Allergi

Här hade inte Sven kunnat stå och köa. Om Sveas berättelse är sann.

Som djurvän OCH allergiker ställs jag ofta inför en massa mer eller mindre märkliga frågor. I vissa sammanhang kan det vara en fördel att vara både och; man företräder liksom ingen sida eller har någon särskild agenda åt ena eller andra hållet.

Jag blir både förvånad och förbannad över hur mycket nonsens som sprids och hur många felaktigheter och missuppfattningar som cirkulerar. Fortfarande. I en tid då vi ska anse oss vara så inihelvete informerade och upplysta.

Lika förbannad blir jag på människor som tar till allergiargumenten för att hävda sin rätt, som egentligen inte alls har med allergi att göra. Som människan som skrev till Magdalena Ribbing för ett tag sedan. Jag gillar Ribbing och har haft god hjälp av hennes råd genom åren, både svaren på mina egna etikettfrågor och genom att läsa hennes spalt i DN. Men nu vete fåglarna om hon inte slirade till det lite.

Frågan gällde, i korthet, en kvinna vars man var allergisk mot hundar. Vi kan kalla henne Svea och honom Sven. Svea var lite upprörd över att Svens föräldrar bjöd hem en hundägande släkting till middagarna, trots att Sven är allergisk mot hunden. Visserligen placerades hunden i ett särskilt rum under de här tillställningarna, men Sven blev allergisk ändå. Svea var särskilt upprörd över att hundägaren föreslog att Sven skulle medicinera om han fick symptom av hunden. Tvingas medicinera för att en gäst ska kunna ta med sin hund på släktträffarna!? Hade hon hört på maken? Och maken, förresten, blev väldigt trött de gånger han tagit en tablett och blivit tvungen att gå och lägga sig. Och inte nog med det, allergimedicin kostar pengar. Minsann. Kan man verkligen ställa sådana krav som hundägare?

Döm om min förvåning när jag läste fru Ribbings svar. Nej, sånt kan man verkligen inte kräva. Rubriken på svaret var: ”Det är fullkomligt självklart att ingen ska tvingas till medicinering”. Det står så. Hon föreslog i stället att föräldrarna kunde bjuda gästen men utan hund. Alternativt att Svea och Sven meddelade föräldrarna att de bara tänkte komma och hälsa på om hundägaren inte var bjuden.

Alltså. Om Sven nu är så oerhört allergisk att han inte kan vara i ett hus där det ligger en hund i ett annat rum, så skulle han inte kunna vara i närheten av hundägaren heller. Han skulle troligen inte heller kunna åka buss, vara på restaurang eller i en affär eller över huvud taget vara bland andra människor av den enkla anledningen att det dräller omkring en massa folk som har husdjur hemma. De människorna har mängder av allergener från sina fyrbenta vänners päls, hud och saliv på sig och sina kläder. Så för Svens del är det nog fråga om att hålla sig i sitt eget oerhört välstädade hem och inte gå ut över huvud taget. Risken är nämligen stor att någon i hans närhet är djurägare. Och i synnerhet som han tydligen inte vill medicinera mot sina besvär (får man anta eftersom hustrun ojade sig över kostnaderna för att medicinera vid besöken hos föräldrarna).

Nä. Här ligger nog en hund begraven (och sprider allergiframkallande ämnen omkring sig) och Svea tyckte att hon kunde använda Ribbings svar och Svens allergi som slagträ i diskussionerna med svärpäronen. Antingen gillar hon inte hundägaren. Eller så gillar hon inte hundar. Eller så kan det vara så att hon rent allmänt vill bestämma vilka människor Svens familj ska umgås med.

Det är många i Sverige som lider av någon form av allergi mot katt, kanin, häst eller hund osv – allmänt omnämnda som pälsdjur. En ytterst liten skara är så oerhört allergiska att de reagerar som Sven i insändaren (eller som Svea beskriver att han reagerar, f-n tro’t). Är man, som jag, någorlunda vanligt allergisk räcker det med en allergitablett om man ska besöka hund- och kattägare (om gäster vid andra tillfällen har sällskapsdjur brukar jag aldrig kolla).

Den dyraste sorten kostar ca 3:50. Den blir man inte trött av.

Ibland kan jag behöva en puff astmaspray också. Då får man lägga till en 50-öring.

Man gör sina prioriteringar i livet. Själv tycker jag det är SÅ värt 4-5 spänn för att kunna umgås med både den ena och den andra. Och – som en känd tv-producent sa en gång – djurägare är berikade människor, avgjort mycket trevligare än folk som inte ens gillar djur. Vilket detta inlägg härmed har bevisat.

Jag hittade inte var man kunde kommentera Ribbings spalt. Jag skrev till henne (förvånad, någon?) och hon hänvisade mig till något kommentarsfält. Sicken tur att jag har min blogg att gnälla i J

Hyfs och stil

När man är ute och reser är det intressant/kul/upprörande att studera sina medmänniskor. Jo, det är rätt skoj på hemmaplan också men man har lite mer tid för sitt studerande när man sitter och väntar på ett flyg, har en omotiverat lång fikapaus eller bara sitter på en uteservering och sippar på ett glas rosé.

