Välkommen!

En blogg om livets sorger, bekymmer och förtretligheter.

torsdag 28 juni 2018

Att kalla saker vid dess rätta namn

Ingen direkt koppling till texten. Är bara lite yrkesskadad...
Sorglig läsning de senaste månaderna om människor som väljer att själva avsluta sina liv. I och för sig tycker jag att om man absolut vill, borde man själv få bestämma att nu är det nog (om jag t ex får ALS önskar jag att någon är tillräckligt barmhärtig och tar mig till Holland), men när till synes fullt friska människor har en så mörk tillvaro att de inte ser någon annan väg än att ta livet av sig, är det något som är galet. Och något som det äntligen börjar pratas om som något icke skamligt, med möjlighet att kanske få några på andra tankar.

Men, åter igen, medierna. Läste en artikel om Avicii i Expressen där man skriver ”pressen ledde till att han gick bort i förtid”. Det gjorde han inte alls. Han begick självmord. Fruktansvärt tragiskt. Men det är faktiskt den krassa sanningen. 

Apropå namn. Hämtade allergimedicin i veckan. (HERREJÄVLAR vad mycket pollen det är i år!) På asken står det Kestine men på själva pillerkartan står det Ebastel. Har Apoteket börjat fulimportera läkemedel?

Men värst – eller mest komisk kanske – är när S ska bortförklara alla sina skattehöjningar. Alla minns väl Anderssonskans dravel i en tv-intervju om den sänkta gränsen för statlig skatt. Reportern envisades med att säga att när man sänker gränsen för när man ska betala även statlig skatt så blir det ju en skattehöjning och Anderssonskan envisades tillbaka och sa att om folk bara lät bli att tjäna så mycket pengar så behövde de inte betala statlig skatt alls. Typ.

Inte skulle man höja bensinskatten heller. Sa man. Den har höjts FYRA gånger under mandatperioden. Av de 16 spänn soppan kostar nu är 60% skatt. Bland värstingarna i gruppen skatter är ändå den extra energiskatt som plötsligt lades på elräkningen. Skatten är högre än själva elkostnaden. Och sen läggs det moms på skatten.

Sen undrar man ju om skattehöjningarna går till att subventionera alla elcyklar som stadsborna nu köper? Ingen som har tänkt på alla som INTE bor i stan? Va? Det är som Hasse Alfredssons sketch ”den där långa tarmen norr om Stallmästaregården har de ingen aaaaning om”. Typ så.

Å andra sidan. Ingen torde vara förvånad. Skattehöjningar är ju en paradgren. Som nån lustigkurre sa: Man höger skatten på alkohol för att folk ska supa mindre. Detsamma gäller jobben. Man höjer skatten på arbete för att folk ska arbeta mindre.
Eller?

Och från 1 juli blir det extremhöjning av fordonsskatten. Och sjukvårdsförsäkringar blir skattepliktiga. Om vården fungerade skulle hela marknaden med privata försäkringar självdö.

Pja, vad ska man kalla KappAhls ordförande? Han beskriver klädjättens målgrupp som ”skrynkliga tanter med vallningar”. Längst ner på skalan över epitet för den sortens ärkenöt står virrvante. Det är för snällt. Nästa är tomte, pajas och ärsle. Jag tror faktiskt jag får uppgradera skalan ett snäpp. Några förslag?

Jo visst. Jag har skrivit på KappAhls facebooksida att jag glatt konstaterar att jag inte passar i målgruppen och därför väljer att handla i andra butiker framöver.

Och äntligen kom värmen tillbaka så vi får oja oss över hur himla jobbigt det är. Haha. Men jag undrar varför folk klär sig i badkläder mitt i stan? Jättekorta shorts, pyttesmå linnen (alt bar överkropp för snubbar) och badtofflor. Det är faktiskt svalare att ha kläder på sig, luftiga i naturmaterial. Och så svettas man inte på sina medmänniskor.

Haloumin håller på att ta slut.
Jordgubbarna är på upphällningen.
Prinsessan Sofia handlar på Lidl (i Sainte Maxime, förvisso).
Och i Aftonbladet kan man testa vilken fotbollsspelare man är mest lik.

Men fotbollen. Sverige vidare till åttondelsfinal efter 3-0 mot Mexiko.
Det var ett riktigt Håll-Käften-Zlatan-resultat.
Heja Sverige!




onsdag 20 juni 2018

Teatersport


Bland det roligaste jag sett är så kallad Teatersport. Två lag tävlar om publikens gillande i olika improvisationer, ofta påhittade teman från publiken. Skickligt och väldigt kul.

