Välkommen!

En blogg om livets sorger, bekymmer och förtretligheter.

onsdag 23 juni 2010

Konst - eh?

Får man göra vad som helst i konstens namn?

Har just hört en orimligt lång intervju med människan som spelade psyksjuk i vintras, orsakade stor utryckning med poliser, ambulans och sjukhusvård och kallade det för konst. Trots att människan oemotsagd får prata om sitt tilltag har jag fortfarande inte förstått vad i spektaklet som är konst.
Konstigt – ja.
Konst – nej.
Hon själv säger att det är ”granskande journalistik” och det skulle vara jämställt med konst. Det var väl det närmaste en förklaring hon kom.

Snarare var skälet att få uppmärksamhet och det har hon ju lyckats med.
Hon ”hade ingen aaaaning om att det var brottsligt”. Ung och dum, kan man kanske bortförklara det med.
Men hon vidhåller att hon skulle göra det igen eftersom hon har fått så mycket positiva reaktioner.
Från vem, kan man fråga sig.
Jag har inte hört en enda icke-media-person uttrycka något positivt.
Och att hon därtill får hänga ut läkaren på psykakuten och beskylla honom för lögner, utan att han får bemöta anklagelserna, är rent motbjudande.
Intervjun gjordes i SVT.
Oberoende television.
Minsann.

Kan man slå ner någon och i rättegången säga att det var ett konstverk?
Kan man råna banken och hävda att det var ett konstverk?
Såga ner grannens träd som skymmer sjöutsikten?
Elda upp en kyrka?
Slå sina barn?
Piska hunden?
Skattefuska?
Och om då en journalist begår ett brott borde det väl per automatik klassa som konst?
Otänkbart?
Nej, inte alls.
Det har ju faktiskt redan hänt.
Och fått alldeles för mycket enkelspårig uppmärksamhet.

Inte en enda (som jag har hört i alla fall) har frågat vad kalaset kostade? Ambulansen, polisen, sjukhusvården. Var det någon som var sjuk på riktigt som blev lidande för att konstfackseleven tog en massa resurser i anspråk? Hur påverkar det trovärdigheten hos dem som verklien är sjuka? Kommer man att tvivla på dem när de behöver vård?
Ingen som vet.
Det enda som verkar existera är konststuderandes rättigheter att uttrycka sig. Oavsett konsekvenserna för andra människor.
Den maximala egotrippen.

tisdag 22 juni 2010

Flört i mörkrum



Tre av världens största nyhetsbyråer, AP, Reuters och AFP, rapporterade inte från Bröllopet den 19 juni.
Därmed borde monarkisternas främsta argument inte vara hållbara längre.
Man hävdar envist, utan några mätbara bevis, att kungahuset är Sveriges bästa reklampelare, att svenska företag inte skulle ha en chans utan kungahuset som dörröppnare och så vidare. (Förutom argument som t ex att de är trevliga. Och det är de. Men fortfarande är det inte värdigt en demokrati att ärva sitt jobb.)

Vän av ordning ställer sig då givetvis frågan hur Nokia burit sig åt. Det är ju ett rätt stort företag (större än Ericsson väl?) och Finland har inget kungahus. Men det var en parentes.

Om nu nyhetsdrakarna bojkottar Det Största som hänt i Sverige någonsin (i alla fall om man ska se på medieutrymmet) och inte skriver en enda rad, inte skickar en enda bild, inte sänder en enda filmsnutt, hur ska då Sverige föras ut i världen? Vilken nytta har vi då av vårt kungahus?
Det blir lite som att flörta med någon i ett mörkrum.
Det är bara man själv som vet vad man håller på med…

Men det var visst SVT som klantade sig.
Vår opartiska, opolitiska, reklamfria (öh?) statstelevision som vi bekostar med stora summor.
Klantigt.

måndag 21 juni 2010

Sopiga Roslagen II


För fem veckor sedan skulle kommunen hämtat sopor i vårt område i vackra Roslagen.
Det gjorde dom inte.
Som vanligt skyller dom på entreprenören, ny för året. Den gamla fick kicken eftersom den - hör och häpna - inte hämtade soporna.
Fast det var visst inte det som fällde dom. Det var nåt med arbetsmiljölagen.

