Dagens nyheter

I den statistik man får om sin blogg framgår var läsarna finns (jag tycks ha ett gäng i Ryssland, bland annat – spännande!), hur många gånger olika inlägg har lästs och hur läsarna har hittat hit. Många kommer in via min hemsida, andra från Facebook och resten via nån sökning de har gjort på Google. De flesta har sökt på ”Brad Pitt”. Inser då att om jag skriver Brad Pitt i varje inlägg så kanske fler hittar hit?

Läskig läsning i dag om de tre störda bröderna som kidnappat tre kvinnor och haft dem inlåsta i huset i tio år. TIO ÅR! Och ingen jävel har märkt nåt. Alltså. Jag kollade in bilden på gatan där huset, som numera benämns som Skräckhuset, ligger. Det är inte så värst mycket tomtmark mellan husen. Typ fyra meter. Max. Trädgården på baksidan av huset är ca 300 kvadratmeter. Där lär en eller flera av kvinnorna ha vistats ibland. Nakna och ledda runt i hundkoppel. Någon granne säger sig ha hört skrik från huset. En annan tror sig ha sett rastningsproceduren. Och alla säger att in the neighbourhood gäller principen sköt-dig-själv-och-skit-i-andra. Att inte lägga sig i är tydligen inte bara en svensk paradgren. Kanske det här kan bli ett uppvaknande? Om någon har hänglås överallt och igenspikade fönster kanske allt inte står rätt till?

Man kan bli mörkrädd för mindre.

I vår oberoende morgontidning DN får Hanne Kjöller än en gång ondgöra sig över den svenska jägarkåren i allmänhet och vargjakten i synnerhet. Hon tycker inte att Svenska Jägareförbundets ordförande får lov att kritisera vare sig det juridiska systemet eller ett domslut som förvaltningsdomstolen fattat. Inte för att jag orkar leta, men jag kan slå mig i backen på att Kjöller själv någon gång har framfört kritik mot ett domstolsbeslut. Men nu gällde det ju hennes stora hatobjekt jägarna (hon kallar förbundets ordförande för ”inte vilken skjutglad skogsmulle som helst”) och för dem gäller tydligen helt andra regler för yttrandefrihet. Att hon dessutom kallar Svenska Jägareförbundet för ”pang-pang-klubben” ger knappast tyngd åt hennes kritik. Moget? NOT!

Det finns ca 265 000 jägare i Sverige. Borde finnas en rimlig möjlighet att några av dem sitter i regering och riksdag. Men det tycker Kjöller är jättekonstigt.

S kvinnoförbund kräver fler nattis så att ensamstående föräldrar kan jobba nattskift. Jag fattar inte. Om barnen ska vara på dagis på natten när mamma eller pappa jobbar, var ska de små liven då vara på dagen när mamma eller pappa sover efter sitt nattskift? Dygnet-runt-dagis eller? Hur dyrt skulle det bli för kommunerna? Ha personal på obekväm arbetstid, dygnet runt sju dagar i veckan, för att några enstaka barn behöver passning ibland? Vem ska betala det?

Lärarna jublade i höstas över ett rejält lönelyft. Dessvärre har det nu visat sig att det blev så dyrt att undervisningen blir lidande.

Orsak och verkan. Tillgången på stålar är liksom inte oändlig. Tydligen.

Och regeringens satsning mot ungdomsarbetslösheten gick inte heller något vidare. Sänkt arbetsgivaravgift gav inte så värst många ungdomar arbete. Och såg jag fel eller var det så att varje jobb till en ung människa kostar staten (= oss alla) 1 – 1 ½ miljon om året? Det var väl inget bra drag?

Nästa utredning jag vill höra talas om är hur många jobb det blivit i restaurangbranschen efter den sänkta momsen. Inte många, om jag får gissa. Inte sänktes priserna heller. Det kostar lika mycket nu som innan sänkningen, så summan av kardemumman borde bli att krogägarna får mer över i plånkan. Snopet. Men inte förvånande.

