Välkommen!

En blogg om livets sorger, bekymmer och förtretligheter.

fredag 26 augusti 2016

Dumheter


I många av de dumheter man noterar, ingår en mobiltelefon. Skrämmande ofta faktiskt. I kategorin ”Insnöade föräldrar som prioriterar mobilen före sina barn” går den icke särskilt hedrande förstaplatsen till pappan som var på McDonalds med sina två barn i Täby går. Inte för att jag brukar ta till våld, men i går var jag väldigt sugen på att slå den här snubben hårt. Med en stol. Typ.

Kostymkille med dotter i tioårsåldern och son i sjuårsåldern nånting. De han inte ens sätta sig till bords förrän pappan började fingra på sin telefon. Han tittade inte ens upp när personalen kom med något han glömt vid disken.
Under hela måltiden höll han på med telefonen. Barnen satt tysta nästan hela tiden och stirrade ut i tomma intet. Såklart de gjorde. De har ju inte tränats i att prata med varandra. Föra en bordskonversation, som Ribbing skulle ha sagt. Pappan tittade upp vid två tillfällen. Båda gångerna var det för att kolla om det fanns några rester att äta upp från barnens brickor.
När flickan ätit klart tog även hon upp en mobiltelefon. Hon fotade leksaken som ingick i hennes Happy meal och la kanske ut bilden på Instagram. Vad vet jag. Sonen såg ännu mer uttråkad ut och gick till slut runt bordet och började klänga på sin pappa. Inte ens då släppte farsan sin mobil. Inte ens en kram fick honom att lyfta blicken.
Behöver jag säga att han hade problem med att städa bordet samtidigt som han sneglade på telefonen? Eller att han nästan tappade bort sina barn när han klev på rulltrappan utan att kolla om barnen var med? Som jag önskade att han skulle snubbla, eller åtminstone tappa telefonen så den gick sönder. Som fan.
Vissa människor borde inte ha barn.

I dagens Expressen skrivs om en annan drulle. Han besökte en kompis utedass och sms-ade medan han kissade och tappade telefonen ner i dasset. Kompisen ansågs bättre rustad att kliva ner i dasset och hämta drullens telefon och kunde sedan inte ta sig upp. Räddningstjänsten kom efter en timme. Mysigt. Inte.
Historien utspelade sig i Norge.
Och jag undrar varför man måste skicka sms medan man kissar.

Undra kan man också göra över Magdalena Anderssons avisering inför årets budgetdiskussioner. Det verkar numera inte bekymra henne att en regering inte har finansiering för sina förslag, något som storligen upprörde henne innan S kom till makten. Nu ska det lånas åtskilliga miljarder och skuldberget ökas på. Det dummaste var ändå när hon lät påskina att det är nuvarande regerings förtjänst att fler människor är i arbete. Tillåt mig småle. Eller tillåt mig skratta högt, faktiskt.

Apropå galen ekonomi. Då Migrationsverket nu portionerar ut asylsökande utan att kommunerna får en chans att förbereda sig, panikköper ett flertal kommuner nu bostadsrättslägenheter. Hur ska exempelvis ungdomar kunna konkurrera i en budgivning mot en kommun? Vem är mest desperat? Och vem har mest stålar? Liksom. Och var någonstans går gränsen för vad flyktingkrisen får kosta? Och vad har regeringen för plan? Ingen alls, tycks det som. Tänker på multimiljonärerna som skapat sig ofantliga förmögenheter för att kommunerna inte har någon koll på vad de betalar för. Eller inte verkar ha några ekonomiska ramar att hålla sig inom. Och jag tänker på alla som fått avslag på sina asylansökningar men som fortfarande uppehåller sig i landet. Papperslösa kallas de. Illegala invandrare är väl en mer adekvat benämning. Till exempel de nordafrikanska ungdomarna som lever på kriminalitet i centrala Stockholm och som de hittills endast PRATATS om att skicka tillbaka till sina hemländer. Vad hände med ”chartra egna flygplan” och ”ta i med hårdhandskarna”? Hög tid nu va? Så vi kan använda resurserna till dem som verkligen behöver dem. Och har rätt till dem.

