Välkommen!

En blogg om livets sorger, bekymmer och förtretligheter.

måndag 29 april 2013

Ynkedom

Sandlåda från Sportamore. Roligare än vår "sandlåda"...


Jag skrev sist om småpåvar. Ynkliga små människor som tar alla tillfällen i akt att mästra sina medmänniskor. Dagen efter såg jag ett citat på Facebook ”Prata med mig innan du pratar om mig.” Det var klokt sagt av någon okänd. I den pågående härvan i Föreningen Sandlådan (ja, vi har egenhändigt döpt om den) där styrelsen beter sig som 11-åringar och lämnade sina uppdrag på stående fot (några veckor innan årsmötet) och lämnat hela föreningen i sticket, har vi nu kommit till kapitlet Prata Skit.
Eftersom ingen i styrelsen vill säga direkt varför man avgår, kommer man med antydningar och förtäckta påståenden i parti och minut.
Man har inte fått något stöd, säger man. Inte har man fått någon hjälp heller. Vilket stöd man saknar och vilken hjälp man bett om men inte fått framgår dock inte. Inte svarar de på mejl heller. De har ju avgått. Bevars.
Men, som sagt, prata skit bakom ryggen går bra. Klart är att har man ingen ryggrad själv vet man inte hur det känns när någon pratar bakom den.
Fick jag till det.

Apropå prata om eller med. Träffade en mycket intressant människa nyligen. Mycket klok. Ett proffs på människor och människors beteenden. Berättade den sorgliga historien om den vuxna kvinnan som plötsligt avslutade en nästan 40 år lång relation med orden ”min mamma säger att du har varit dum mot henne, jag vill inte träffa dig mer” och Den Kloka blev alldeles tyst. Efter en stunds tänkande sa hon ”Människan är en fantastisk skapelse som kan åstadkomma storverk, så märkligt att människan också kan vara så otroligt liten och trångsynt. Mycket spännande.” Ja verkligen.

Så kom då äntligen lite aning av vår under helgen. Nyservade cyklar skulle testas och det blev en fika utomhus. Många gjorde som vi och stråken längs sjön var tätt befolkade. Och bland alla flanörer, joggare, barnvagnar och hundägare dyker de upp från ingenstans. Två generalpuckon. Hårdspacklade och på vingliga klackar. Med en barnvagn. Och två lösa små skithundar. Ingen koll på någonting. Inte ens koll på att det fanns andra människor i deras närhet. Den minsta hunden for som en flipperkula över vägen, hit och dit. En joggare råkade komma för nära och hunden skrek som om den var döende. DÅ vaknade generalpuckona till. Och skällde på joggaren. Som kontrade med ”ni får väl ha hunden i koppel om ni inte har pli på den” och fick raskt medhåll av alla andra omkring. Skämdes puckona? Kopplade hundarna? Icke! De skrek rakt ut att man får faktiskt se sig för så man inte springer på nån och sätt koppel på dig själv och annat som inte kändes så himla moget. Med såna hundägare behöver man varken Expressen, Aftonbladet eller en felhandlad pitbull för att skapa hundhat. Pinsamt är bara förnamnet.

Hovet har lagt ut gulliga bilder på Victoria och Estelle. Så charmigt och så bedårande hon är den lilla i sin hemstickade (?) kofta. Kom att tänka på en artikel om kronprinsessans kläder. Hon hyllas världen över för att hon är miljövänlig och återanvänder sina klänningar, stod det. Återanvänder? Det innebär att alla som använder sina kläder mer än en gång är miljövänner. Öh?

