Välkommen!

En blogg om livets sorger, bekymmer och förtretligheter.

måndag 23 juni 2014

Ung och arg

Skitdumt - helt enkelt!


Missnöjda poliser uppmanar via en Facebook-grupp alla kolleger att sjukskriva sig på onsdag. Demonstrationerna under midsommarhelgen har inte gett några höjda ingångslöner så nu vill man verkligen ta i med hårdhandskarna. Är det förresten dom som mc-poliserna har? De där vita med långa skaft. Hårdhandskar?
Nä men allvarligt.
Jag kan hålla med om att det är skit att en nybakad snut har ungefär samma lön som en nybakad väktare som inte alls har samma långa utbildning och inte alls samma ansvar och befogenheter. Men det kanske finns mer att jämföra än t ex månadslönen? Anställda i stat, kommun och landsting har ofta väldigt mycket bättre förmåner, inte minst när det gäller pensionsavtal, men det är kanske inte det första man tänker på när man är i 25-årsåldern. Likaså är det med semester. Privatanställda människor har 25 dagars semester. Punkt. Om man inte har avtal som ger noll övertidsersättning, då kan man få ända upp till 30 dagar per år. Uselt. Om man jämför med den andra gruppen.

Och jag tänker lite samma när det gäller sjuksköterskorna. Det är de unga, nybakade som klagar på lönen. Kan det möjligen vara så att unga idag vill ha allting nu. Med detsamma. Pronto. Man är sedan koltåldern van vid att allt sker på ett ögonblick. Dockan/leksaksbåten/mobiltelefonen gick sönder. Vips, springer päronen och köper nytt.
Det har kommit ett nytt spel till Xbox. Vill HA. NU. Och päronen köper.
Bara MÅSTE ha ny dator, nya converse, utlandssemester. Bara ropa på Pappa Plånka.
Inte så konstigt att man efter en sådan uppväxt vill ha sisådär 35 tusen i månaden. Bums.
Och eftersom man i den andan inte heller har fått lära sig att tänka på andra än sig själv, ägnar man inte en tanke åt alla med en massa år i yrket som då skulle ha ungefär samma lön som de nybakade.
Men det är ju inte de nybakades problem.

Integrationen har misslyckats, skriver DN idag. I Sverige är vi usla på att anställa människor med utländsk bakgrund. Och man skriver om några tunnelbaneförare med flera års akademiska studier bakom sig (från hemlandet) som kör tunnelbana. De har slutat leta jobb som passar deras utbildning.
Bara Grekland, Spanien och Belgien är sämre än Sverige inom EU.
Och jag tänker – hur bra svenska pratade de här invandrarna när de kom hit? Eller hur snabbt lärde de sig? Spelar liksom ingen roll hur duktig ingenjör, läkare eller civilekonom man är, kan man inte språket är man inte så himla anställningsbar. Invandrar man till England, Tyskland eller Frankrike kanske man har deras språk som andra-språk? Jag vet att jag skulle klara mig fan så mycket bättre i England än i Ungern. För att ta ett exempel. Sen får man inte glömma att antalet invandrare per år nästan har fördubblats sedan början av 2000-talet och det kanske bidrar till den dåliga statistiken?

Förresten. Är det någon som hört något enda parti förutom SD som pratar om migrationspolitiken? Alltså på allvar pratar om den? Förutom MP som vill att vi ska bli ännu mer generösa? Frågar man ungdomar idag om vad det tycker är viktigast i svensk politik kommer invandrings- och flyktingpolitiken högt upp på listan. Dags att någon, förutom hr Åkesson, vågar ta i frågan och avdramatisera den. Och inse problemen. Hur ska man annars kunna göra något åt dem? Va?

