person blir alltid föreslagen som klassförälder, till bostadsrättsföreningen eller till festkommittén på jobbet.
Populär och kunnig på det mesta.
Plocka upp hundskit är en paradgren.

Personen är Någon Annan.
Alla flyr fältet när något tråkigt, jobbigt eller tidsödande ska göras.
Dom tycker att Någon Annan kan göra jobbet i stället.

Någon Annan är också en oerhört förmögen person.
Det är ju alltid Någon Annan som ska betala klottersanering, försäkringsbedrägerier och städning av allmänna platser. För att ta några vanliga exempel.
Jag ändrar till helförsäkring nu och så anmäler jag stenskottet om några månader och slipper pröjsa. Någon Annan förväntas stå för den notan.
Vi lämnar skräpet här, Någon Annan betalar säkert en städfirma.
Rätt suveränt faktiskt.

Någon Annan är snudd på mer populär än Staten, som annars är den som brukar anges som betalningsansvarig.
Fuskar med bidragen gör väl alla som har chansen? Staten betalar.
Eller:
Jag tycker studenter ska få åka gratis tunnelbana. Staten kan väl betala.
Låter ju som en bekväm lösning.

Någon Annan har - förmodligen på grund av sin oerhörda popularitet - fått en plats uppkallad efter sig.
Någon Annanstans heter den.
Det är där dom ska lagra kärnavfall och bygga alla vindkraftverk.
Alla höghus också, förresten. Och bostäder för missbrukare, handikappade, invandrare och andra icke önskvärda människor.
Dom kan bo i Någon Annanstans.

Jag har aldrig träffat Någon Annan, men jag är väldigt nyfiken.
Jag känner faktiskt ingen som har träffat denna person.
Bara hört talas om.
Däremot har jag varit Någon Annanstans.
Men jag talar inte om var det ligger…

måndag 30 augusti 2010

Att jobba hemma


Alla som någon gång, på hel- eller deltid, jobbat hemifrån har sin egen metod för att lyckas.
En del flänger runt, har svårt att fokusera och får just ingenting gjort.
Andra är otroligt disciplinerade och schemalägger sina arbetsuppgifter. Som en del författare; går upp klockan 06.00 skriver till klockan 12.00, äter lunch och kanske tar en promenad och jobbar sedan ytterligare fyra timmar. Eller nåt.
Var och en blir salig på sin tro.
Är man frilansare måste man hitta ett sätt som passar en själv.
Det är sällsynt med nio-till-fem.

Himla spännande är det med alla tips man får från "proffsen". Eller inte.
Min oerhört kompetenta mentor har inte sagt ett pip om arbetssätt, vad som funkar eller inte.
Jo, förresten - Köp en jävligt bra stol, sa hon. Hon är en mycket klok person.
Och hon levererar tips, råd och idéer i strid ström när jag ber om dem.

Men de här "måsten för att lyckas" kommer säkert som amen i kyrkan.
Säkert som ett brev på posten. Eller e-posten. Den är ännu säkrare.

- Gå till jobbet. Säger dom. Ta en promenad, det räcker med att gå runt huset för att du ska känna att du byter hemma mot arbetet.

Då tänker jag att om man måste gå runt huset för att fatta att man ska börja jobba, kanske man inte ska ha kontoret hemma.

Eller att det är helt förkastligt att gå runt och slafsa hemma. Man ska fixa håret, sminka sig och klä sig som inför ett affärsmöte. Gärna sitta och titta sig i en spegel när man pratar i telefon. Det hörs på rösten, säger förstå-sig-påarna, hur man ser ut.
Vad är det då för vits med att vara hemma? Man sparar massor av pengar på att slippa gå till frissan, slippa köpa klatschigt svarta kavajer, kjolar och byxor och slippa foundation, mascara, rouge, nagellack ... you name it.
För att inte tala om all tid man sparar.
Bara hoppa ur pyjamasen och i mysbrallorna.
Inga trasslande nylonstrumpor, tappade knappar eller pumps som ska klackas.
Man är liksom klar för jobb på tolv sekunder!
Och jag vet med säkerhet att om jag skulle ha en spegel på skrivbordet skulle jag börja kolla in näshåren, plocka ögonbrynen eller undersöka diverse hudåkommor. Inte alls koncentrera mig på själva telefonsamtalet.
Men det är jag det.

