Välkommen!

En blogg om livets sorger, bekymmer och förtretligheter.

torsdag 15 juli 2010

Kränkt, kränktare, kränktast


"Nu går skam på torra land"

Läste om greken som ville ha 50 miljoner för att hans bild använts på en yoghurtburk. Så mycket kostar det inte ens att använda ett foto av en kändis i reklamsammanhang.
Fast nu var han ju kränkt förstås och då snackar vi Big Bucks.
Aftonbladet skriver att han är upprörd över att kallas turk.
Såvitt jag vet har ingen kallat farbrorn för turk.
Däremot används bilden på turkisk yoghurt.
Farbrorn själv har aldrig sett burken. Det var hans son som upptäckte den och efter åtta år tyckte att det var dags att stämma företaget.
Nu är det väl så att en gång i tiden måste farbrorn ha godkänt att en bildbyrå använde hans foto. Han fick antagligen betalt för det också.
Han glömde nämna att han inte vill förknippas med något som är turkiskt.
Å andra sidan borde en sån klausul kunna betecknas som rasistisk?
Fast hade han gjort det hade han inte fått några stålar.
Förvisso inte mer än två miljoner, som ju är avsevärt mycket mindre än 50.
Återstår att se om han kan anse sig icke-kränkt med det skadeståndet…

En som med rätta känner sig kränkt är Sven-Otto Littorin.
(Och jag är lite kränkt faktiskt över att han avgått. Nu får jag väl aldrig svar på brevet jag skrev till honom i maj…)
Men alltså.
Vad tog det åt Lena Mellin på Aftonbladet?
Hur intressant är det att en politiker KANSKE har begått ett brott som är preskriberat för längesen?
Och vad ville man uppnå med sina krigsrubriker?
Mer än att sälja lösnummer förstås.
Det pågår ju en ständig kamp om vilken kvällsblaska som kränger flest tidningar. Sommaren innebär som regel nyhetstorka och i år funkar inte ”Här hittar du solen” eftersom den skiner över hela landet.
Vad har Aftonbladet emot Littorin? Förutom att han har fel partifärg.
Och karln har inte en sportmössa att kommentera det påstådda, eftersom tidningen inte talar om vad den prostituerade heter. Han vet inte vem människan är och kan därför svårligen ha sagt att hon ljuger, som samma tidning basunerar ut. Man kan inte påstå att någon ljuger, om man inte vet vem det är.
Liksom.
Och han avgick ju, om det nu var hans avgång AB önskade med sina anklagelser.
Men nehej, det räckte inte heller. Så lätt skulle han minsann inte komma undan. Ut med skiten på löpsedlarna bara.
Så förutom en bitter strid med sin ex-fru med diverse pajkastning, ska han nu tampas med snaskiga brottsanklagelser från skandalpressen. Och inte kan han få det påstådda brottet prövat i domstol heller, eftersom det – som sagt – är preskriberat.
Alla som känner sig kränkta hädanefter kan tänka på Sven-Otto.
Och känna efter hur han har det.
Hur mycket mera kränkt än så kan man bli?

onsdag 14 juli 2010

Värmeslag


Tur att vi har växlande väder i det här landet.
Vad skulle vi annars prata om?

Politik är Big no-no, såvida man inte har samma åsikter. Ett slags kollektivt ojande liksom. Det går bra.
Pengar pratar man inte heller i Sverige. I alla fall inte annat än i luddiga termer.
- Hur mycket tjänar du då?
- Joråtack jag har så jag klarar mig.
Vad är det för himla svar? Klarar sig gör väl de flesta. Och är det någon som ser ut att svälta ihjäl, ställer man knappast den frågan.
Hej på dej lilla uteliggaren, hur mycket tjänar du?
Knappast.
Hur mycket man lyckats lura staten på i form av skattefusk verkar däremot helt okej att prata öppet om. Eller om man vunnit på tipset.
FAN, jag fick in alla matcherna utom en i lördags.
– Ofan, det blev rätt bra utdelning va?
– Jorå, trettifemtusen.
Säger samma person som inte alls skulle svara så rakt om man ville veta hans månadslön.