På temat småpåvar får jag inte glömma att ge en känga till Borås stad. Det heter STAD, läxade ansvarig tjänsteman upp mig. Sen att det står KOMMUN överallt på deras egen hemsida är tydligen en helt annan sak. Färdtjänsten. Närmar man sig de 100 (vad sjunger man för dem som redan fyllt hundra förresten?) och har uppenbara gångsvårigheter, dålig syn och usel balans kan man eventuellt beviljas färdtjänst. Inom kommunen och en mil utanför. Borås är ingen jättemetropol så det finns en chans att många boende har familj och vänner utanför stan. Men då får man åka färdtjänst till kommungränsen och sedan ta sig vidare med allmänna kommunikationer. Varför skulle det på något vis vara mindre besvärligt att åka buss utanför Borås än inne i stan? Och vad svarar handläggarna på en sån fråga?
Jo. ”Du ska inte tro att vi bedriver nån slags resebyråverksamhet här.”
Det är alldeles sant. Människan sa så. Hur f-n kan man sova gott om nätterna med den attityden? Ynkedom är bara förnamnet.


fredag 26 april 2013

Småpåvar




Man stöter på dem titt som tätt. Människorna som Vill Bestämma. Ni vet, de där som gärna sitter i fikarummen och har Åsikter om allt och alla men som aldrig i livet skulle våga ta ett chefsjobb. Visserligen får man Bestämma, men då måste man också stå till svars för sina beslut och det är ju himla jobbigt. Enklare att stå i skuggan och gnälla. Om man inte är sverigedemokrat förstås för då kan man säga vad fasen man vill och sedan skylla på att man var arg, stressad eller full. Eller alltihop på en gång. Eller ifrågasätta om det verkligen är ens egen röst på filmen. Eller om möjligen någon har hackat ens dator och skrivit en massa fula saker både här och där. Joråsatte…

På flygplatser brukar det finnas småpåvar. De Pekar. Och så väser de när de pratar. Ett slags myndigt väsande så att man verkligen ska förstå att man MÅSTE stå bakom det gula strecket. Och att man verkligen måste stå i kö åt vänster. Verkligen inte åt höger. Basta.

I affären. När man nådigast ber att få betala och blir beskådad uppifrån och ner som om den lilla påven står inför ett megastort avgörande om man faktiskt ska ta emot mina pengar. Är jag värdig att gå ut med butikens kasse i handen? Va?

Parkeringsvakter. Behöver man inte säga någonting om. Alla som någon gång har parkerat i en stad där det finns p-automater fattar ändå.

De värsta småpåvarna är nog ändå de som inte lyckats göra karriär i arbetslivet och sedan ska ta igen det i föreningslivet. Äntligen blir man En Viktig Person. Utan att ha minsta lilla koll på vad det innebär. Bara man får Bestämma. Och fika gratis. Och få Arvode. Halleluja.
Ända tills medlemmarna börjar ställa både krav och frågor. Och ända tills revisorn börjar fråga vad man pysslar med. Då är det inte lika roligt längre. Följa stadgarna? Hålla medlemmarna informerade? Hålla koll på skatteregler och en massa tråkiga lagar? Nä fy för den lede! Det hade man kanske inte riktigt räknat med. Och då blir man sur och avgår. Med omedelbar verkan. En sån sandlåda upplever vi just nu på nära håll. Och det är så otroligt patetiskt att man blir alldeles matt.

I den lite större världen pågår just nu i parken utanför en demonstration om barnomsorgen i Solna. Föräldrar är missnöjda med barngruppernas storlek bland annat. Mer vet jag faktiskt inte. Och jag skulle vilja veta hur det såg ut för tio år sedan. Och tjugo. Har det blivit så himla mycket sämre eller är föräldrar mer krävande nu?

Det svenska försvaret är det inte heller så mycket med. Här kan det flyga stridsplan kors och tvärs utan ens ett höjt ögonbryn hos de svenske. Som det har sagts i medierna i alla fall. Det är ganska läskigt.

TV4 har någon slags fejd med drottning Silvia. Jag har svårt att förstå det enorma intresset för pappa Sommerlaths förehavanden under andra världskriget. Och särskilt svårt har jag att förstå på vilket sätt drottningen kan hållas ansvarig för vad pappan gjorde och inte gjorde. Finns det inga viktigare ämnen att lägga krut på i den kanalen?