Inte ska man köra tvättmaskin, diskmaskin eller gå och handla på dagen heller.
Nähä?
Men om jag jobbar i affär eller på kontor eller har någon annan form av anställning tar jag ju fikapauser, snackar med kollegerna eller står och hänger vid kopiatorn en stund.
Hänga tvätt ger lite motion för stela kontorsaxlar.
Armar-uppåt-sträck.
Diskmaskinen - knäna-böj.
Skiteffektivt.

Gå och handla, med betoning på GÅ.
Jag får en välbehövlig paus. Jag får motion. Det är aldrig tomt i skafferi och kylskåp. Och jag sparar på miljön genom att inte ta bilen och storhandla.
Borde baske mig få nåt miljöpris...

Undvik privata samtal under arbetstid, är ett annat tvärsäkert råd.
Alla som aldrig ringt ett privatsamtal från jobbet kan räcka upp handen.
Nä, tänkte väl det.

Eller Stäng kontoret när du är klar för dagen. Så dumt. Tänk om jag får en kanonidé till en artikel när klockan är 20. Sorry, jag har stängt för idag så jag får försöka komma ihåg iden till i morgon. Hur dags öppnar jag?
Funkar inte heller.

Självklart är alla råden välmenta.
Men det är ju just friheten att styra över sin egen tid som är den stora vinsten med att jobba hemifrån.
Bestämma själv när man ska jobba, hur man ska jobba och var.

Nackdelen är kanske risken att växa igen. Som grannen på landet. Han har inte borstat tänderna på en månad tror jag. Och inte bytt tröja sen jul.
Tur att man har en äkta hälft som skulle säga ifrån.
Och möten på stan lite då och då.

fredag 27 augusti 2010

Valcirkus i full gång


Valcirkusen accelererar.

Man funderar över hur partiernas företrädare har tänkt när de valt mediatränare, talpedagoger och retoriker.

Fredrik Reinfeldt som lägger huvudet på sned och drar ihop ögonbrynen är väl den som känns mest trovärdig. Han ser ut att mena vad han säger, liksom. Man får hoppas att han festar loss ordentligt när han är ledig så inte ansiktet fastnar i den där allvarsamma minen. Har någon sett en bild där han ler?

Å andra sidan känns Lars Ohly faktiskt läskigare nu när han flinar hela tiden, än när han var butter. Det skådespelet i kombination med att han nu går emot sitt parti i nästan alla frågor, i hopp om en ministerpost placerar honom längst ner på trovärdighetsskalan.

Björklund och Hägglund kan inte rå för att de har en beige framtoning, men någonting borde väl en skicklig tränare kunna locka fram?

Maud Olofsson verkar jobba på att inte hetsa upp sig och snacka norrländska i 180 knyck. Det går sådär.

Maria Wetterstrand puttas i alla sammanhang in framför sin språkrörskollega, så honom har man i princip glömt namnet på. Och Wetterstrand låter som Olofsson, strax innan hon lägger i högsta växeln. Hur mycket av partiets politik som faktiskt ger dem röster vet man inte. Det visar sig när de byter språkrör nästa vår.

Slutligen då Mona Sahlin. Hon känns så tillgjord och tillrättalagd att man blir mörkrädd. Det glödande engagemanget är bortpolerat och i stället uppträder hon som en korsning mellan Göran Persson (med sitt nedlåtande nickande) och Kristina Lugn i unga år. Med de till synes hånfullt ihopknipna ögonen, den sänkta farten och tonarten verkar hon tro att hon pratar till en samling idioter. Det är ett ganska dumt grepp.

Man ska aldrig underskatta sina lyssnare.
Man ska inte ljuga, inte heller göra sina motståndare till åtlöje.
Sånt slår bara tillbaka mot en själv.
Det är lektion 1 A i retorik. Den kursen borde de gå allihopa.
Det skulle minska politikerföraktet.
Kanske.

torsdag 26 augusti 2010

Dela på notan...