Men, som vanligt, har Löfven ingen plan. Vad kan han egentligen? Han mumlar och är otydlig när han pratar. Inte kan han räkna. Och inte känns det som han har nån vidare koll på saker och ting heller. Som när han i går stod och sa att Sverige står redo att hjälpa till med räddningsarbetet i Italien efter jordbävningen. Myndigheten för samhällsskydd och beredskap, MSB, sitter och utreder sig för tillfället, det mesta av verksamheten ligger på is och SWIFT-teamet saknar både folk och utrustning. Å andra sidan börjar vi väl bli vana vid att det som utlovats aldrig kommer att bli av.
En bra skola inom 100 dagar efter valet.
Europas lägsta arbetslöshet.
Ingen höjd inkomstskatt.
Sänkt skatt för pensionärer.
Jag skulle kunna hålla på till i morgon och rabbla svikna vallöften.
Men då skulle jag antagligen få huvudvärk.
Och det är ju rätt onödigt lagom till helgen och det är högsommarvärme.
En tur till badet kanske? Innan det stänger för säsongen.
Trevlig helg!



onsdag 17 augusti 2016

Ordstäv och ordbajs

Fick blodad tand, men har inget med ordstävet att göra.
Vissa ordstäv och idiomatiska uttryck är svåra att hitta någon bra förklaring till. ”Få blodad tand” (dvs bli inspirerad av att ägna sig mer åt något) har sin bakgrund i att björnen, som är vegetarian, när den får smaka kött första gången inte längre vill äta bär och buskar utan vill ha mer blodfyllt käk.

Som ett brev på posten” får man nog skippa. Det betyder ju ”komma säkert och oundvikligt” och det kan man knappast beskylla Postnord för att leva upp till. Men alltså. Deras hemsida. Kollar man porto för ett lite tyngre vanligt brev till Japan. Enligt prislistan på hemsidan kostar det 160 kronor! Plus 13 kronor om det är tjockare än tre centimeter. Sen går man till postombudet och får reda på att om man köper den blå vadderade påsen kostar hela kalaset bara 85 spänn. Inklusive påsen. Tur att de har landets bästa personal här i Solna. (Fast det tycker kanske inte den danska ägaren?)

Vatten på kvarnen får man lite då och då. Ibland är det skönt att tänka ”vad var det jag sa” (jag säger det aldrig högt, det är så himla irriterande för omgivningen) men ibland är det bara sorgligt att konstatera att man haft rätt om en sak, en händelse eller en person. När man, utan förvarning, får bekräftat att en människa är en patetisk liten skit med enorm hybris kan man å ena sidan känna lättnad att slippa ha mer med personen att göra. Å andra sidan kan man känna att det är ledsamt att denna självutnämnda saliggörare kan leva vidare i villfarelsen om sin egen förträfflighet. Ungefär som i House of cards. Jag tröttnade nånstans där efter att han blivit president. Det ger mig bara magknip med människor som kommer undan mer precis hur mycket skit som helst. Även om det bara är på film.



Apropå film förresten. ”Sommarstugemordet” (bock i kanten på den svenskan, va?) ser ut att bli uppklarat. Hela storyn överträffar vilken komplicerad fiktion som helst. Den misstänkta mördaren är dotter till den mördade mannen och den nästan ihjälslagna kvinnan. Hon är 41 år och har drivit hem för ensamkommande barn under några år. En verksamhet hon fick stänga eftersom hon inte hade tillstånd att bedriva verksamheten. Under de här åren sägs hon ha spelat in porrfilm med några av de ensamkommande. Dessutom dog hennes man förra året under mystiska omständigheter, just efter att någon tecknat en livförsäkring med 41-åringen som förmånstagare. Försäkringsbolaget har dock inte betalat ut försäkringen eftersom den inte var giltig. (Man måste teckna en livförsäkring själv, nån annan kan inte göra det. Såklart.)  Den 18-åring som greps tillsammans med kvinnan i går på Arlanda, just som de skulle resa till Thailand, sägs vara kvinnans sambo och asylsökande från Afghanistan.
Vågar nästan betta på att det blir film av den härvan. Någon som sätter emot?

Och nu lovar regeringen hårdare straff för bilbränder. Man säger att det ska stoppa bilbränderna, som i år är ovanligt många och spridda. Men då gäller det väl att man får tag på som tänder på? Va?
Ett slag i luften.
Det verkar vara det enda den här regeringen åstadkommer.
Luftpastejer.




torsdag 11 augusti 2016

Stålmannen


När jag var liten önskade jag mig en storebrorsa. En som kunde ta mitt parti, smocka till elakingarna som mobbades, försvara mig när mamma skällde eller bara vara någon man kunde hota bråkstakar med. Om du är dum ropar jag på min brorsa. Liksom. Eller som en skitunge i lågstadiet körde med: Om ni inte röstar på mig som klassens Lucia får ni stryk av min brorsa. Jodå. Hon blev vald. Sämsta Lucian ever. Kort och ganska trind och hade inte ens ett snyggt lucialinne. Inte hade hon lingonris i luciakronan heller.