Den teatersport som just nu pågår i Ryssland är mindre roande. Mångmiljonärer som handlöst kastar sig i gräset och ålar sig som metmaskar så fort någon annan petar på dem. Vad är detta för småbarnsfasoner? Va? I dagens match tillkallades till och med vårdare när en portugis råkade vispa till en marockan lite över örat med handen. Jo, det vet väl alla att om man går förbi någon som svänger med armarna när han/hon rör sig framåt så är det en nära-döden-upplevelse. Jättebebissyndrom. Den här filmsnutten illustrerar vad jag menar https://www.youtube.com/watch?v=RCY-ZFsJaOA

Dessutom kan jag ju undra lite över varför karlar (storväxta bebisar) betalas miljoner, till och med miljarder, och ändå inte kan göra mål. Till och med missa en straff. Tränar de inte en massa timmar i veckan? Borde man inte kunna kräva bättre resultat? Valuta för pengarna, liksom?

Men apropå fotboll. Mr superhybris himself, Zlatan, är i Ryssland nu. Inte för att spela, han har tackat nej till landslaget, utan för att göra reklam för en massa företag. Varför då? Badar inte han i pengar redan? Eller är det uppmärksamheten han har svårt att vara utan? Han kunde inte ens pallra sig iväg och heja på Sverige. Stå och hoppa i blågul tröja och åbäka sig i reklamfilm kan han, men heja på riktigt kan han tydligen inte. Gör han nånting över huvud taget om han inte får betalt? Kan man befogat undra.

Å andra sidan finns det värre saker att bli upprörd över. Just som man trodde att herr Orange där borta i väster hade passerat anständighetens gräns kommer nu rapporter om hur man behandlar barn till personer som söker asyl längs USAs gräns. Tusentals barn behandlas sämre än slaktdjur, skiljs från sina föräldrar utan att någon förklarar för dem vad som händer. Barn ända ner till åldern 1,5 år! Vilket fruktansvärt trauma! Och big boss säger att allt är demokraternas fel.
Alltså. Hur mycket skit kan han komma undan med? Hans dotter (OCH politiska rådgivare!) hånas i sociala medier för sin 45 000-kronors klänning som går i stil med de prassliga värmefiltar som föräras de ”omhändertagna” barnen. Skrämmande, ruskiga vibbar till andra världskriget. Making America great. A tjena.


Jag trodde de hade demokrati där borta och att inte högsta hönset enväldigt kunde bestämma hursomhelst. Jag trodde tydligen fel. Fast jag gillar inte motsatsen heller, de där som bara babblar och inte får något gjort. Vår egen statsminister t ex som hasplar ur sig floskler på löpande band.
”Vi ska inte ha utanförskapsområden.” Nej, är det någon som vill ha det?
”Det är oacceptabelt att kvinnor blir utsatta för våldtäkt.” Någon som är av annan uppfattning?
”Sverige ska vara tryggt för alla.”
”Varje kvinna i Sverige ska kunna leva som hon vill.”
Och så vidare. I evighet. Amen.
En massa ordbajseri som ingen kan argumentera emot. Och det vet han så väl. Man skulle önska att någon enda journalist någon enda gång ställde frågan HUR han har tänkt åtgärda allt som han tycker är fel.
För det mesta går han dessutom i opposition mot sig själv. Och mot verkligheten.
Tomte.

Och sen det där med ”vinster i välfärden”. Är det någon som fattar vad de menar? Alltså, jag fattar ju att V menar att det är fult att tjäna pengar. I alla fall om man är ett privat företag. Om en kommun gör samma vinst är det tydligen helt okej.
Svenska folket vill stoppa vinsterna i välfärden, sägs det. Men som man ropar får man svar. Som bekant.
Tutar man i folk att vartenda privatägt vård- och omsorgsföretag kan stoppa miljoner i fickorna, på brukarnas och patienternas bekostnad är det ganska självklart att man får ett sådant svar.
Utvecklar man informationen lite grann och frågar om det är rimligt att fyra sjuksköterskor och två läkare som vill starta en vårdcentral ska tjäna pengar på sin satsning, så blir svaren något annorlunda. Det är ju ganska begripligt att om man tar lån, lägger ner en massa tid och energi och investerar i ett företag som man tror på så borde det vara tillåtet att gå plus. Även om företaget är ett särskilt boende.

Frågar man folk om de vill kunna välja förskola för sina barn, vårdcentral för sig själva och äldreboende för sina gamla föräldrar, får man i princip helhjärtat ja. Från alla tillfrågade. Den ekvationen går liksom inte ihop.

Och jag undrar fortfarande lite. Om till exempel hemtjänst i kommunens regi kostar lika mycket som ett privat alternativ och omsorgen är likvärdig, vart tar då alla miljoners miljoner vägen i kommunen som en del menar att privata ägare stoppar i egna fickor? Jag fattar inte.