Häromdagen damp det ner ett mejl som var intressant.
Ja, det dyker upp många intressanta mejl, men detta satte igång min vanligen insomnade matematiska del av hjärnan...

Så här stod det:

"10 glada personer går ut för att äta middag tillsammans. Notan blir 1000 kr. Notan delas på samma sätt som skatt betalas:

- De första fyra (de fattigaste) betalar ingenting
- Den 5:e betalar 10 kr
- Den 6:e betalar 30 kr
- Den 7:e 70 kr
- Den 8:e 120 kr
- Den 9:e 180 kr
- Den 10:e personen (den rikaste) betalar 590 kr

De 10 personerna äter middag på restaurangen varje dag och är nöjda med uppgörelsen om 1000 kr. En dag säger restaurangägaren:
– "Ni är trogna kunder så jag lämnar 200 kr rabatt på era middagar i fortsättningen".

En middag för 10 personer kostar nu endast 800 kr och det är nu det händer grejer. Man vill fortfarande betala middagen såsom skatter betalas.
De första 4 påverkas inte. De får fortsätta äta gratis. Men hur ska de andra 6 göra? Hur ska de dela upp rabatten på 200 kr så att alla får sin del? De inser att 200 kr delat med 6 blir 33,33 kr. Drar de bort beloppet från varje persons andel får den 5:e och 6:e personen betalt för att äta.

Restaurangägaren föreslår att i rättvisans namn är det bättre att reducera varje persons nota proportionellt. Han räknar ut de belopp varje person skall betala. Resultatet blir att även den 5:e personen får äta gratis.
Den 6:e får betala 20 kr, den 7:e betalar 50 kr, den 8:e 90 kr, den 9:e 120 kr och den 10:e personen betalar 520 kr istället för tidigare 590 kr.

Alla får ett lägre pris än tidigare och nu får 5 personer äta gratis. Utanför restaurangen börjar de jämföra vad de sparat...
– Jag sparar bara en tia av rabattens 200 kr, börjar den 6:e personen. Han pekar på den 10:e och säger:
– Men han sparar 70 kr!

– Precis, jag tjänar bara en tia och det är orättvist att han får sju gånger så mycket som jag, säger den 5:e personen.

– Det är sant! Varför ska han få 70 kr tillbaka när jag bara får 20? De rika ska alltid ha det lite bättre, gormar den 7:e personen.

– Vänta ett tag! Skriker de 4 första som äter gratis varje dag.
– Vi får ingenting. Det här systemet utnyttjar de fattiga!

De 9 personerna skäller som hundar på den 10:e och kallar honom för allt möjligt och anklagar honom för att suga blodet ur de fattiga.

Nästa kväll kommer inte den 10:e personen till middagen. Skönt tycker de andra 9 och sätter sig ner för att äta. När notan sedan landar på bordet upptäcker de något väldigt märkligt:
Det fattas 520 Kr... "


Visst var det intressant?

måndag 23 augusti 2010

Ja se pengar...



”Om pappa ville ge jag en femöring vet mamma” börjar en gammal känd barnvisa.

Flickan (jag tror det är en flicka, killar köpte inte dockor på den tiden) räknar sedan upp allt hon ska köpa för den där femöringen hon hoppas få.

”Jag skulle köpa allt vad jag vill ha” sjunger hon och räknar sedan upp en docka och kläder till den, karameller och en muff till sig och dessutom hatt och kappa till sin mamma. Därefter skulle hon ge pappa pengarna som blev kvar sedan hon köpt allt detta.
Visan är visserligen gammal och kronans värde har förändrats, men redan som liten hajade jag att det där inte kunde gå ihop.

Ungefär lika overkligt känns de löften som alla politiker i valyran strör omkring sig. Och nu snackar vi inte miljoner längre, nu är det miljarder som ska delas ut till höger och vänster. Mest åt vänster känns det som, men det varierar.

