Välkommen!

En blogg om livets sorger, bekymmer och förtretligheter.

torsdag 29 januari 2015

Feminist javisst

 
Michelle Obama träffar saudier
Emellanåt är det väldigt inne att säga att man är feminist. Som vanligt gäller att det är vad man gör som räknas, inte vad man säger. Och det är skillnad på feminist och feminist. Jag tillhör inte gruppen rabiata radikalfeminister, om man nu ska dela in oss i grupper. Jag tror inte på tvång, kvotering eller att någon annan ska diktera villkoren vad som är korrekt feministiskt och inte. Självklart ska kvinnor ha samma lön om de utför samma arbete som män. Givetvis ska även det motsatta gälla. Och – min gamla käpphäst – om föräldrar skiljer sig är det barnens rätt till båda sina föräldrar som gäller. Inte att mamman, av gammal vana, alltid ska anses vara en bättre vårdnadshavare eller mer lämpad för barnen att umgås med. Eller mest lämpad att fatta alla beslut som rör barnen och deras framtid.

Att vara feminist är också att jag som kvinna själv kan bestämma vad jag vill göra med mitt liv, vad jag vill utbilda mig till, vem jag vill dela livet med – eller inte, och så vidare. Det gäller för övrigt alla människor och inte bara kvinnor. I Sverige har vi kommit långt, bra mycket längre än de flesta andra länder. Men ibland slår det faktiskt över. Som när vissa ”feminister” tycker att staten ska bestämma vem som ska ta ut föräldraledighet. Eller tycker att staten ska bestämma att alla kvinnor ska jobba heltid. Tänk om någon, kvinna eller man, VILL jobba deltid? Eller faktiskt VILL vara hemma med barnen tills de börjar i skolan? Fyyyyyy på dem. Enligt radikalfeministerna. Som kallar allt som underlättar för dem som hellre satsar på sina barn än på karriären för kvinnofälla.

Apropå hemma med barnen. På ett av Solnas diskussionsfora på nätet svallar nu känslorna ordentligt. Det pratas om krav på Nattis. En drös mammor påstår att de är tvingade av Arbetsförmedlingen att ta jobb som innebär nattarbete, annars blir de av med a-kassan. Det kan faktiskt inte vara sant. I alla fall inte om mamman är ensamstående. Men jag ska kolla upp det. Man vet aldrig vad AF hittar på för konstiga regler. Men.
Jag undrar då, om barnen ska vara på nattis när föräldrarna jobbar natt, var ska då barnen vara på dagen då föräldrarna sover efter sitt nattjobb?
Och ska alla dagis hålla dygnet-runt-öppet sju dagar i veckan för att någon enstaka förälder jobbar som nattsköterska två nätter i veckan? Eller jobbar skift och kommer hem kl. 22? Eller kl 01?
Någon av dem som framförde nattis-krav skrev att ”man måste ju se över sin pension också, det ger mer betalt att jobba nätter”. Förvisso. Men vad är viktigast? Pensionssparandet eller barnen?
Och jag undrar igen, varför sätter man barn till världen om man sedan tycker att någon annan ska ta hand om dem dygnet runt?
Jag känner massor av människor med skitnödiga arbetstider. Inte en enda av dem krävde att vi skattebetalare skulle ordna barnpassning utanför förskolans öppettider. Skilda föräldrar kunde få schema som passade varannan-veckas-tillvaron med barnen. Och de som inte hade tillgång till mormor/farfar/kusiner/bryllingar pusslade med andra småbarnsföräldrar, grannar eller goda vänner.
Men det är väl så, allt mer ska någon annan ta hand om och lösa nuförtiden.
Tack alla curlingföräldrar!

Apropå feminist. All heder åt Michelle Obama som inte helt och hållet köpte de stränga reglerna för kvinnors klädsel i Saudiarabien. Hon klädde sig mycket prydligt, som vanligt, och med respekt för det opassande i att visa en massa hud, men nedlät sig inte till att klä sig i helsvart och täcka både kroppen och huvudet. En liten men ack så viktig markering att i väst har kvinnor en egen vilja och egna rättigheter. Tuff dam det där.

Apropå Saudiarabien. De vill tydligen ansökan om att arrangera OS, men under förutsättning att alla kvinnliga sportgrenar förläggs till Bahrain. Kvinnor får ju inte idrotta offentligt, inte ens besöka idrottsevenemang. Alltså, vilket århundrade lever de i, egentligen?

