Tid

 

"Är det där förr i tiden?" undrar 7-åringen om fotona på mig och hans farfar som barn.

Jo det kan man väl kalla det, svarar jag och känner mig urgammal.

”Det där då?” Vykort från Nice, föreställande fyra lite magade herrar spelande boule.

Absolut, svarar jag och känner mig inte längre lika urgammal.

”Men vad ÄR förr i tiden?” 

Hm, jaa ibland har man inga spikraka svar på frågor från barn.. 

Jag har inte tid, kan man ibland få höra som en ursäkt för alla möjliga sätt att slippa undan. Alltså, tid har alla. Åtminstone alla som är vid liv. 24 timmar per dygn. Undantaget omställningen till sommartid (23 timmar) och återställningen till vintertid (25 timmar) – var är förresten den timmen hela sommaren? som Claes Ericsson undrade en gång – samma för alla. Men det är klart mer smakfullt att skylla på ”tidsbrist” än att säga att man har valt att göra något annat på sina 24 timmar per dygn än att hjälpa gamla föräldrar/ringa tandläkaren/boka tid för bilprovning eller vad det nu är man säger att man inte haft tid till. Säga rakt ut att man föredrog en spa-helg framför att hälsa på mormor. Tid har alla, det är bara en fråga om hur man prioriterar.

Tiden går fort när man har roligt, heter det ju. Tiden går lika himla fort när man har tråkigt. Fråga syrran, hon har testat. Så efter den vetenskapliga undersökningen har jag bestämt mig för att ha så lite tråkigt som möjligt. Välja bort tråkiga människor. Tacka nej till tråkiga uppdrag. Eller bara ändra inställning och tänka att det kanske inte är så himla trist att få en rotfyllning för tjugotusen spänn? Eller att sitta i telefonkö till Försäkringskassan? Eller fixa bokföringen. Det går sådär, kan jag meddela.

 Men trots att tiden går att mäta väldigt exakt, finns det utrymme för relativt stor variation. Ett ögonblick, en stund, strax, inom kort och liknande kan betyda i princip vadsomhelst. Och det har man ju lärt sig genom åren att mina ”ögonblick/strax/inom kort” är oftast kortare än många andras. 

Som när telebolaget Hallon skriver att de ska svara på mail ”inom kort” och de ännu inte efter drygt två veckor inte har svarat. Det tycker inte jag är ”inom kort”.

Eller när Jollyroom har skickat någon annans beställning till mig och ska hjälpa mig med detta ”så snabbt vi kan”. Uppenbarligen har de sengångare anställda...

 I coronatider har vi lärt oss att beställa det mesta över nätet. 

Beställa mat och hämta på Ica, oerhört praktiskt – och tidsbesparande – och har funkat för det mesta. Visst, ibland får man väldigt små gurkor (när de säljs till styckpris) eller meloner som smakar bensin eller brödet utbytt till något man inte gillar, men tiden man sparar och den minimerade smittrisken gör den här typen av matinköp så himla värdefulla! Ica Norrköp tar inget extra betalt, hos Ica Älmsta kostar det en 50-lapp men deras urval av delikatesser och catering gör att ibland är det värt den extra kostnaden. Man kan få det hemkört till dörren också för en knapp hundring.

Soffa köpt på Väddö Möbelaffär: ”Vi hör av oss senast dagen innan leverans”. Men vilken dag det blir på ett ungefär vet man inte. Eller vilken vecka.

Beställning från Pierre Robert ”Paket på väg” sedan den 7 augusti. Oklart vilken väg paketet tar. Jorden runt kanske?

Getingboet intill ytterdörren kommer någon och tar hand om på måndag mellan 12.00 och 16.30. Jodå, jag kan hålla mig hemma då.

Så olika kan det vara.

Därför blev jag väldigt imponerad när Bauhaus meddelade att vår beställning ”beräknas vara framme 10:57 – 11:09”! Dessutom får man en länk så man kan följa bilen på en karta och chauffören skulle ringa ”en stund innan ankomst”. Skeptikern i mig kände vissa tvivel men sepåfasen, chauffören ringde 10:52 och dök upp ungefär en kvart senare! Så ska en slipsten dras! Som det heter.

 

Apropå frågor från barn och konsten att ge rimliga svar. Man kan lugnt konstatera att arten av frågor varierar rätt rejält...

-      Varför föds man när man ändå ska dö?

-      Varför får vuxna äta godis på tisdagar?

-      Varför byter man bara tänder en gång i sitt liv?

Eller frågan som jag fortfarande inte har någon som helst aning om vad jag ska svara på: Varför är den ena som en sked och den andra som en gaffel? Om salladsbestick. 

Beats me, liksom.

 

 

Stil?