Allt och alla ska få mer pengar.
Som om pengar var lösningen på alla problem.
Ta vården till exempel. Det gör ingen skillnad med aldrig så många miljarder, så länge vårdyrken har låg status och man har fokus på arbetsmiljön snarare än på dem som vårdas.
Nej jag kan inte komma och hjälpa dig till toaletten just nu, jag har bara haft 10 minuters fikarast.
Eller:
Nä men patienterna måste läggas kl 19, sen kommer nattpersonalen och dom är bara två stycken och kan inte hjälpa 28 pers med pyjamasar, blöjbyten och tandborstning. Det fattar ni väl?
Inställningen.
Det är den det är fel på.

Eller i skolan.
När jag började i första klass var vi 25 elever. I fjärde klass var vi 28.
En lärare. Varken mer eller mindre.
Fast då fick lärarna säga ifrån om någon väsnades.
Det fanns säkert både damp, AD/HD och alla möjliga bokstavskombinationer redan då, men då hette det bara att de inte var skolmogna, att de hade myror i byxorna och behövde lite extra hjälp. Det fick de också, av den enda läraren. Märkligt att det funkade. Och med tanke på alla jag än idag har kontakt med, är jag helt säker på min sak.
Kloka, vänliga och hårt arbetande familjeförsörjare hela bunten.
Det borde ju snarare vara ett systemfel än brist på pengar att skolan inte funkar idag?

Omsorgen.
Många (framför allt kvinnor) vårdar handikappade, sjuka eller gamla anhöriga. Kommunerna har fått massor av pengar för att stödja dessa tappra människor. Funkar det?
Nä.
Och varför kan man inte låta arbetslösa hjälpa till några timmar per dag? Läsa tidningen på ett äldreboende. Baka bullar på ett gruppboende. Ta en promenad med en rullstolsburen. Följa med till bibblan. Skotta snö, klippa gräs…
Jag får inte ihop arbetslösheten med bristen på arbetskraft. Kan man inte villkora a-kassa, socialbidrag och andra bidrag med några timmars ”samhällstjänst” i veckan? Men det blir väl alldeles för krångligt med alla inblandade myndigheter och olika pengapåsar.


Visst behövs det pengar. Men de är inte lösningen på allt.
Vi väljare är inte dummare än att vi genomskådar den fiktiva miljardrullning som nu pågår.
Vi kan faktiskt tänka själva.
Och vi kan faktiskt räkna.
Femöringen kommer aldrig att räcka.
Aldrig.

fredag 20 augusti 2010

(S)exköp



(S)exköparna, kulturarbetarna och partitillhörigheten.

Man kan inte låta bli att höja på ögonbrynen.
Även om man vet att Aftonbladet är en socialdemokratisk tidning.
Borde det ändå inte finnas någon rim och reson i hur man hanterar nyheter?
De här två gubbarna som ertappats med byxorna nere. Bokstavligt talat.
Båda kommunpolitiker, båda står för val till riksdagsplats och den ene har förtroendeuppdrag för LO, enligt uppgifter i tidningarna.
Det är rena fakta, både att de köpt sex och att de dessutom gjorde det i en lägenhet som tillhör LO.
Det är faktiskt värre än att Littorin kanske köpt sex av en kvinna och om han nu gjort det så är det så längesen att brottet är preskriberat. Låt vara att han sitter i regeringen. Big difference, liksom.

Littorin fick ett mediedrev efter sig som hette duga.
Aftonbladets Lena Mellin gick hårt åt honom i flera dagar.
Det var krigsrubriker på löpsedlarna, dag efter dag.
För något som kanske hade hänt.

Nu har det hänt.
En av gubbarna har till och med erkänt, även om han ursäktar sig med att ”det var en fyllegrej”. Herregud.
Var är rubrikerna?
Var är bilderna? Var är namnen på brottslingarna?
Icke.
Det finns en liten notis långt ner på ABs nättidning. Den består av att ett antal högt uppsatta politiker, och så Wanja förstås, förfasar sig.
Mellin tiger.
Det är bara nån proffstyckare som säger att ”det var dumt”.
Vilken skillnad i ordval!
Vilken annorlunda vinkling!
Indignationen från allmänheten ges inget utrymme.
Läsarna kan inte ens kommentera artiklarna.
Det gick däremot utmärkt i samband med ”avslöjandet” om Littorin.