Annat som fått känslorna att svalla är SVTs reporter som ställde obekväma (tyckte Hovet) frågor till kronprinsessan Victoria i samband med Förintelsens minnesceremoni. Hovet gick i taket och kallade frågorna ”respektlösa”. Jag tycker Jens Liljestrand i Expressen sammanfattar det hela på ett väldigt bra sätt. Det är faktiskt ingen som tycker att Victoria ska stå till svars för att hennes morfar var nazist, lika lite som hon kan dra några växlar på allt gott som Folke Bernadotte gjorde under kriget, men ens familjehistoria är vad som formar en människa. Och som man givetvis bör dra lärdom av.

Min mamma var vansinnig när tågen med tyskar rullade genom Sverige, medan vi kallade oss neutrala. ”Hade jag fått tag på en bössa skulle jag skjutit” sa hon, fortfarande jävligt arg flera årtionden senare. Såklart har såna berättelser format vem jag är och vad jag står för, även om jag med åren skaffar mig egna erfarenheter och åsikter. Men uppfostran har man ju med sig, vare sig man vill eller inte. Liksom sina förfäder. Och rätten att använda sin historia efter eget gottfinnande.
Exempelvis att välja en karriär.
Eller barn. Eller både och.
Att välja.
Och att stå på egna ben.
Stolt.
 
Silvia träffar saudier


tisdag 27 januari 2015

Självklarheter



Det har begåtts ett mord i Vaxholm skriver Expressen. Eller kanske ett dråp. Vittnen, eller i alla fall folk som finns i närheten av händelsen, säger att de är förvånade att det hänt något så hemskt i just deras närområde. Hur många gånger har man hört det? ”Tänk att sånt kan hända just här!” Ja men tänk. Varför inte just här. Ungefär som en del som drabbas av cancer; varför skulle det hända just mig? Pja, varför inte. Det drabbar väldigt många. Och när det händer andra hemskheter som våldtäkter, knivslagsmål och skottlossning blir alla lika förvånade. Nästan överallt. I vilka områden förväntar man sig att sånt ska hända? Det står aldrig något om det. Vore spännande som omväxling; jo, man är inte förvånad att sånt händer just här.

Som när någon dör och tidningarna ringer runt och pratar med anhöriga. Eller människor som tycker att de kände den som har dött. Eller i alla fall visste vem personen ifråga var. Det är aldrig någon som säger: Så skönt att han/hon  är väck, det var en elak jäkel. Nej, alla som dött har varit världens snällaste, vänligaste, roligaste människor.
Tillåt mig tvivla.

Dagens Nyheter skriver idag ett långt reportage om en fransman som kallar sig komiker och som drar ändlösa skämt om judar. Han är tydligen polare med en av de värsta förintelseförnekarna och med familjen LePen. Han är stämd så många gånger att hans advokat inte kan hålla reda på alla stämningar längre. Och det är verkligen fruktansvärda saker han står och säger.
Men. Ett litet, litet men bara.
Var går gränsen för yttrandefrihet? Den som all världens ledare hyllade i en stor demonstration bara för ett par veckor sedan? Den som alla tyckte var viktig när skämten och hånet gällde islam och muslimer.
Bara en stilla undran så där.

Och att ”det är skillnad på skit och pannkaka” som det hette förr i tiden, blev ganska uppenbart när tidningarna intervjuade Jonas Sjöstedt efter vänsterns stora framgångar i valet i Grekland. De röda fick inte egen majoritet och beslöt därför att samarbeta med extremhögern. Ungefär på samma våglängd som svenska SD. Sjöstedt tycker inte det är anmärkningsvärt alls, utan tvärtom ganska självklart. Han ser heller inga likheter med det han vanligtvis kritiserar, all form av kontakt med SD. Inte helt oväntat slingrar han sig som en metmask och säger undvikande att man får vänta och se hur det går innan man kritiserar det grekiska samarbetet. Märkligt.

Den som inte visste vad MMA är för nåt, har de senaste dagarna fått mer information än nödvändigt. Den så kallade sporten stavas B-L-O-M-K-Å-L-S-Ö-R-O-N, något som tydligen är hett eftertraktat av utövarna. Enligt svensken som blev bankad gul och blå i helgen ger just öronen honom VIP-treatment på klubbar och krogar. Allvarliga hjärnskador lär också vara vardagsmat.
Men alltså.
Hur kan denna grova misshandel vara tillåten?
Proffsboxning, som åtminstone har några regler för var och hur man får slåss, är förbjudet sedan länge. Men här går det bra att sparka på nån som ligger medvetslös.
Och sen att tusentals människor BETALAR för att se skiten?!
Jag fattar baske mig inte.