Nu har alltså kommunen bett ett annat företag sköta sophanteringen.
Sist jag frågade sopchefen sa han att det var "ett par veckors försening".
"Ett par" brukar som regel betyda "två".
Fem är mer än två.

Jag tror att kommunen har satt det här i system. Förra året fick de skadestånd från entreprenören. OCH rabatt på fakturan.
Men vi betalade räkningen till kommunen. Vi fick ingen rabatt och inget skadestånd heller, för den delen.
Det borde blivit en bra slant över, kan man tänka.
Så nu körs samma visa i repris.
Hela Roslagen ser ut som en enda soptipp, vägrenarna översvämmas av gamla kylskåp, sängar, gräsklippare och annat som har dött.
Och varför inte.
Det är ju ett vinnande koncept och såna ska man inte överge, sägs det.
Sopchefen borde kunna visa rätt schyssta siffror för sin avdelning i bokslutet.
Smart.

söndag 20 juni 2010

Vett och etikett


Alltså, så här när Bröllopet är över kanske vi som omväxling kan få läsa nyheter i tidningarna. Inte vem som inte är bjuden, vadslagning om hur buketten ska se ut, eller hur många poliser som får nya kläder för en dags tjänst.

Det har varit tröttsamt.
Jag kan inte påstå att jag brytt mig så värst. Det finns väldigt många viktigare saker här i världen.
Önskar brudparet (det heter inte ”bröllopsparet” som ganska många journalister säger) ett lyckligt äktenskap. Man är ju inte missunnsam.
Och alla borde gå på minst ett bröllop om året. Man blir lite nykär. Och så blir man påmind om vad man själv har lovat. Det skadar verkligen inte.
Taskiga odds dock för äktenskap.
Hälften av dem slutar med skilsmässa.
Och hälften med döden.

Roligast inför spektaklet har nästan varit att lyssna på Magdalena Ribbing.
Hon tillhör en av mina favoriter (och det säger jag inte bara för att vi har samma frisör) och att läsa hennes spalt är ett rent nöje ibland. Det finns ingen, som på samma eleganta sätt, kan säga åt folk att de är idioter...

Inför bröllopet har hon dock bjudit på några rejäla överraskningar.
Ta det här med ”brudöverlämning” som blev en sån jättegrej att kvällstidningarna döpte det till ”Altargate”. Hur patetiskt kan det bli?
Men.
Ribbing har år ut och år in på varenda fråga av den här arten svarat att det är absolut inte svensk tradition att bruden leds till altaret av sin far. Det är ett anglosaxiskt påfund som inte hör hemma i svenska kyrkor. Det är snudd på kvinnoförakt och kanske borde bannlysas. Kan man tolka in i hennes svar.
Hon har avskytt detta nästan lika mycket som urringade brudklänningar i kyrkan (det heter inte bröllopsklänning som bruden har på sig, som ganska många journalister säger), typ den på bilden.

Plötsligt ändrade hon sig. Förklaringen till hennes kovändning just i fallet med Viktoria och pappa kungen var om möjligt ännu mer krystad än hovets egen.
Det var komiskt.

I lördagens morgonsändning i TV1 var det enkom bröllopsprat. Men jag gillar programledaren Marianne, så jag kollade en stund. Bland annat ställde hon några riktigt fyndiga frågor till ärkebiskopen. Han var inte lika fyndig i sina svar, men han kanske var nervös. Vad vet jag.
Sen kom Ribbing och pratade klädsel. Spekulationer givetvis om brudklänningen varpå Sveriges Etikettorakel säger något i stil med att vi kommer i alla fall inte att få se någon opassande klänning för den här bruden vet vad som passar sig, så det blir garanterat långärmat och ingen urringning här inte. För nu äntligen skulle landets alla halvnakna brudar få sig en knäpp på näsan och lära sig hur de ska se ut. Baske mig. Hade man velat höra vad Etikettexperten tänkte då? Ja, ja, JA!