I helgen blir det nog strid om ordförandeposten i Stockholmssossarna. Palm bör avgå, enligt insatta källor. Ersättaren skulle då lämpligast vara Ylva Johansson men hon säger nej. Hon siktade ju på platsen som sedan Juholt fick så det är klart hon inte nöjer sig med en lokal stol. Vem blir det till slut som får klubban?

Sämst i veckan: ICA-reklamen ”Bunkra är ball”. Alltså. Vad 17 rökte dom på reklambyrån när dom knäckte den idén? Bunkra vad? Och varför? Det blev ju ingen strejk bland transportarbetarna. Och är inte ordet ball typ jätte-ute? Dessutom undrar jag varför det kommer in en bulldogg på en skateboard? Man får faktiskt inte ha hundar i mataffären. Voff.

onsdag 10 april 2013

Ett flatpall i mataffären

Det här är inte heller vanlig dill.

Det här är en alldeles sann historia. Den utspelade sig i går på Hemköp i Solna Centrum. (Flatpall är makens favorituttryck för folk som är tomma-i-pallet, inte har alla hästar hemma, alla indianerna i kanoten eller har väldig otur när dom tänker. Ja, ni hajar.)

Kö i kassan. Framför mig står en halvtrött brutta i 24-årsåldern. Hon har köpt tre stora påsar äpplen som hon lagt på bandet. I handen har hon en kruka med kryddgrönt, jag ser inte vad det är för sort. Hon vispar med det gröna framför kassörskan och säger
-          - Har ni ingen vanlig dill?
-          - Va?
-          - Ja VANLIG. Har ni ingen VANLIG dill? (aningen irriterat)
-          - Hur menar du vanlig? (ängslig blick mot kön bakom tjejen).
-          - (Suck) Ja, dill (pekar på det gröna) fast utan den HÄR (pekar på krukan).
-          - Aha, du menar dill i knippa?
-          - JA! (ganska irriterat)
-          - Men det där är gräslök, säger kassörskan och pekar på det gröna. På plasten runt det gröna står det GRÄSLÖK med stora bokstäver.

Den halvtrötta bruttan tittar argt först på kassörskan och sedan ännu lite argare på det gröna hon håller i handen. Stirrar ilsket som om den dill hon hämtat plötsligt har förvandlats till gräslök. Vetefasen hur det gick till. Men hon är i alla fall oskyldig till att det är just gräslök hon står och håller i. Ser hon ut att tycka. Och för att verkligen understryka sin oskuld säger hon.
-         -  Jaha, men HAR ni vanlig dill eller?

Kassörskan, som tycks höra till den ovanliga skaran serviceminded personal (på ren svenska) ringer någon kollega ute i butiken. Det tar ett tag innan kollegan svarar och efter en kortare diskussion säger hon till den halvtrötta bruttan:
-          - Jo, han går och kollar.Varpå hon börjar scanna av varorna som tillhör kunden mellan flatpallet och mig.
-          - Aha, men asså jag har inte tid att ställa mig i kön en gång till! säger flatpallet surt.
-          - Hrrmm, nähä, men vi löser det.

Mannen framför mig betalar och samtidigt som kassörskan börjar scanna av mina varor, kommer kollegan till kassan och meddelar:
-          - Nej, ledsen men vi har inte dill i knippa.
-         -  NÄHÄ!? fräser flatpallet som nu har arbetat upp en hygglig ilska. MEN HAR NI DILL I KRUKA DÅRÅ?

Här skulle man ju kunna tänka sig att någon av de synnerligen illa behandlade butiksanställda skulle uppmana surmuppan att gå och titta själv i stället för att stå i kassan och orera. Men nehej då. Killen lomar snällt iväg och kommer strax tillbaka med en kruka dill.
-          - JAHA, va brarå. Ge hit! muttrar flatpallet och viftar med en tjugolapp.