Jag menar inte alls att man ska hänga ut folk eller utsätta dom för mediedrev.
Men nån form av balans borde väl ändå en tidning ha?
Nån form av policy hur man behandlar nyheter av likartad karaktär?
Men det är väl tjusningen med det fria ordet.
Man får lära sig vilken tidning man ska betrakta som mest trovärdig.

Sexköpsaffären avslöjades dagen efter att Linda Bengtzing gick ut i medierna, upprörd över att hon blivit avbokad från ett jobb på ett LO-jippo.
Skälet: hon är inte är socialdemokrat. Hon har till och med sagt att hon vill att Reinfeldt ska sitta kvar som statsminister.
Sånt går inte för sig om man ska få uppdrag av LO.
Gäller det alla kulturarbetare, leverantörer, entreprenörer och konsulter?
Lite elakt funderar jag över om gubbarna kollade upp att de prostituerade hade partibok innan de gick till avslut i affären…
Fy på mig.

fredag 13 augusti 2010

Vad är viktiga nyheter?


När man har varit tok-koncentrerad i några månader med ett jobb, blir man lite insnöad. Nu är jobbet avslutat, eller som jag när jag mötte grannen i hissen ”Puh, nu har jag varit och lämnat av mitt n-rjobb!”. Det var väldigt dumt sagt. Grannens sambo har mycket mörk hy och rasta-flätor och jag kände mig som Sunes pappa i filmen Sunes sommar. Som tur var gjorde jag ungefär som Sunes pappa och hejdade mig mitt i ordet, men det var klantigt ändå. Varför kan man inte deleta vissa ord ur hjärnan?
Nåväl.
Förutom att en viss tomhet infinner sig, får man upp ögonen för omvärlden igen.
Läser morgontidningen mycket noga.
Kollar dagstidningarna på nätet.
Och ser hur olika man värderar nyheter.

Just nu pågår en av de värsta katastroferna i modern tid.
Översvämningarna i Pakistan har hittills drabbat 14 miljoner människor. Den enda nättidning som verkar tycka det är viktigt, är Expressen.
Jag mejlade till alla tidningarna.
En man – chefredaktörerna är oftast män – ifrågasatte om jag över huvud taget var läskunnig. Hans tidning hade minsann en helsida idag.
Det är jag i allra högsta grad, svarade jag, och bad honom berätta var.
Han svarade inte.
Det gjorde inte dom andra gubbarna heller. Inte ens han på Expressen, men han blev väl chockad över att någon främmande människa kom med något positivt.

Lite skrämmande att bussresenärer i Kungsbacka, en pedofil i Kambodja och Paris Hiltons hår är viktigare än Pakistan. Till och med Brad Pitts sömnproblem och Frölanders simning rankas högre.

14 miljoner människor.
Det är ett och ett halvt Sverige.
Jordbävningen i Haiti drabbade inte lika många (omkring ½ miljon människor). Men i krokarna finns det en del svenska charterhotell.
Tsunamin 2004 var inte heller lika omfattande, även om den slog till mot obegripligt många. Knappt hälften så många (c:a 6 miljoner människor) råkade illa ut, på ett eller annat sätt. Och alla kände vi väl någon som kände någon som hade skadats eller dött. Svenskar.
Till Pakistan reser inte så många svenskar.
Troligen därför som det är såpass tyst.
Inga semesterresor i farozonen.
Kan det vara så illa?

torsdag 12 augusti 2010

Lars Gunnar och skrivmaskinen

När man tömmer sitt gamla föräldrahem hittar man både det ena och det andra. Minnen, värdeföremål, brev, kort – en del sparar man, somligt slänger man och några saker försöker man sälja.
Vad gör man med en gammal reseskrivmaskin?
- Kasta den, sa syrran, det är väl ingen som vill ha en gammal skrivmaskin.

Jag tog ett kort och la ut den på Blocket för trehundra spänn.
Sen glömde jag bort den.