När folk ska på ett flygplan. Alltid lika förvånande att alla verkar vara nybörjare. Eller högaktningsfullt skita i sin omgivning. Eller både och. Hur svårt kan det vara att glida in på sin plats, släppa förbi dem som ska förbi och lirka upp handbagaget i hatthyllan stående vid sin stol och inte i mittgången och blockera. Värstingarna är de som DESSUTOM ska krångla av sig jackan, stänga av mobilen, plocka fram en bok och lite annat som stoppar upp boardingen. Virrvantar.

Även denna resa blev jag nekad att ta ombord min lilla väska på hjul. Med stigande förvåning noterade jag – medan jag låg på knä på asfalten och tömde väskan – en hel drös med MÄN, alla rullande avsevärt mycket större väskor än min. Ingen hindrade dem minsann. Att Brussels Airlines anser kvinnor mindre viktiga resenärer blev bekräftat när vi på hemvägen lät maken ta väskan. Inga protester då inte. Mailade jag Customer service? Jajamensan. Fick jag något bra svar? Trovärdig ursäkt? Nänämensan. Några standardfraser om att det var trist att jag upplevde deras service som inte särskilt bra bla-bla-bla. Underhållningsvärdet var ganska stort. I övrigt – nope. Så hur bekvämt det än är att flyga från Bromma, någon mer resa med Brussels Airlines blir det inte.

Till Bryssel reser alla möjliga sorters människor. Vad de gör där – förutom mellanlandar eller jobbar i EU – har jag ingen aning om. Det är väl inte en stad man har på topp-tio-listan över storstäder att besöka? Den var inte med på min bucket list i alla fall. Men alltid roligt att se nåt nytt.

Tiggarna och uteliggarna var fler än i Stockholm. De förstnämnda dessutom i sällskap av ett antal små barn. Arma ungar. Säger jag bara.

Hundskit på trottoarerna, så kolla i skyltfönster var inte att tänka på. Det gällde att hålla noggrann koll på var man satte fötterna.

Servicenivån? Jovars, så himla hjärtliga upplevde vi väl inte att brysslarna var. Undantaget snubben som hade kebab-haket på hörnet. Det enda matstället som var öppet när vi kom fram. Bästa käket på hela resan kan jag aningen förvånad notera.

Hotellet? Kanon. Där kan Hotell Hjalmar i Örebro lära sig hur ett 3-stjärnigt hotell ska se ut. Lite bullrig frukostrestaurang men så blir det ju med många gäster. Dock inte bullrigt nog för att dölja smaskandet från snubben som satt och slickade sig om fingrarna. Ett i taget. Med ett högljutt smaskande läte. Och därefter noggrant inspekterande varenda finger och resultatet av sitt slickande.

HÄRHARDUENSERVETT DITTJÄVLAMIFFO.

Skrek det bara inombords. Hade han fortsatt slicka av fingrarna efter den andra marmeladmackan hade jag antagligen pyst över. Alltså. Hur dåligt bordsskick får man ha? Vi gick innan han hade svalt sista tuggan, för säkerhets skull.

Apropå miffo. Dagens trump är nuförtiden inte så himla komiskt eller tragiskt. Det börjar bli riktigt skrämmande. Och skrämmande likt tyranner, despoter och diktatorer genom tiderna. Hur länge kan hans anhängare bara blunda? Så länge de får rikligt betalt, antagligen. Och jag undrar fortfarande varför han har så himla jättelånga slipsar.

Konstigheter i pressen då?

”Tre misstänkta gärningsmän försvann i en mindre blå Renault.” Var den ljusblå eller?

”Pensionsskojare” – ska det vara staten kanske?

”Superputten”

”Viktklubbare”

”Plingjobb”

Och på Aftonbladet TV kan man få se en bild med en fotomodell som inte har rakat sig på ett år. En kvinnlig. Om jag tittade? Verkligen inte.

En ”känd skådespelare” har dömts för hot mot journalister. ”Komiker” kallas han i en del medier. Nyfiken som jag är luskade jag runt lite men hittade inte vem det kan vara. Och man vet ju hur det där med ”känd” är. Man får reda på vem ”kändisen” är och ba’ ”VEMEDE’?”.

Men jag hittade listan över de tio otrevligaste kändisarna. Inga överraskningar där inte; Björn Ranelid, Bill Skarsgård, Erik Saade, Anna Book finns på listan där Martin Timell beskrivs som ett ”arbetsmiljöproblem” bland till och med garvade journalister. LOL.

Och nu är insamlingar till ”dövstumma” i ropet igen. Pressen varnar. Igen. De här tomtarna är varken döva eller stumma och som Expressen skriver:

Sveriges dövas riksförbund har till exempel ett 90-konto att sätta in pengarna på, och inte bössor på stan. Välj vem du ska skänka till, och använd de vanliga betalningsvägarna.

Japp, där kom det igen. Lägg inget i bössor på stan. Sätt in stålarna på nåt 90-konto i stället.

”För jämställdhet och rättvisa” föreslår nu S+MP+V att man ska slopa karensdagen vid sjukdom. Undrar om det innebär att man också slopar karensveckan för egna företagare?

HA-HA-HA!