Jag har ingen aning om hur de människor resonerar som väljer att flytta hit. Eller vad de hört om Sverige. Förutom immigranterna i min närmaste omgivning. Som stenhårt pluggat svenska och samhällskunskap och därmed kunnat få svensk examen i sina respektive yrken vilket har gett både jobb och uppehållstillstånd.
Men i övrigt? Den så kallade bombmannen som fick avslag på sin asylansökan och skrämde skiten ur både politiker och poliser. För att inte tala om media och allmänheten. Nu ska han dömas av svensk domstol. Och får väl ett fängelsestraff på några år. Om han inte betraktas som sinnessjuk förstås. Viss förvirring lär han väl lida av när han bad om att få prata med Jimmie Åkesson om sitt missnöje med Migrationsverket kanske.

Apropå förvirring. Hur är det med den ryske bossen egentligen? Han skräms och hotar och har sig och EU har fortfarande inte bestämt sig för hur man ska handskas med honom. Fru Merkel verkar handlingsförlamad. Eller så är hon bara rädd att han ska släppa sin hund lös igen nästa gång de träffas. Hon är ju dokumenterat hundrädd, bevars. Vilket Vladimir verkade tycka var kul och lät sin svarta labbe nosa igenom tanten från topp till tå. Inför kamerorna. Skitstövel.
Tyskarna har i och för sig alltid haft någon slags hatkärlek till stormakten i öst. Vem minns inte bilden av Brezjnev och östtysken Honecker som kysstes innerligt nån gång i slutet av 70-talet (var det väl?)? Eller var det gay-propaganda kanske? Neeee, jag skämtar bara.

Apropå skitstövlar.
Toalettbestyren här ute i spenaten kan ha sina sidor. Fattar inte varför inte Norrtälje kommun gör som Södertälje och bara bestämmer att nu ska alla anslutas till det kommunala V/A-nätet. Basta! Betala eller flytta. Liksom.
Nädå, här ska tecknas avtal med varenda liten samfällighet. Som måste vara helt överens för att det ska bli något. Tacka f-n för att det tar tid. Planen har spruckit flera gånger om redan. Mespottor.
Så vi fortsätter med vår kompostering. I helgen pajade toan. Inte värre än att den antagligen går att laga men det satte ändå fart på diskussionerna om framtida toa-lösning. Förbränningstoalett? Vacuum-toa? Biotank, septik-tank eller vedeldad förbränningsugn? Valmöjligheterna är många och priserna varierar rejält. Tanken just nu är kanske att skaffa en vedeldad brännugn och elda upp skiten (ja, ursäkta). Vi har så otroligt mycket ved. Den nybyggda vedboden är typ knökfull redan. Och då har vi ändå fler träd som behöver fällas.
Men alltså.
Om man säljer prylar för sisådär 45 000 spänn – ja, Cinderella förbränningstoalett är apdyr, förutom alla j-la tillbehör och elkostnader – så borde man väl för höge farao ha råd att anlita en seriös pr-byrå? Som kan komma på en bättre slogan än ”Skitbra – helt enkelt”.
Skitdumt.
Om ni frågar mig.



torsdag 19 juni 2014

Med beröm godkänt

Rolig och lärorik bok (från 1970)


Hittade svärfars betygsbok i går. Han började skolan 1930. Det var andra tider då. Väldigt mycket andra tider. Överst på varje sida anges hur väl eleven uppfört sig. Ordning A, Flit A.
Därefter kom andra ämnen. Någon som kan upplysa mig om vad ”Arbetsövningar” var för något?
Man fick betyg från första klass.
Man fick efter avslutad skolgång också veta hur många som fått de olika betygen, så man hade en chans att se om man var medelmåttig, bättre eller sämre än de andra i klassen. Sånt pysslar man inte med idag va? Alla ska ju vara lika och alla ska ha beröm och uppmuntran och få veta att alla duger. Tacka f-n för att ungarna inte har motivation att anstränga sig på Pisa-proven. ”Vi fick bara en pizza” säger en av ungdomarna som är en ur den stora massa som inte ansträngt sig. Provet hade ju ingen inverkan på betyget.
Och så hojtar politikerna om att man inte vill ha några betyg.
Vore kanske idé att snacka med ungdomarna? Hade provet påverkat betyget hade man ansträngt sig. En pizza kan man köpa själv. Av veckopengen man får för att man städar sitt rum. Eller gör läxorna.
En mamma sa att hennes barn fick välja mellan bio och café som belöning för lästa läxor.
Frågor på det?