Roy Andersson fick inga guldbaggar. Han såg ledsen ut, skriver tidningarna. Där missade man något, alltså. Sist jag såg honom var i Skavlan och där såg han bara dryg och elak ut. Och jag tappade totalt respekten för honom när han började prata skit om folk som bor i stora hus (när han själv äger ett helt hyreshus på Östermalm). Sen undrar jag vad det är för dress-code på den där galan. Med tanke på mingelbilderna som finns på nätet, med allt från nästan-naket till full gala och där emellan något hittat hos Myrorna. Skumt.

Jimmie Åkesson begär förlängd sjukskrivning. Och då undrar jag, har Försäkringskassan haft möte med hans arbetsgivare? Har man upprättat någon rehabiliteringsplan? Någon tidsplan för återgång i arbete? Kanske kan han börja jobba deltid? Har man prövat hans arbetsförmåga mot hela den svenska arbetsmarknaden? Jag menar, det är ju så det ska gå till när någon varit sjukskriven mer än sisådär sex veckor.


Aftonbladet skriver om den betydligt friskare 86-åriga änkan Lee. Hon har tillbringat de senaste tio åren ombord på ett kryssningsfartyg, uppmanad av maken som på sin dödsbädd fick henne att lova att aldrig sluta kryssa. Så hon kör på. Hon dansar ett par timmar efter middagen varje dag, hon går på föreläsningar, cocktailpartyn och ser en massa bra filmer. Det kostar henne i runda slängar 1,5 miljon kronor per år. Då ingår stor hytt, mat och dryck. Och fem gånger om året lägger fartyget till i Florida där hon träffar barn och barnbarn. Låter som en hyfsad pensionärstillvaro.


måndag 26 januari 2015

Synd om




Jag har funderat en del på vad som kvalificerar någon för att bli tyckt synd om. Dagens Nyheter tenderar emellanåt att hemfalla åt snyftjournalistik. Någon som annars verkar vara förbehållet kvällspressen.

Men först var det de utförsäkrade. Den ena efter den andra fick gråta ut i DN, men så småningom visade det sig att de här historierna inte höll för någon djupare granskning. I flera fall var det råttan-i-pizzan-historier, dvs en skröna som blandades om lite och serverades i olika tappningar.

Sen var de lärarna. De var det synd om ända tills begreppet speciallärare skapades med löneökningar på omkring tiotusen i månaden. Nu är det tydligen inte så synd om dem längre. Nämenvisst. Jag säger bara juni, juli, augusti. Och sportlov, påsklov, höstlov och jullov. Mest rättvis jämförelse får man väl om man lägger in bruttolön OCH alla förmåner och slår ut per arbetad timme.

Därefter var det synd om sjuksköterskorna. Mest synd om de som ännu inte är färdiga sjuksköterskor, för de har sämst betalt. Kanske inte sådär jätteförvånande. Hittills har inte en enda intervjuad sjuksköterska berättat vad hon har i lön. Eller vilka förmåner hon/han har. Eller hur många timmar per vecka de jobbar. Och när det stod klart för pressen att det inte är så himla uselt, var det inte så synd om dem längre.

Det känns som att det där med synd om hänger väldigt tajt ihop med pengar. Jag menar, läkare som har en massa jourtjänstgöring, en massa stress över att inte hinna med patienter pga all sabla administration de ska sköta osv. Det är väl lika synd om läkarna på akuten som det är om sköterskorna? Men då är det plötsligt annat ljud i skällan; de har ju mycket bättre betalt. Förmodligen har de mycket högre studieskulder också. Om man nu ska snacka pengar.

Eller fnyckot som skrev en insändare för en tid sedan och jämförde riksdagsmännens löner med sjuksköterskornas. Nu har väl politikerna vare sig ob-tillägg eller övertidsersättning och jobbar typ dygnet runt? Eller i alla fall är nåbara. Och är de inte det, skriker medierna att de ”inte går att nå för en kommentar”.

Varför skriver aldrig någon något om att det är synd om chefer? Ständigt påpassade, alltid några som tycker att chefen gör och säger fel. Aldrig någon positiv feedback. Ingen övertidsersättning eller ob-tillägg. Ingen semester helt utan att vara anträffbar. Det är som att den som är chef per automatik får klagas, spottas och gnällas på bara för att lönekuvertet är aningen tjockare än personalens.

Piloterna försökte få lite sympati för några år sedan för sina usla anställningsvillkor. Gick inget vidare. De har ju så höga löner ändå. Typ.