När hon betalat lägger hon sig över mina nypackade matkassar och tar en plastpåse till sin dillkruka. Då kan jag inte hålla tyst längre. Hon har just krossat mitt paket med knäckebröd. Jag säger:
-         -  Har du inget vanligt hyfs alls?

Hon har antagligen aldrig hört ordet hyfs förut, och har hon det vet hon förmodligen inte vad det betyder, för hon bara stirrar på mig från ungefär tre centimeters håll och fnyser. Tur att hon inte var förkyld, hann jag tänka innan hon drog iväg med sina äppelpåsar och sin dill. 
I kruka, inte VANLIG dill.
Herregud.


tisdag 9 april 2013

Tråkiga nyheter eller nya tråkigheter?



När man befinner sig längst uppe i norra Sverige är det som om resten av världen försvinner lite grann. Man sätter inte på TVn trots att den står där. Man läser inte tidningar, eftersom det är fyra mil till närmaste kiosk. Och man öppnar knappt sin iPad, bredbandet är lite långsamt.
Så när man kommer hem till verkligheten igen, försöker man läsa ikapp. Vad har hänt? ”Det kan bli världskrig utan att vi märker nåt.” brukade man skämta under sommarloven in the middle of nowhere. Nu fastnade liksom skämtet i halsen. Nordkoreas Kim Vadhannuheter hotar med kärnvapenkrig till både höger och vänster. Senast i raden av hot riktas mot utlänningar i Sydkorea; Åk hem! Är han riktigt rätt navlad den där killen?

Socialdemokraterna hade stämma helgen som gick. Eller kongress, eller vad det heter. När man ser bilderna på de sjungande deltagarna, saligt leende, hållande varandras händer och höja dem mot skyn, kan man inte associera till annat än väckelsemöte. Där sväljer man också allt som predikanten mässar om. Precis som i (s). För vem, som inte har partibok, kan på allvar tro att Löfven ska kunna uppfylla löftet att ingen ungdom ska behöva gå arbetslös i mer än 90 dagar? Annat än genom manipulation av siffrorna då, möjligen. Eller genom att tvinga ungdomarna till vidareutbildning eller omskolning. Då är de ju enligt statistiken inte arbetslösa utan studerande. Eller kanske tvinga ungdomar i glesbygd att flytta dit där jobben finns (men inga bostäder). Lycka till, säger jag bara.
Och det var bara ett av alla verklighetsfrånvända beslut som klubbades igenom. Ser bra ut på papper, men någon plan om hur man ska komma i mål finns inte.

Råsunda fotbollsstadion saluterades en sista gång i söndags av AIK-fansen. Massan samlades i Råsunda och tågade i samlad tropp till kompisarenan (som den kallas i Facebook-gruppen Solnamos) där publikrekord sattes. Trist att matchen slutade 0-0. Och trist att akustiken är så himla dålig. Det märkte vi redan vid julkonserten. Sämst med hela bygget är ändå problemen att ta sig dit och därifrån. Vi lyckligt lottade som kan promenera drabbas inte så hårt, men alla andra. Kaos är bara förnamnet.

Apropå fotboll. Djurgården spelade sista premiärmatch på Stadion i går. Matchen varade i 37 minuter. Någon kastade ett päron på en Mjällbyspelare. Det var ju j-ligt onödigt. Men man kan ändå inte låta bli att undra – hur hårt kan ett päron vara? Spelaren ojade sig och ålade runt i något som såg ut som ett njurstensanfall på planen. Eller åtminstone ett svårt revbensbrott. Möjligen kan han ha fått ett blåmärke. Säger lite om hur teatralisk fotbollen har blivit. Men ändå. Bra gjort att bryta matchen. Man ska inte kasta in föremål på planen. Punkt.
Skäms.
Säger jag bara.
Hoppas den som kastade (”Vem vare som kasta?” – Skogsturken) hittas och får betala för ofoget. De kan ju skicka päronet för analys till SKL. Och få svar lagom till säsongen är slut, i bästa fall.