Så komiskt det var att se den ohyggligt fula båtringningen på en annars mycket tjusig blåsa. Och några långa ärmar såg i alla fall inte jag till.
Å andra sidan kollade jag inte så länge.
Jag genomförde en tyst republikansk demonstration och satt i solstol i trädgården i stället.
Jag fick mitt straff.
Myggbett och en särdeles kliande fästing.
Det blir mina minnen från den bröllopsdagen.

torsdag 10 juni 2010

Elaka tankar


Häromdagen damp ”Språk” ner i brevlådan.
En alldeles ypperlig tidskrift, förresten.
När den låg där upp-och-ner på hallgolvet, var min första tanke ”Herregud, dom har min mamma på omslaget!”.
Lite spontant sådär.
Det var Per Gessle.

Så min nästa tanke blev ”Herregud så RYNKIG han är!”.
Lite skadeglatt sådär.
Han ÄR rynkig på omslaget.
Och när det elaka flinet hade raknat något tänkte jag att det var väldigt skönt att se en ”kändis” som INTE är full av botox, restylane, silikon och allt vad dom nu sprutar i och på sig. Och så underbart med en icke photo-shoppad bild, dessutom.
Fick för övrig samma dag ”Femina” där de första hundra sidorna (undefär) utgörs av helsidesreklam. En reklambild föreställde Demi Moore (jag var tvungen att läsa texten för att fatta att det var hon).
Alltså.
Hallå.
Människan är snart 50 och inte tillstymmelse till rynka. Inte nånstans. Det är baske mig omöjligt. I alla fall om man någon gång i livet rör ansiktet, till exempel pratar, ler eller blinkar.
Hon såg faktiskt inte klok ut på den där bilden.
Det var riktigt skrämmande. Mycket läskigare än en jätterynkig Per Gessle.

När jag ändå var inne på kritisera-folk-jag-inte-känner körde jag igenom dagens DN. Har inte Mona Sahlin blivit väldigt bred över ändan? Märkligt nog syns det inte i ansiktet (som ju är det som är mest i bild i tidningar och TV). Mina extrakilon brukar smitta av sig uppåt. Lite som Barbapapa faktiskt. Orättvist.

Och stackars Whitney Houston sen. Ätit skräpmat och lagt på sig 10 kg under turnén. Hon borde väl ha råd att äta riktig mat? Fast det kanske hon gör, hon bara tröstäter lite. Inget konstigt med det så utskälld och nerskriven som hon blir vart hon än kommer.

Ibland är det befriande att tänka taskiga saker. Så länge ingen annan märker nåt. Särkilt inte den man tänker taskigheter om. Man liksom avreagerar sig och får utlopp för den lilla elakhet som bor i oss alla (nåja, nästan alla). Det gäller bara att veta var gränsen går. Tar man för vana att hacka på allt och alla i tanken, gör man det snart i handling också.
Det är bara att läsa DNs artikelserie om mobbning.
Det är riktigt skrämmande hur det går till på arbetsplatserna i det här landet. Landet som var först i världen med att lagstifta mot mobbning.
Landet med världens bästa anställningstrygghet.
Minsann.

onsdag 9 juni 2010

Lika som bär II



Frågan är egentligen bara vem som härmar vem?

Eller är jag bara väldigt elak nu igen?

fredag 4 juni 2010

Fy f-n va vi e bra!

Just nu pågår studentfirande för fulla muggar. Det består numera till största delen av att stå packad (i dubbel bemärkelse) på ett lastbilsflak och gallskrika. Gärna till dunkande musik på högsta volym. Gärna också hoppande i takt till dunket. Vill det sig illa åtföljs detta gungande ekipage av en bilkaravan där folk hänger ut genom sidorutorna eller står upp genom takluckan. Helst tutande med brandsirener. Nytt för i år är också tävlingen ”Vem kan pricka flest bilar med öl”.