Två veckor senare ringde min mobiltelefon.
Den hade gjort det rätt ofta på sistone, ett gott tecken när man är egen företagare. Men nu ringde det bara två signaler och sen slutade den.
Nyfiken som jag är kollade jag upp numret.
Det började på 768; Täby alltså.
På med datorn och Eniro kunde upplysa mig om att numret tillhör Lars Gunnar Björklund.
”Ha ha” hojtade jag till maken ”så lustigt, det var någon som heter Lars Gunnar Björklund som ringde” och vi var överens om att det ju inte kunde vara Den Lars-Gunnar, han har ju dubbelnamn och varför i allsin dar skulle han ringa till mig?

Fem minuter senare ringde telefonen igen, nu från ett mobilnummer. Jag svarade och en mycket välbekant röst sa ”Hej, jag heter Lars Gunnar Björklund och jag har hittat dig på Blocket”.
Väl medveten om att det faktiskt var Den Lars-Gunnar (alla uttalar det ju som dubbelnamn), tappade jag hakan och hann tänka att det är synd att man har bevakning av Stryktipset via mejl och att Björklund har slutat ringa till folk som har 13 rätt...

Jodå, han var väldigt intresserad av min reseskrivmaskin.
”Det är bara jag, Jan Guillou och Claes Östergren som fortfarande använder såna här grejer. Det där med data är jag inte mycket för.”
Vi pratade en stund om tekniken, skrivande och annat och sen lämnade han över luren till sin fru för att bestämma tid att hämta skrivmaskinen.
En mängd märkliga sammanträffanden uppdagades. De har barn i området där jag växte upp. Fru Björklund är uppväxt i huset bredvid där vi bor nu, har gått i skolan vi ser från vårt fönster samt även hon jobbat på NK.
Världen är bra liten, hann jag tänka.

Eftersom vi ändå skulle ut och resa, erbjöd vi oss att leverera den. De blev glada, i synnerhet med tanke på det dåliga vädret.
”Ring så kommer jag ner i porten” sa fru Björklund.

”Vet du att jag har spelat fotboll med Lars-Gunnar i Djurgårdens C-lag?” sa maken och bad mig hälsa.
Det blev ett besynnerligt möte, i porten till deras bostad.
Medan frun och jag pratade om Sumpan, NK och annat gemensamt, ringde Lars Gunnar och undrade vad som pågick.
”Du kan gott komma ner och hälsa” svarade hans fru.
Han kom, jag hämtade maken som satt i bilen utanför och väntade. Och vilket kakalorum det blev!
”Jaa” sa Lars Gunnar igen ”jag är inte mycket för datorer. Det var första gången jag var inne på Blocket. Jag fick ringa Åke Wilhelmson och fråga hur man gör.”

Jag gav honom skrivmaskinen, vet ju inte ens om den fungerar efter att ha stått oanvänd i mer än 20 år i en väska. Bara tanken på att han sitter där i Bohuslän i sommar och knattrar på mammas gamla maskin medan han ackompanjerar skrivandet med sång (han berättade att han brukar göra det) gör mig glad.

När vi åkte därifrån kände jag mig ungefär som Lena Nyman i sketchen som börjar ”Jag har pratat med Hasse Tellemar!”.

fredag 6 augusti 2010

Svensk Se & Hör NU! i veckan...


Några gånger varje år inbillar jag mig att höjden av lyx är att ligga på soffan och läsa skvallertidningar. Gärna med en påse jordnötter inom räckhåll.
Efter en stunds bläddrande, känner jag mig som en själv.
Påse nötter, alltså.
Varför köper jag den där sortens blaskor?
Dom innehåller ingenting av värde.
Absolut ingenting.

Det är samma människor som gifter sig och skiljer sig. Kollar jag i högen från förra sommaren är det samma ansikten, fast i kombination med något annat ansikte. Dom som var SÅÅÅÅÅ kära och hade hittat SITT LIVS KÄRLEK för ett år sedan är nu skilda och ibland omgifta och gravida.
Otroligt intressant.

Och så en massa icke-kändisar.
Det är väl behållningen då.
Möjligen.
Att det är så himla komiskt att man kan bli ”kändis” bara för att man fyller sig med silikon och dejtar en kriminell dörrvakt. Och sen försöker göra business av sitt bröllop. Tidningen kanske betalade hela kalaset mot förmånen att få rapportera händelsen.
Rapportera vadå?
Att tuttarna höll på att ramla ur klänningen.
Och att den mesta kändisen på gästlistan var Charlotte Perellis – manager!
Never heard of.