Och så vidare. Det enda som stör tesen är att det aldrig verkar vara synd om snabbköpskassörskor, spärrvakter och taxichaufförer. Eller har jag missat nåt? Vän av ordning kan då invända att chefer, politiker och alla andra som tjänar bra och som det inte är synd om, har valt sina yrken. Men alltså, det har väl alla andra också? För det är väl ingen som blivit tvingad att utbilda sig till sjuksköterska eller lärare? Typ. Däremot väljer såklart ingen att bli sjuk. På riktigt sjuka, som förlorar både arbete och bostad för att sjukpenningen inte ens är i närheten av att täcka förlusterna av förlorad arbetsinkomst - dem är det synd om. På riktigt.

Apropå synd om. Sticker man ut hakan tillräckligt långt får man på käften. Jag vet det. Men jag blir lite förvånad när folk blir så himla upprörda när jag skriver vad jag tycker om tiggeriet. Det komiska i det hela, eller tragiska, är att de som är mest förbannade är de som ytterst sällan stöter på några tiggare. Man gör inte det när man rör sig per bil mellan fina förorten och city. 
Men alltså. 
Igen. 
Jag tvivlar inte ett enda ögonblick på att det är rasande synd om de här människorna. Det jag vänder mig emot är att vi svenskar, i all välmening säkert, både privat och via skattsedeln ska skänka pengar. Effekten av den missriktade välviljan blir ju bara att beslutsfattarna i deras hemländer kan stoppa ännu mer EU-pengar i egna fickor, i stället för att hjälpa sina medborgare till en dräglig tillvaro.
Och det är faktiskt inte riktigt klokt.




lördag 24 januari 2015

Tiggeriet

Dagens Nyheter 24 januari

Idag känns Dagens Nyheter som ett enda långt försvarstal för de rumänska tiggarna. Regeringen träffar rumänska socialministern, som inte ens har tid att se hur hennes medborgare har det här. Men kallprata med mesiga svenskar går tydligen bra. En stund.

Sen har tidningen pratat med en tiggare som sitter utanför ett apotek i stan som inte tror det blir någon förändring för henne efter samtalen i riksdagshuset. Artikeln om tiggaren andas nöd och elände. Man återkommer ständigt till uttryck som ”några få slantar” och pratar om kylan, om barnen som är kvar hemma och om ”snälla svenskar”.
Dagens Nyheter 24 januari

Därefter följer över ett uppslag historien om Floran, eller Florian – det står lite olika namn i artikeln, som är en av många som ”arbetar” med att hjälpa stockholmare sortera sina sopor. Artikeln inleds med att beskriva vilka bilar ”i halvmiljonersklassen” som står parkerade intill sopsorteringsplatsen. Reportrarna har valt soptunnorna bakom Östra Real, Östermalm. Artikeln går i samma anda som den om tiggerskan. ”Några få slantar” återkommer även här och man får flera hemska historier till livs om folk som helt sonika sorterar sina egna sopor i stället för att låta Floran/Florian sortera dem. Mot förväntad betalning förstås.


Dagens Nyheter 24 januari

Och på hemmaplan har nu antalet tiggare ökat med ungefär femtio procent. Man har bytt arbetsuppgifter en aning och kallat in fler i arbetslaget och den man som tidigare satt vid cykelstället, ibland med och ibland utan krycka, går nu omkring med till synes helt vanställda ben runt busstorget. Vem vet, han kanske råkade ut för en hemsk olycka under julledigheten?

Egentligen vet jag inte riktigt varför jag blir så himla provocerad av tiggare. Kan delvis vara min uppfostran att man ska göra rätt för sig, arbete främjar hälsa och välstånd, man ska inte ligga någon till last och ingenting är gratis. För att nämna några av de visdomsord som jag är uppväxt med. ”Den som inte arbetar ska heller inte äta.” är ett gammalt bibelcitat (2 Tess 3:10) som av någon anledning tillskrivs Lenin. Var han religiös?

Självklart måste det i ett civiliserat samhälle finnas utrymme för att hjälpa människor som inte kan försörja sig själva av en eller annan anledning. Människor som saknar arbetsförmåga pga sjukdom, människor som tillfälligt är utan jobb, människor som har hamnat på sned och behöver hjälp. Jag skänker pengar till en hel massa organisationer som jobbar med ”utsatta människor”. Där jag vet, eller åtminstone tror att jag vet, att pengarna används till det de är avsedda för. Och att de gör nytta på sikt.