 

Min stilguru, alla kategorier, Magdalena Ribbing, finns inte längre. Hon avled efter en olycka i hemmet för några år sedan, så himla sorgligt. Och för mig personligen betydde det att jag numera saknar en klok person att fråga om saker som; Hur ska man tolka en hitte-på klädkod, eller Hur förklarar man vänligt för en gäst att det inte är lämpligt att ta med små barn till en vuxenfest, eller Hur hanterar man en värd som mitt under en middagsbjudning ber om ”ett bidrag till kocken”? Ribbing kunde träffsäkert och elegant ge svar på allt mellan himmel och jord och att läsa hennes frågespalt i DN var ett sant nöje. Men inte numera tyvärr.

 

Blev inbjuden till en Facebookgrupp som ska handla om stil och det verkade ju spännande! Efter att ha följt inläggen under några månader inser jag att det där med stil är ett väldigt vitt begrepp... I början fanns många tips om styling, färger, form och annat inom mode samt rekommendationer på inköpsställen. Men ju fler inlägg jag ser desto mer inser jag att jag har en helt annan uppfattning om vad stil är än många andra i gruppen. I alla fall de som gör inlägg. Man kan läsa ”vart kommer den där blusen från?” eller ”vart har du köpt den där klänningen?” i det ena inlägget efter det andra. Det heter var. VAAAAAR! Inte vart. Mullrar det i min skalle. Det tillhör väl säker stil att kunna uttrycka sig väl? Eller? 

 

Ett alldeles för stort antal inlägg innehåller en suddig mobilbild föreställande en tv-bild med någon person iklädd något som en frågeställare undrar över. Man kan scrolla förbi dem och ignorera, eller imponeras av hur snabbt någon kan svara. Oftast.

 

Många medlemmar lägger ut någon bild med en kort fråga ”hiss eller diss”, något som i princip är omöjligt att besvara utan att man vet något om personen i fråga, vilket tillfälle kläderna ska användas vid och vilka accessoarer plaggen ska stylas med. Eller frågan ”ska jag ta den vita, gula eller rosa koftan?” som även den är omöjlig utan att veta vilka kläder koftan ska passa till.

 

Eller de som (för att driva med övriga medlemmar) lägger ut bilder på sig själva (?) i någon outfit som helt uppenbart är otroligt missklädsam, illasittande, provocerande, mismatchad eller bara skitful och får en massa uppmuntrande kommentarer. Och jag tänker, vill man visa att man är en vidsynt person som klarar av att säga något positivt om en kvinna som ser ut som en fullproppad säck potatis? Eller som en humlestör i en sovsäck? Eller Prusseluskan 2.0, som en ung kvinna hade klätt (ut) sig som häromdagen. När det mest ärliga man skulle kunna säga om många inlägg är att tavlan i bakgrunden är fin. Men det gör man såklart inte. Man scrollar vidare. Och tänker desto mer.

 

Ibland har faktiskt någon rättfram kvinna lämnat en helt ärlig kommentar, till exempel att det inte är så stiligt att visa halva brösten, eller en kjol som knappt täcker ändalykten. Eller färgkombinationer som framkallar migrän. Ajabaja, skriker en hel kader upprörda alla-är-vackra-hur-de-än-ser-ut-kvinnor då. Har man inget positivt att säga kan man låta bli. Förvisso lovvärt att ha en positiv inställning till sina medsystrar, men om någon frågar vad andra tycker, kanske denna någon vill ha ärliga svar? Eller fiskar man efter fjäsk?

 

Slutligen har vi klick-jägarna som i alla inlägg (sina och andras) ideligen hänvisar till sina Instagramkonton eller FB-profiler. Följ mig! Eh, nä tack.

 

Så mycket stil är det inte fråga om i den där gruppen längre, kanske ett av 100 inlägg innehåller något användbart tips. Så jag följer kloka Bettans råd i stället; kan man inte klä sig så kan man köra på den franska stilen där man håller sig till neutrala färger och former som passar de flesta. Det blir stilsäkert. Eller så kan man köpa en hel outfit som man ser på en skyltdocka eller i en tidning. Eller också köper man något man vill ha och står för det och skiter i vad andra tycker.

 

Hon har så rätt så. Eller som min personal shopper säger om garaderobsrensning; prova kläderna utan att titta i spegeln, känns de bra – behåll. Känns de inte bra – rensa ut. 

 

Så varför vara med i en FB-grupp när man har ett stilsäkert modeorakel i familjen? 

Och världens bästa butik på Lidingö.

Tack och hej, leverpastej.