Sen harvar tidningen på i samma smet.
Några hockeyspelare var på ett annat bröllop. Alla fruarna hade knallrosa klänningar. Eller så hade färgåtergivningen i tryckeriet pajat.
Ulf Ekberg börjar bli som Alice Timander – syns på varenda kändisfest. Fast hon hade ballare kläder.
Angelina Jolie äter kackerlackor. Borde inte hon ha råd med nåt bättre?
Keifer Sunderland tycker att svenskar är trevliga. Fast det vet man inte om han tycker. Han sa ”Jag har träffat många trevliga människor”. Filmteamet, eller?
Sen följer ett stort antal paparazzibilder på badande halv- och helkändisar.
Bikinibrallor som skär in i ändan.
Några fotbollsspelare som ”rättar till paketet” efter ett bad. Jaha?
Dravel dravel.
Passar bra i min Things-I-don’t-give-a-fuck-about notebook.

Det enda spännande i sommarens hela skörd var ett hemma-hos-reportage från Jane Fondas hem i Atlanta. Hon har en öppen spis i sovrummet. Spiselkransen är av glas. TURKOST glas!
Den var fräck!
Inte för att jag undrat så mycket över det, men nu vet jag.
Var det värt hundralapparna som alla tidningarna kostade?
Nä.

Att jag aldrig lär mig...

torsdag 5 augusti 2010

Diskriminering - eller?


Förutom kränkt är det nuförtiden populärt att känna sig diskriminerad.
Så snart man inte högt och synligt får demonstrera sin särart, blir man antingen kränkt eller diskriminerad.
Helst både och.
Självklart kan vi inte gå omkring och tycka, tänka och klä oss likadant.
Varje människa är unik och fördelen med att leva i ett fritt land är att man får vara just – unik.
Ingen är som jag.
Liksom.
Men även i ett fritt samhälle finns vissa normer. Dom får man faktiskt vara så god att följa om det ska fungera. Eller så får man finna sig i att bli särbehandlad, betittad och kritiserad. Men alla kan inte få sin vilja igenom. Det är bara på dagis alla får vara Lucia…

Övertygade naturister får finna sig i att vara övertygade i sitt eget hem, eller på träffar med sina likar. Jobba på ICA naken funkar inte.

Den som har som hobby att pierca sig från topp till tå får inte jobb på sjukhus. Månne känner sig denna perforerade person både kränkt och diskriminerad, men får välja antingen det ena eller det andra. Och finna sig i att folk stirrar när han/hon visar sig på stan.

Allt och alla som är lite udda, som avviker från normen, väcker uppseende.
Det är mänskligt att titta lite extra på en snygg sportbil, en som nästan tappar brallorna eller pratar högt i mobiltelefon.
Eller på en rullstolsburen, en fet eller en extra lång person.
Eller en kvinna i heltäckande kläder.

Trots att jag jobbat i Rinkeby i massor av år, vänjer jag mig aldrig.
Jag tänker att det måste vara jättejobbigt att andas under det tjocka tyget. Jättejobbigt att se var man sätter fötterna. Fast skönt på ett sätt för ingen ser eventuella bilringar eller om man har en dålig hårdag. Jag tänker också att jag hoppas de inte är tvingade att gå klädda på det viset, för det vore faktiskt förfärligt.
Ungefär så.
De stör mig inte på något sätt
Vi lever i ett fritt samhälle.
Var och en efter sin övertygelse.

Men.
Jag har svårt att förstå kvinnan som kräver att få jobba på dagis iklädd niqab. Barn behöver vårt kroppsspråk och vår mimik för att förstå språket. Då menar kvinnan att hon inte behöver bära sin niqab när hon är bland barnen. Inomhus. Men om man är utomhus och leker eller om det anställs en manlig förskolelärare? Jo, då blir ju saken annorlunda säger kvinnan. Sånt går ju inte för sig.
Det betyder att hon inte fullt ut kan kommunicera med barnen utomhus, där man väl som förälder hoppas att barnen tillbringar en stor del av dagen.
Och det innebär att en manlig sökande skulle sållas bort i anställningsprocessen av det enda skälet att han är man? Då snackar vi verkligen diskriminering.
Eller om en pappa kommer och hämtar sina barn. Jo, då ska han snällt vänta tills kvinnan har fått på sig sin niqab innan han får komma in på dagiset.
I mina öron låter det verkligen krångligt.
Och väldigt opraktiskt.