Är det roligt?
Livsfarligt – ja.
Men roligt?
Jag älskar fester och festande.
Minns min egen sista tid i skolan.
Tre veckors konstant festande. Dygnet runt, i princip.
Hur orkade vi?
Sen kom släkt och vänner och mötte utanför skolan med blommor och smyckade bilar. Var och en hem till sig för fortsatt firande, möjligen en stillsam mottagning innan festandet satte fart en sista gång.

Men var vi så där gapiga?
Orsakade trafikstockningar?
Detta pågår under flera dagar.
Skolorna gör upp om i vilken ordning man ska släppa ut sina studenter. Alla på en gång skulle innebära totalt kaos. Inte minst för transportnäringen; lastbilarna skulle inte räcka till. Finns det några åkare som kör något annat än packade tonåringar de här dagarna?



Det ingår liksom i utvecklingen att varje generation ska bräcka den tidigare. Större, högljuddare, mer vågad osv tills det vänder åt andra hållet igen.
Det börjar väl bli dags för pendeln att svänga snart.
Jag menar när trosorna hade krympt till ett snöre blev det plötsligt inne med stadiga heltäckande tingestar igen.
Är toppen nådd nu?
Kan man hoppas på ett mer högtidligt firande framöver?
Eller är jag bara Häxan Surtants surare kusin?

torsdag 3 juni 2010

De' va'nte ja!


Jag fascineras av människor som alltid skyller ifrån sig.
Lite avundsjukt faktiskt. Det verkar så bekvämt.
”Trängde mig? Jag? Nää, jag såg inte att du stod där. Du måste stå så man ser dig.”
eller
”Häcksaxen jag lånade av dig gick sönder. Det måste varit dålig kvalitet. Klippt av sladden? Jo men konstruktionen är ju helt fel?”
eller
”Blev du ledsen och sårad? Men det kan väl inte jag hjälpa. Du är så himla känslig.”
eller
”Men ni kan väl inte säga upp mig? Samarbetsproblem? Jag? Nä, men däremot är dom andra jättekonstiga.”

Och så vidare.
Peka på alla andra. Aldrig på sig själv.
Tänk att leva ett helt liv och aldrig känna ansvar för sånt man gör eller säger.
Aldrig tycka att man gjort något fel, att det bara är alla andra det är fel på. Alltid.
Rätt skönt tror jag. Helt utan dåligt samvete. De har liksom inte gjort nåt.
Sover de här människorna gott om nätterna?
Eller känner de ibland frustration över att världen är full av dumskallar?
Förvånas över hur många ofullkomliga människor som omger dem?

När börjar det?
Troligtvis tidigt. Det är alltid någon annan unge som gjort gräsfläckarna på deras byxor. Alltid någon annan som pangat en ruta, eller ”dom tvingade mig att göra det”. Sen rullar det bara på. De kommer ju undan rätt bra för det mesta.

Det har till och med funkat i mordrättegångar. Gärningsmännen skyller på varandra och båda går fria. Fast de skrev visst om lagen sedan. Nån måtta får det ju vara.

Man träffar inte på dem så ofta som tur är, men det är lika frustrerande varenda gång. Som att prata med en vägg.
Hälla vatten på en gås.
Eller nåt.
Hur man än gör sitter man där med Svarte Petter.

Mot enfalden kämpar även gudarna förgäves.

tisdag 1 juni 2010

Sopiga Roslagen


Den här tiden på året är allra vackrast tycker jag. Det är så grönt att man får ont i ögonen, fåglarna sjunger i högan sky nästan dygnet runt och vår- och sommarblomster tävlar om prakten. Man gör sitt bästa för att hinna njuta av allt, för snart är det midsommar och sen vänder det. Som trogna negativister brukar påpeka.