Fast inte vet jag om det hade hjälpt med en storebrorsa heller. Många som hade brorsor tyckte bara småsyrrorna var en pina i ärslet och i tonåren stötte de på syrrornas kompisar. Men visst vore det skönt med en egen Stålmannen? Som kom och räddade en när man sitter i klistret. Löser ens problem. Slår folk i skallen. Some people need a high five. In the face. With a chair. Och då pratar jag inte bara om pain-in-the-ass norrmannen.

Nu hotar meteorologerna med höstväder. Sommaren är slut, säger de. Inser att jag mer och mer börjar låta som äldre släktingar. Vänta bara tills du blir gammal, då går tiden ännu fortare. Inte hjälper det att sätta sig och försöka ha tråkigt heller. Tiden rusar ändå. Svisch bara så är det dags att plocka ner hängmattan, vinterförvara hammocken och ställa in vedkorgen vid öppna spisen igen.

Fördelen med att vara i stan är att man kan följa OS i tv. Alltså, är det verkligen meningen att våra licenspengar inte ska räcka till att bevaka det största som händer i idrottsvärlden? Va? Nähä då, det är bara budgetprogram med den där apjobbiga Rikard Olsson, Hybris Dirawi eller pratkvarnen Ann Lundberg. Alla med Bosse Bildoktorn-syndrom, precis som Mat-Tina och smörbullen Ekwall. Å andra sidan – jag älskar att vända bakåfram på mina egna argument – kan det vara en fördel att OS går i betalkanaler. Har man bara 1, 2 och 4 och nästan all tid går åt till OS blir kvällarna ganska enahanda. Så jag ger mig nog ut till spenaten igen och dissar OS.

Följer man OS i tryckta medier får man mest en massa blajs. En fanbärare som tafsat på nån annan idrottare. En rugbyspelare som friat. Ridlandslagets buss blev beskjuten. En polsk brottare som tagit anabola. Eller var han tyngdlyftare? Och kommer det inga nya kioskvältare kan man göra som Expressen. Skriva om gamla OS-skandaler… Att de bara orkar.

Katastrofer, chock och sex är gamla beprövade ord för att få folk att köpa kvällstidning. Ibland blir det stor komik. Man kan till exempel få reda på vilka som är de bästa ställningarna om man vill ha sex i bilen. De åtta bästa ställningarna, dessutom. Minsann. Om man undrar kan man också få veta om torrschampo gör att håret trillar av. Och nej, de två artiklarna hade inget med varandra att göra. Tror jag.

Märkliga nyheter:
Bajsbilen spricker (Expressen). Vad är en bajsbil?
Man byggde drönare av sin döda katt (Expressen). Alltså. Vad lider folk av?
Så lagar du mat med en hårtork (Aftonbladet). Allvarligt?
Finland ska vara rökfritt 2030 (Aftonbladet). Lycka till!

Men det där med storebrorsa. Eller en Stålmannen. Jag tror det är därför jag tokgillar tv-serien Person of interest (nej, inte BARA för att huvudpersonen är så schuuuukt snygg). Han bara kommer farande och räddar folk från skitstövlar. Slår ihjäl dem. Helt sonika. Beställde säsong 4 från CDON för flera månader sedan. Känns som en oändlig väntan. Trist. Men inte går tiden långsammare för det.

Den som väntar på nåt gott...



onsdag 10 augusti 2016

Min huvudvärk?

Paris, juli 2016
Tömde brevlådan vid sommarstugan i helgen. Det är inte så ofta vi gör det. Vem skickar post dit liksom? Jo, några lokala företag som inte kan läsa/förstå skylten ”Ingen reklam, tack!” och proppar lådan full med olika erbjudanden. Och så Norrtelje tidnings reklamblad, som tydligen inte heller räknas som reklam.

Nu fanns dock något nytt. Ett vykort från Norrtälje kommun som ber oss hyra ut vår sommarstuga över vintern till några som väntar på besked om uppehållstillstånd. Detta, skriver kommunen, gör att jag ”bidrar till ett samhälle som är hållbart för framtiden”. Det har jag funderat mycket över. Vad menar de? På vilket sätt blir samhället mer hållbart i framtiden om jag hyr ut min sommarstuga några månader i vinter? Jag är fanimej inte människa att haja det. Tips? Någon?