 PS

Dagens bild får tjäna som illustration till vad jag INTE tycker är säker stil. 🙈

Ingen annan

 

Som de flesta vet vid det här laget brukar jag sprida både ris och ros till folk och företag som jag kommer i kontakt med. Jodå, visst är det som herr B sa häromsistens, jag ger oftare ris än ros. Beror högst troligen på att det är mer ofta förekommande att företag presterar sämre än utlovat, än att de gör något bättre än man kan förvänta sig...

 

Jag har noterat två lite lustiga saker i de här kontakterna. De gånger jag skickar beröm är det sällan jag får någon reaktion tillbaka. Till exempel när jag skrev till företaget vi köpte vatten till poolen från att leveranserna gick så himla smidigt och ”poolpojken” (han kallade sig själv så) var mycket proffsig och hjälpsam. Inte ett pip till svar. Eller PostNord när jag tyckte att de hanterade en felbeställning (från Zalando) alldeles utmärkt och chauffören löste avsändarens tabbe mycket elegant. Total tystnad. Och så där är det nästan jämt.

 

Den andra lustigheten är att väldigt ofta möts mina synpunkter av ett ”det är ingen annan som har klagat/framfört synpunkter/varit missnöjd”. I och för sig KAN det vara så (tillåt mig tvivla...) men det är för mig alldeles förfärligt ointressant. Lika ointressant som när man frågar i en klädaffär om det jag är intresserad av finns i annan färg/annan storlek och får till svar ”Nej men vi har HAFT den i blått/storlek L”. Alltså, ville jag veta det? Eh...nä!

 

Sommarens synpunkter då. Blåbären i SVTs nyhetssändningar som pratar som om alla ord dels är särskrivna och dels kräver stor tyngd på första stavelsen. 

”krrrrrraf tigt åsk väder i Medel pad”

Eller när de lägger in en extra bokstav i början av alla ord som e-börjar e-på en e-konso nant.

Jävligt irriterande. Om ni frågar mig.

Men jag är tydligen den enda i hela världen som stör mig på det.

Enligt SVTs kundtjänst.

 

Ingen annan har heller haft synpunkter på de smaklösa räkmackorna i Norrtälje (fiket som renommésnyltar på fin-fiket på Karlavägen) eller deras gamla napoleonbakelser. Jag är den enda som upptäckt att behållarna för återvinning av kläder (Emmaus) plundras och vandaliseras.

För att ta ett par aktuella exempel. Det är inget jag grubblar så särskilt mycket över, men lite märkligt är det. Det är ju ytterst sällan man har en alldeles unik åsikt, liksom.

 

Å andra sidan är det lite befriande att störa sig på småsaker i stället för att oroas över tillståndet i världen. Afghanistan, till exempel. 20 år av försök från västvärlden att få landet på fötter, miljarders miljarder i bistånd och gigantiskt militärt och humanitärt arbete. Allt raserat på bara några dagar. I ett av världens mest korrupta länder. Skrämmande.

 

Jordbävningen på Haiti. När de knappt hämtat sig från den förra. Arma folk.

 

Klimatkrisen.

 

De omfattande skogsbränderna.

 

Pandemin.

 

Det eskalerande dödliga våldet.

 

Svenska regeringens handlingsförlamning i varenda kris.

 

Svensk lagstiftning som ger en galen våldtäktsman nästan en miljon kronor i skadestånd för att han suttit häktad längre än det slutgiltiga straff som HD sänkte till. Bli rik på att tortera och våldta kvinnor. Hallå, Morgan. Vakna!

 

Ibland får man lust att sluta följa nyheterna. Det blir liksom för mycket elände att ta in. Lättare att reta sig på Epa-ungdomarna, som Expressen kallar dem, väglössen bestående av stora, tunga bilar med varningstriangel bak. Som ligger och puttrar i 40 km/h och stoppar upp trafiken i och kring Norrtälje. Morr.

 

Eller så kan man sätta sig under ett träd och försöka lista ut vad saker man läser i tidningarna betyder.

Streamer på twitch, till exempel. Det är tydligen ett yrke.

Polisens mjöltrick. Ingen aning om vad polisen gjorde, men det gick tydligen bra.

Hans otroliga pentakill. Någon som lyckats kvala in till nåt VM.

 

Man skulle också kunna ägna sig åt att ta reda på vilken som är den godaste falukorven, den bästa sladdlösa cirkelsågen, den bästa sexleksaken eller om man är sommaralkoholist. Finfina erbjudanden från kvällspressen. 

 

Men nä, jag lägger pengarna på nåt annat. Glassbilen kommer ju på torsdag igen. De säljer världens godaste pizzor! Jodå, jag har berättat det för dem. 

Fick jag någon reaktion på berömmet?

Gissa...

Inläggets gif-snutt har absolut ingen koppling till texten, men jag kan inte sluta garva så jag delar med mig av lite humor.