Men vädret.
Jajamensan.
Och allt runtomkring.
Att tågen står still i värmen.
Att bönderna klagar på hettan.
Att charterresorna blir billiga till hösten på grund av den svenska sommaren.
Att pensionärerna dör av uttorkning.
Hur man håller barnen svala och fria från soleksem.
Bästa sättet att undvika getingar, som frodas och trivs i värmen.
Det säljer massor av lösnummer. Bara att damma av gamla artiklar från förra gången det var Väder i Sverige. Och fylla på med några läsarkommentarer förstås; Hur klarar du sömnen? eller Tycker du att det satsas för lite på luftkonditionering? Vips, en nyhet.

Och alla är det synd om.
Utom semesterfirarna förstås.
För ingen som har semester tycker ju det är för varmt.
Nähä?

Men syndast är det i alla fall om de ca 20.000 danska hundar som tillhör de numera förbjudna raserna. De som klubbade igenom den lagstiftningen måtte drabbats av värmeslag. Eller bara allmänt tokslag. Hur kan man tro att man kommer tillrätta med stökiga hundar genom att förbjuda ett antal raser? Det har ju inte funkat nånstans hittills. Och så himla originella är inte danskarna. Att det plötsligt skulle fungera där, menar jag.
Hoppas att en massa danskar nu anmäler sig själva och varandra för djurplågeri.
Några personer med civilkurage borde anmäla staten för djurplågeri också.
Nåt annat är det faktiskt inte fråga om.
Särskilt inte i den här hettan.
Hundens enda sätt att göra sig av med överskottsvärme är att hässja (flåsa med öppen mun och tungan hängande utanför).
Hur faen – på ren danska – ska det gå till i en munkorg?
Synd att man inte är dansk.
Jag hade ringt snuten direkt.

fredag 2 juli 2010

Den tomma stolen


Det står en liten, ljusgrön stol i trädgården.
Den lille gossen den köptes till, kommer inte att sitta i den mer.
Han kunde lika gärna vara död.
I alla fall för dem som köpte den.
Men det är han inte.
Och det är väl den enda trösten.
Han lever och växer och mår gott.
Hoppas de som köpte stolen. Och badbaljan, trädgårdsredskapen i miniformat, sängen, böckerna och leksakerna till sandlådan. Tandborsten och tandkrämen med Bamse på.
De hoppas. Men de får inte veta.

Svartsjuka är en djävulsk sjukdom.
Den drabbar ju dem värst, som inte är sjuka själva.
Tänk bara att den kunde beröva en liten pojk chansen att träffa människor som älskade honom förbehållslöst.
Som gjorde allt för honom.
Som gladde sig åt att följa honom genom livets alla skeden.
Som blev så lurade.
Den Fula Svartsjukan gjorde slut på förhållandet. Kom smygande utan att de la märke till den.

- Nanna! Nanna! Små ben som pinnar på i full fart. Ett stort, lyckligt leende. Knubbiga armar sträckta framåt – uppåt.
- Hörde ni? Han kan säga mitt namn! Stolt, tårögt leende.
- Ha, ha det kan han inte alls. Det betyder att han är hungrig. Kom till mormor så ska du få sån där yoghurt som du tycker så mycket om. Kan du säga MORMOR?

Små signaler i form av ”kan ni inte skaffa egna barnbarn i stället” följt av ett tillgjort leende.
Eller ”jaha, är han hos ER nu IGEN?” med ett konstlat flabbande.
HIT hade dom minsann inte tid att komma.” heah-heah-heah.
Sova hos ER? Två nätter! Varför då?” och så flabbandet igen.
Som för att dölja den svarta sanningen i varje skämtsamt framförd anklagelse.

Sånt borde ha varnat dem.
Men hur skulle de kunna veta?
De var så lyckliga över att den lille var glad att träffa dem.
Tänkte aldrig tanken att hans mormor skulle förgifta tillvaron för alla i hans närhet.
När inte mormor fick vara gossens favorit, tog svartsjukan över.
Svartsjuka går alltid hand i hand med egoism. Den är egoismens fulaste ansikte.
Svartsjuka är också ha-begär.
Och det värsta är att de svartsjuka sällan eller aldrig erkänner sin sjuka.
Varför skulle de? De far ju inte illa.
Det är baske mig större brist på sjukdomsinsikt än de flesta missbrukare uppvisar.
Och då finns det ingen bot.

Bloggintresserade

Om mig

Mitt foto
Frilansare med ett förflutet inom marknadsföring och information. Skriver yrkesmässigt mest om hundar, men vädrar gärna mina åsikter om aktuella händelser i bloggform.