Vidare skriver kommunen, att det är ”ett tryggare fastighetsägande” att hyra ut stugan till en flyktingfamilj under vintern. Inte heller det går att förstå. Men jag kanske har blivit dum i huvudet under sommaren.

Har märkt att det blir allt fler saker som vi vanliga dödliga ska göra å samhällets vägnar. Vi ska ta hand om våra gamla föräldrar eftersom den kommunala omsorgen enbart är inställd på att personalen ska trivas. Vi ska VAB-a då våra barnbarn är sjuka eftersom hemsjukvårdare numera är ett minne blott och företag missgynnar de anställda som har hög frånvaro. Vi ska bjuda hem nyanlända på middag eftersom integrationen har misslyckats kapitalt och de styrande inte har någon plan. Och idag fick jag ett mail där jag uppmanas att ”bli mentor åt en nyanländ kollega”. Undrar hur många frilansare som har tid med det? Förutom att sköta sina uppdrag, jaga nya uppdragsgivare, sköta bokföring och skatte-/momsinbetalningar och så vidare som för de flesta upptar mer än en heltid, förväntas jag nu dessutom introducera en nyanländ på den svenska arbetsmarknaden. Jag är inte avig på det viset, men hur skulle jag hinna med det?

I största allmänhet är det ju dessutom så att man numera själv ska klara alla sina bankärenden på nätet, ta betalt av sig själv på ICA, hämta sin post som är av större mått än ett A4-kuvert, sota skorstenen och jag-vet-inte-vad. Sånt som i andra länder alldeles självklart är en service som medborgarna åtnjuter.

En annan sak jag funderat över i sommar är frånvaron av nyhetstorka. Är det bra eller dåligt? Bra för att man slipper gamla repriser och krystade reportage om någon skum statistik som någon gröngöling hämtat från SCB. Dåligt för att de nyheter som stod som spön i backen, uteslutande var dåliga nyheter. Terrordåd nästan varenda vecka. Och ja, det var lite läskigare att vara i Frankrike än i Sverige den 14 juli. Och efter att den första stollen löpt amok verkade det som att det väckte en massa andra stollar med inspiration att kopiera galenskaperna. Och jag tänkte att om de här stollarna inte gavs någon uppmärksamhet, skulle vi se färre terrordåd då? Det är ju uppmärksamheten de söker. Sina 15 minutes of fame, liksom. Strunt samma om de själva inte får ta del av berömmelsen. Typ som när tv aldrig visar fotbollshuliganer som stormar in på planen under en match. Mer fokus på offren, tänker jag. Det borde reta stollarna till vansinne att de som dött i illdåden uppmärksammas med bilder och text om deras liv och leverne. Och att gärningsmännen ställs i skymundan, nämns i en bisats och aldrig får vare sig namn eller bild i offentligheten. Lite så tänkte jag.

Och än en gång undrar jag varför medierna envisas med att säga/skriva ”NN tog på sig ansvaret för dådet”. Eller ännu värre ”NN tar på sig ansvaret för dådet”. Som om det var något hjältemodigt. Vadå ”tog på sig”? Och vadå ”ansvar”? Erkände det fega angreppet på oskyldiga människor. Erkände att de helt oprovocerat hade ihjäl en massa vanliga hederliga människor. Den typen av rapportering skulle kännas mindre smaklös.

Och apropå att kunden numera får göra jobbet. Nån mer som stör sig på kvällspressens ständiga uppmaningar: Vet du mer? Är du på plats? Har du bilder? Så att tidningen helt gratis kan knåpa ihop en halvsida av att någon sagt något relativt ovidkommande, till exempel ”Jo men jag bodde granne med mördaren. Han verkade vara en trevlig kille.” tillsammans med ett gammalt skolfoto eller en bild på porten till huset där mördaren, offret eller vem-fan-som-helst har bott och som på något avlägset sätt kan kopplas ihop med det som hänt.


Sådärja. Det märks att träningsvärken efter köksrenovering, altanbygge och trädgårdsröjning börjat släppa och rörligheten i fingrarna återvänt. Och det räckte med en pain-in-the-ass norrman för att få igång adrenalinet. Den snubben ger mig faktiskt huvudvärk. På riktigt. Men det är en helt annan story.



Bloggintresserade

Om mig

Mitt foto
Frilansare med ett förflutet inom marknadsföring och information. Skriver yrkesmässigt mest om hundar, men vädrar gärna mina åsikter om aktuella händelser i bloggform.