Den absolut mest tragiska händelsen på länge är den lille pojke som pappan glömde lämna på dagis. Tvååringen blev sittande i bilen, på en stekhet parkeringsplats i flera timmar och så småningom dog han, där i bilen. Det gör så ont att tänka på att man nästan får svårt att andas. Varför ringde inte dagiset och undrade var pojken var? Varför reagerade ingen annan bilförare när de såg den lille sitta ensam i bilen? Och hur klarar pappan av att leva med sitt misstag? Troligen byter han jobb. Om man är så stressad att man glömmer sitt barn i bilen en hel dag, har man antagligen tagit sig vatten över huvudet. Det är farligt att stressa. Både för en själv och för ens omgivning. Ibland blir konsekvenserna förödande.

Så.

Ta det väldigt lugnt.

Djupa andetag.

Njut av våren som äntligen är här.

Och fokusera på det som är viktigt i livet.

Det är så otroligt skört.

Diskriminering - eller?

Förutom kränkt är det nuförtiden populärt att känna sig diskriminerad.
Så snart man inte högt och synligt får demonstrera sin särart, blir man antingen kränkt eller diskriminerad.
Helst både och.
Självklart kan vi inte gå omkring och tycka, tänka och klä oss likadant.
Varje människa är unik och fördelen med att leva i ett fritt land är att man får vara just – unik.
Ingen är som jag.
Liksom.
Men även i ett fritt samhälle finns vissa normer. Dom får man faktiskt vara så god att följa om det ska fungera. Eller så får man finna sig i att bli särbehandlad, betittad och kritiserad. Men alla kan inte få sin vilja igenom. Det är bara på dagis alla får vara Lucia…

Övertygade naturister får finna sig i att vara övertygade i sitt eget hem, eller på träffar med sina likar. Jobba på ICA naken funkar inte.

Den som har som hobby att pierca sig från topp till tå får inte jobb på sjukhus. Månne känner sig denna perforerade person både kränkt och diskriminerad, men får välja antingen det ena eller det andra. Och finna sig i att folk stirrar när han/hon visar sig på stan.

Allt och alla som är lite udda, som avviker från normen, väcker uppseende.
Det är mänskligt att titta lite extra på en snygg sportbil, en som nästan tappar brallorna eller pratar högt i mobiltelefon.
Eller på en rullstolsburen, en fet eller en extra lång person.
Eller en kvinna i heltäckande kläder.

Trots att jag jobbat i Rinkeby i massor av år, vänjer jag mig aldrig.
Jag tänker att det måste vara jättejobbigt att andas under det tjocka tyget. Jättejobbigt att se var man sätter fötterna. Fast skönt på ett sätt för ingen ser eventuella bilringar eller om man har en dålig hårdag. Jag tänker också att jag hoppas de inte är tvingade att gå klädda på det viset, för det vore faktiskt förfärligt.
Ungefär så.
De stör mig inte på något sätt
Vi lever i ett fritt samhälle.
Var och en efter sin övertygelse.

Men.
Jag har svårt att förstå kvinnan som kräver att få jobba på dagis iklädd niqab. Barn behöver vårt kroppsspråk och vår mimik för att förstå språket. Då menar kvinnan att hon inte behöver bära sin niqab när hon är bland barnen. Inomhus. Men om man är utomhus och leker eller om det anställs en manlig förskolelärare? Jo, då blir ju saken annorlunda säger kvinnan. Sånt går ju inte för sig.
Det betyder att hon inte fullt ut kan kommunicera med barnen utomhus, där man väl som förälder hoppas att barnen tillbringar en stor del av dagen.
Och det innebär att en manlig sökande skulle sållas bort i anställningsprocessen av det enda skälet att han är man? Då snackar vi verkligen diskriminering.
Eller om en pappa kommer och hämtar sina barn. Jo, då ska han snällt vänta tills kvinnan har fått på sig sin niqab innan han får komma in på dagiset.
I mina öron låter det verkligen krångligt.
Och väldigt opraktiskt.

Även om vi nu har ett öppet och fritt samhälle, kan inte alla få tillträde till allt.
Är man allergisk kan man inte jobba i djuraffär.
Har man inget körkort får man inte köra buss.
En kock får inte ha hunden med sig på jobbet.
På UPS måste man ha bajsbrun uniform och keps. Take it or leave it.
Vingresors guider bär knallorange. Hur fult som helst. Men praktiskt. Dom syns.

Visst är det bra att ifrågasätta. Att provocera. Att väcka debatt.
Men man riskerar att förlora människors respekt om man går för långt.
Och då har man ju inte vunnit ett skit.