Filip och Fredrik gapar vidare med nya program i tv. Vem orkar titta på dem? Zappade förbi i går och fick se en snutt. Den av herrarna som inte har en syster i Köping, gapar värst. Kan ingen skruva ner volymen på honom? I munnen på varandra intervjuade de en storväxt karl som pratade som en parodi på en fjollbög. Man får anta att det hela var ett skämt. Även om ingen garvade.
Eller jag kanske bara håller på att bli gammal, grinig käring?

TV-programmet Biggest looser drar igång igen. En av deltagarna gråter ut i Expressen och säger att det är förnedrings-tv. Ja, vad trodde hon? Feta människor ska banta som tv-underhållning. Kvinnan väger 184 kilo och fick höra att hon var tyngst hela tiden.
Frågor på det?

Vladimir Putin besöker en industrimässa i Hannover och möttes av ett uppbåd demonstranter. Kvinnliga demonstranter. Barbröstade. Han ser väldigt nöjd ut på bilderna. Undrar om budskapet gick fram?

Mästarnas mästare. Min personliga favorit Torgny Mogren åkte ut i söndags. Bernt Johansson vann sin tredje raka seger i nattduellen. Men han har inte vunnit någon annan gren va? Trist för Mogren, han såg nästan ut som om han skulle börja gråta efter den förlusten. Han är en sympatisk person. Jag har pratat med honom. Försökte få honom att ställa upp som prisutdelare. Han tackade nej eftersom han skulle på träningsläger den aktuella helgen. Annat var det med Gunde Svan. Han tackade nej vid ett annat tillfälle. Skälet? Det var för dåligt betalt.
Så olika kan två stjärnor vara.

Regeringens utredare vill att vi alla jobbar tills vi är 66 år. Alltså. Jag fattar inte. Vi har flest antal förvärvsarbetande ”gamlingar” i hela Europa. Och så har vi jämförelsevis hög arbetslöshet. Om alla slutade jobba vid 64 skulle det väl bli en hel del lediga jobb?

Och apropå jobb. Personalen är ju företagens viktigaste resurs. Det verkar inte SAS ha fattat. Jag har tipsat dem om att återinföra charmkurserna som Jan Carlzon drog igång. Det lär behövas om de ska överleva. Surmuppan på Arlanda som fräste
-           - Haru silverjurobonuskort föredär? Och pekade med en sur min på vårt skidpaket.
-           - Silverjurobonuskort? kontrade vi i kör.
-           - Ja annars kostar det. Hur har ni betalat för det där?
Och sen utbröt en ganska ilsken konversation om hur det förhöll sig med bokning, betalning och transport av specialbagage. Och med informationen på SAS hemsida.
Det slutade med att vi betalade 200 spänn och sa till varandra att så där kan man bära sig åt om man inte har någon konkurrent.
När sedan Alfatiken i Jurassic Park ombord tackade oss för att vi hade valt att flyga med SAS tittade vi menande på varandra. Hade vi något val eller? Nej just det.
Inte undra på att det går dåligt för det bolaget.

Däremot blev vi positivt överraskade av servicenivån hos Dressman. Säljer man kläder i låg- och mellanprisklass kanske man inte behöver satsa på drillade säljare. Men joho då. Med glada miner och känsla för service fick maken hjälp att plocka ihop en ansenlig klädhög. När maken tackade för hjälpen fick han det leende svaret: ”Ja men självklart!”.
SÅ talar en som hamnat på rätt plats i yrkeslivet.


Bloggintresserade

Om mig

Mitt foto
Frilansare med ett förflutet inom marknadsföring och information. Skriver yrkesmässigt mest om hundar, men vädrar gärna mina åsikter om aktuella händelser i bloggform.