Men nu ska här firas midsommar.
I regn, sägs det.
Inte mig emot. Man kan grilla under parasoll.
Och små grodorna kan man strunta i.





fredag 15 juni 2018

Har du kvar din blogg?



Jo, det var en befogad fråga jag fick häromdan. Absolut, bloggen är kvar men för en lite seg tillvaro. Inte för att det inte finns saker att bli förbannad på, utan för att tiden ibland inte räcker till.

Vad kan man störa sig på en solig fredag? Inte på vädret i alla fall, även om jag kanske önskar mig lite regn så inte gräsmattan vid stugan går åt helsicke helt och hållet. I övrigt, närmare 30 grader och sol. Varenda dag. I flera veckor. Me like. Man får gå lite långsammare, helt enkelt. Ta på sig luftiga kläder och en fin solhatt. Absolut INTE drälla omkring halvnaken.

Alltså, på flyget hem från Tallinn i går. SAS (j-la Kalle Anka-företag, ursäkta mig alla kompisar som jobbar där, men de har inte lyckats med en enda resa de senaste fem åren…) planet var av den mindre sorten, en mittgång som tillåter människor under medelstorlek. Och så kommer det några fetton, iklädda badtofflor, för små t-shirts och slappa shorts som visar halva mumindalen. I ansiktshöjd på dem som redan sitter ner. Tillåt mig småkräkas.

Det som upprör mig nästan mest nu är alla rapporter om folk som står och filmar olycksplatser. Men vad fa-an lider de av? Va? På riktigt? Stå och ta bilder och filma när räddningstjänsten, polisen, ambulanspersonal och andra försöker rädda livet på folk. Nästan hänger in i ambulanser för att få ”bra” bilder. Och dessutom hindrar räddningspersonalen från att göra sitt jobb. Hur sjuk i huvudet får man bli?
Personal på plats kan inte ägna tid åt att uppfostra folk men finns det INGEN vettig person med civilkurage som kan fråga de här ärslena vad de pysslar med? Hur skulle de själva reagera om de eller deras anhöriga låg döende, och folk trängde sig fram för att filma. Jag fattar inte.

Lika lite som jag fattar titt-köer. Även om det fenomenet inte är lika illa, men ändå. Här finns inget att se – cirkulera! Liksom.
Hyenor.
Asgamar.
De hör hemma i ödemarken.

Men alltså, politikerna. Nu börjar det märkas på allvar att det är valår. Det lovas vitt och brett till höger och vänster (och från höger och vänster, till och med). Innan man bestämmer sig vad man ska rösta på kan man ju kolla vad de olika tomtarna har åstadkommit. Nä, jag vet att om man har 4-5 % av rösterna kan man inte få igenom 100 % av sina vallöften. Det är j-ligt lätt att lova när man inte behöver ta ansvar för det man påstår sig kunna genomföra (läs V och Fi). Och de senaste fyra årens skattehöjningar har resulterat i sämre skolresultat, dubbelt så långa vårdköer (vårdköerna till BUP är tre gånger så långa!), 270 trainee-jobb i stället för utlovade 32000 för att nämna ett par exempel (i skenande högkonjunktur, dessutom). Just sayin’.

Å andra sidan, kan miljoner människor hylla herr Orange borta i väster som en hyvens kille som fixar biffen alla da’r i veckan så kan man förvänta sig vad som helst. I princip.

Vad hände med kritiskt tänkande? Ifrågasätta sånt man ser och hör?
Är det läget ”pallar’nte” som drabbat folk?
Gapa och svälja är såklart mindre ansträngande.

I avdelningen Värdelöst Vetande blir man idag upplyst om att kvinnor tänker lika mycket på shopping som män tänker på sex. Kvinnor tänker på vad de ska shoppa en gång per minut, medan män tänker på sex var 52:a sekund.
Hade jag ingen aning om.
Varken det ena eller andra.

Vad övrigt bjöd dagens ströläsande på?
Roligt ord: Klyschbingo.

GW fick dödsångest och grät.
Troligen inte av klyschbingon.
Orkade inte läsa.

En kändisjurist smet från en olycka och har snortat kokain.
Vad fasen är en kändisjurist?
Jag har i alla fall aldrig hört namnet på karl’n.
Å andra sidan är jag ingen kändis.
Inte har jag behövt någon advokat heller.

Och – Å, nej! Snart är Ernst tillbaka i tv-rutan.
Tack och lov för Netflix!



Bloggintresserade

Om mig

Mitt foto
Frilansare med ett förflutet inom marknadsföring och information. Skriver yrkesmässigt mest om hundar, men vädrar gärna mina åsikter om aktuella händelser i bloggform.