Rumänien är ett av Europas mest korrupta länder. Det är också ett av Europas fattigaste länder. Jag begriper inte hur de kunde komma med i EU. Borde man inte i förväg kolla så att de uppfyller helt grundläggande krav på mänsklig behandling av sina medborgare? Romer i Rumänien är diskriminerade och bespottade i en grad som saknar motstycke. Vill vi ha såna länder i gemenskapen? Utan att ställa krav på bot och bättring?

Och det här med den svenska byråkratin. Som svensk kan man inte ens ta emot ett arvode för en insats i tomtägarföreningen, tvåhundra spänn, utan att det ska deklareras. Föreningen ska skicka kontrolluppgift och jag ska ta upp inkomsten i deklarationen. Hur många timmars jobb blir det för alla inblandade, Skatteverket inräknat. Och hur mycket papper går det åt? Har man dessutom den dåliga smaken att engagera sig i ett par föreningar blir byråkratin och administrationen av alla arvoden (mellan 200 och 750 kronor förra året) tämligen omfattande.

Då undrar jag, i mitt rättviseindoktrinerade huvud, hur dessa tiggares inkomster redovisas? Har vi koll på att de skattar för inkomsterna i hemlandet? Om inte, ska de ju beskattas här. Frågan är vem som ska betala arbetsgivaravgifter och liknande? Ska man göra det själv krävs F-skattebevis, annars är det ju den som betalar som ska pröjsa alla sociala avgifter.

Och i höstas skrev Dagens Nyheter om mannen som i princip gjort till sin livsuppgift att hjälpa Stockholms tiggare. Han hjälper till vid kontakter med gatukontoret, anordnar protestaktioner vid avhysningar, samlar in kläder och delar ut och har ett fasligt sjå. Mannen ifråga är långtidssjukskriven. I mina öron lät det han pysslade med väldigt likt arbete. På heltid. Nu jobbar han, trots att han helt saknar arbetsförmåga, och får betalt av Försäkringskassan.

Innerst inne är jag nog väldigt småländsk. Att smålänningar är snåla är bara elakt förtal, däremot är de sparsamma. Handlar inte på kredit. Tar inga allmosor. Hittar något sätt att försörja sig hur knepigt det än kan verka. Gnosjöandan, ni vet. Och de delar med sig så mycket de kan. Som vepan på mosters köksvägg: ”Fem äro bjudna, tio äro komna. Slå vatten i soppan och hälsa välkomna.”. Men det finns en gräns för givmildheten och generositeten, man låter sig inte utnyttjas.

Vissa röster, däribland DN, påstår att tiggeriet inte på något sätt är organiserat. Det kvittar hur många bevis som läggs fram, inte ens tiggarnas egna vittnesmål verkar tas på allvar. Hur kan det INTE vara organiserat? När alla plötsligt reser hem ett par dagar före jul och nu plötsligt som genom ett trollslag av slumpen är alla tillbaka. Och hur tar de sig till avlägsna köpcentra som saknar allmänna kommunikationer? Promenerar fyra mil? Skulle inte tro det?

Jag har under mina år i hundvärlden stött på flera fall av djursamlare. Människor som, i all välmening, tar hand om hittedjur och till slut har samlat på sig en så stor mängd djur att de inte kan ta hand om dem och djuren får leva i ren misär. Man kan inte ta hand om alla, hur gärna man än skulle vilja. Tänker jag då.

Och jag undrar fortfarande vad de parkerade bilarna hade i reportaget att göra. På Östermalm bor många förmögna människor. De kör ofta dyra bilar. Om det faktumet nu stör DNs reportrar så till den milda grad kunde de väl åka till förorten och kolla hur sopsorteringen går till där? Eller på Södermalm som är så trendigt.

Och hur blir det om nu även Norge, liksom Danmark, inför totalförbud mot tiggeri?

Självklart är det förfärligt synd om de här människorna som har det eländigt och känner sig nödgade att tigga, men det hjälper faktiskt inte ett enda dugg att vi skänker dem en slant då och då. Eller att Stockholms skattebetalare bidrar med drygt 16 miljoner i år. Vi befäster bara eländet och möjliggör för rumänska regeringen att fortsätta stoppa EU-pengar i egna fickor.


Dagens Nyheter 24 januari




Bloggintresserade

Om mig

Mitt foto
Frilansare med ett förflutet inom marknadsföring och information. Skriver yrkesmässigt mest om hundar, men vädrar gärna mina åsikter om aktuella händelser i bloggform.