I Roslagen inträffar varje år ett fenomen som tar död på allt detta vackra.
Fenomenet heter Grovsophämtning.
Norrtälje kommun har bestämt att alla hushåll får lämna sina jättestora sopor, sånt som inte går under beteckningen hushållssopor, vid vägkanten två gånger om året. Dessa sopor ska sedan hämtas av kommunens entreprenör enligt ett fastställt schema.
Detta har hittills aldrig fungerat.
Inte under de 10 år vi haft stuga i Roslagen i alla fall.

Det säkraste vårtecknet är sopbergen som växer till gigantiska proportioner ju närmare hämtningen man kommer. Fritidshusägarna kanske inte kommer ut varje vecka under våren, vilket innebär att de börjar bära ut gamla sängar, grillar, cyklar och annat redan i april. Man vet heller inte förrän ganska sent till vilken vecka hämtningen är planerad. Och för att slippa hyra släp och köa till sopstationen under semestern, rensar man förråd och stugor redan vid påsk. Sedan får skräpet ligga. Nästa gång de kommer ut hittar de nåt gammalt skåp, ett trasigt element eller byter ut mormors gamla fåtöljer och höjer sopberget ytterligare nån meter.

Längs alla Roslagens vägar ligger sålunda drivor av gammalt skräp. Som om någon skulle lagt en soptipp i en gödselspridare och kört omkring.
Och hämtningsschemat stämmer aldrig.
Och det är alltid entreprenörernas fel.

Förra året funkade i princip ingenting fram till nån gång på höstkanten.
Det var gamla soptunnor som inte byttes ut, det var sophämtning som uteblev. Och grovsopor som låg i månader.
Då blev sopchefen i kommunen putt och krävde skadestånd av entreprenören. Inte tänkte dom betala räkningen heller.
Vän av ordning ansåg då att alla kunder som faktiskt drabbades mer direkt av den icke-fungerande sophämtningen borde kompenseras. Om nu inte kommunen betalade entreprenören – och dessutom fick skadestånd – varför skulle vi betala till kommunen?

Vän av ordning frågade sopchefen som svarade att skadeståndet bara skulle bli ungefär tio kronor per hushåll och då skulle administrationen kosta mer än återbetalningen och vem skulle betala den administrationen?
Och det var faktiskt så att kommunen också hade drabbats att entreprenörens schabblande. Kundtjänstpersonalen var nerringd, utskälld och tröttkörd.
Tror jag det.
Alla som ringde var antagligen urförbannade.
Och eftersom man inte får tag i den som har det direkta ansvaret, skäller man på den som svarar. Det är helt igenom mänskligt. Om än jobbigt för den som får ta emot skiten.

Jag undrar faktiskt fortfarande vad kommunen gjort med alla pengar man fått in för sophämtningen och som man inte betalat entreprenören…

Förhoppningen var stor att det skulle fungera i år.
Det gör det inte.
Soporna skulle hämtats för flera veckor sedan.
De ligger fortfarande längs vägkanterna.
Mitt i grönskan står gamla tvättmaskiner, soffor och svarta sopsäckar.

Vän av ordning mejlade till sopchefen igen.
Som svarade att kommunen har bytt entreprenör eftersom den gamla inte levde upp till arbetsmiljökraven.
Inte till dom heller. Tänkte man då.
Han skrev också att sophämtningen är försenad med ungefär två veckor.
Nähä?!

Men alltså.
Hur svårt kan det vara?
Man gör en upphandling, talar om vad man vill ha och väljer det företag som kan leverera enligt kravspecen.
Svårare än så är det faktiskt inte.
Och om inte ett enda företag kan klara av det, är det antingen fel på kravspecen eller på valet av entreprenör.
Det funkar ju i andra kommuner så varför är det så svårt i just Norrtälje?
Alla entreprenörer kan väl inte vara – sopor?

Bloggintresserade

Om mig

Mitt foto
Frilansare med ett förflutet inom marknadsföring och information. Skriver yrkesmässigt mest om hundar, men vädrar gärna mina åsikter om aktuella händelser i bloggform.