Även om vi nu har ett öppet och fritt samhälle, kan inte alla få tillträde till allt.
Är man allergisk kan man inte jobba i djuraffär.
Har man inget körkort får man inte köra buss.
En kock får inte ha hunden med sig på jobbet.
På UPS måste man ha bajsbrun uniform och keps. Take it or leave it.
Vingresors guider bär knallorange. Hur fult som helst. Men praktiskt. Dom syns.

Visst är det bra att ifrågasätta. Att provocera. Att väcka debatt.
Men man riskerar att förlora människors respekt om man går för långt.
Och då har man ju inte vunnit ett skit.

onsdag 4 augusti 2010

Det är som det är...


...och blir som det blir.

Jag anstränger mig verkligen för att inte haka upp mig på sådant jag inte kan göra något åt.
Det går sådär.
Är jag ensam om fenomenet?
I don’t think so.

Tappra försök görs med jämna mellanrum att leva efter AAs ledord:
Ge mig kraft att acceptera det jag inte kan förändra, mod till att förändra de saker jag kan och visdom nog att förstå skillnaden mellan de två.
Eller nåt i den stilen.
Klokt och präktigt.

Vädret är en ständig källa till irritation. Man kan undra varför. Det är för varmt. Det regnar. Det snöar. Jaha? Och vad hjälper det att gnälla?
Bara att klä sig tunt. Ta på regnkappa. Köpa fårskinnsstövlar.
Och gilla läget. Som man säger.

Figuren.
Vissa saker kan man liksom inte göra något åt. Dom är som dom är.
Du är dum, jag är fet. Jag kan banta. Jovisst. Men ett brett bäcken ändrar man inte på i ett snupetag. Jag får trösta mig med att det underlättade för kirurgerna när dom skulle in och rota.
Plastikoperationer. Jovisst. Men jag reser hellre upp mina surt förvärvade slantar.
Och börjar så smått inse att den här kroppen får jag leva med, så länge den håller. Det är ju faktiskt huvudsaken.
Att den håller. Fungerar.
Inte hur den ser ut.
Och de flesta rynkorna har jag skrattat mig till.
Några har jag gråtit mig till.
Det är ju sånt som visar att man lever livet.
Basta!

Knäppa människor.
Min mamma säger att du är dum så nu vill inte jag träffa dig mer.
Men ... men ... jaha?
Elaka människor. Små, patetiska människor. Som tar ut sin bitterhet på andra. Som tar energi. Som inte ger något igen.
Man kan älta tills man blir gråhårig. Eller släppa taget och gå vidare.
Man får se till att läka såren. Inte ge de här människorna uppmärksamhet. Aldrig någonsin glömma vad de gjort. Men sätta punkt.
Man kan önska att de tar sig ur sitt andliga mörker, som Marcus Birro sagt.

Frisyren. Eller snarare brist på.
Det var egentligen där det började i morse.
Hopplös, platt, solblekt.
Varken kort eller långt.
För långt för att kunna bli fluffigt.
För kort för en snygg håruppsättning. Lös hårknut. Pyttsan. Om jag drar tillräckligt hårt i hårtestarna kan jag få ihop en råttsvans.
Snyggt? Inte ett dugg. Möjligen blev kinderna aningen slätare...
Hur gärna jag än vill – jag HAR INTE lång, tjockt, lockigt hårsvall. Jag har helt andra gener.

Gå och klippa mig?

Absolut!

Bloggintresserade

Om mig

Mitt foto
Frilansare med ett förflutet inom marknadsföring och information. Skriver yrkesmässigt mest om hundar, men vädrar gärna mina åsikter om aktuella händelser i bloggform.