I svärfars betygsbok antecknades också antal timmars närvaro och frånvaro. Läraren skulle också fylla i orsaken till frånvaro: sjukdom, smittosam sjukdom i hemmet eller grannskapet, brist på kläder eller skodon, naturhinder, annat giltigt förfall eller utan giltigt förfall.
På den tiden dög det inte med ett ”pallar’nte” för att slippa gå till plugget.
Inte var det några föräldrar som gjorde läxorna åt ungarna heller.
FY vad gammal jag låter, märker jag.

Men visst. Det är svårt att balansera mellan beröm och tillrättavisningar. En del barn behöver mer vägledning än andra för att komma på rätt köl. Andra börjar stortjuta bara mamma rynkar pannan och en del ungar måste ha kilovis med beröm och uppmuntran för att fatta. När jag blev med hund i början av 1970-talet fick jag en jätterolig bok med goda råd och bland annat ”man kan inte slösa nog med beröm på dem”. Och då ska man veta att på den tiden gick man dressyrkurs med unghundarna. Hos någon gammal militär. Det var ryck och slit och PLATS och SITT och där stod jag – en tonåring med en jätteovanlig rashund som kallades golden retriever bland en massa schäfrar, boxerhundar och möjligen någon dobermann.
Man kan inte slösa nog med beröm, tänkte jag. Och kom trea på det avslutande lydnadsprovet.

Lite som med män faktiskt. Man kan inte slösa nog med beröm.
-       - Jag har plockat ur diskmaskinen! säger han stolt.
-       - Ååå vad du är duktig (som om inte jag gör det tolv gånger i veckan), svarar hon.

-       - Jag kan gå på bolaget och köpa en flaska vin, erbjuder han sig flott.
-       - Toppen, tack! svarar hon som har kånkat fyra astunga matkassar två trappor upp.

-       - Men då dammsuger jag innan gästerna kommer. Han igen.
-       - Jättebussigt, vad du är DUKTIG, ler hon lite ansträngt efter att ha handlat, lagat mat, dammat, bakat, manglat linneduken, brutit servetter och gjort ett konstfullt blomsterarrangemang.

Ibland glömmer hon det där med berömmet, då upprepar han vilken bragd han nyss utfört – gått ut med soppåsen, rensat kattlådan, satt på kaffe. Då fräser hon ja-men-så-bra-då, vad vill du ha nu? En fucking medalj eller?
Big mistake.
Huge!
För att citera Julia Roberts i Pretty Woman.

Något helt annat.
Fotbolls-VM. Många berömvärda insatser.
Jodå, jag tittar ibland.
Brasilien – Mexiko var en bedrövlig match.
Spanien – Chile bjöd på kvick och rolig fotboll, från chilenarnas sida.
Domarna tycks inte ha riktig koll, vilket man lite lättare kan se när man inte håller på något av lagen som lirar.
Publiken ser från tv-soffan ut att vara glad, positiv och pigg på att synas i bild.
Men.
Läser idag att fyra länder anmälts till FIFA för att deras supportrar skriker fula ramsor till en del spelare. Det är utpräglad homofobi och rasism som blomstrar för fullt på läktarna. Alltså. Hur insnöad får man vara?
Hur kan man över huvud taget komma på tanken att i kör skrika att någon är bög? Som om det hade något med fotbollen att göra. Som om någon annan över huvud taget skulle ha med det att göra.
Och dessutom. Homofober har ofta problem med sin egen sexuella identitet. Det är väl därför de skriker så högt.
Inskränkta människor är en ynkedom.
Y-N-K-E-D-O-M

Inte ens Viktor d.ä. är så inskränkt, trots sin höga ålder. Och trots att han är lärd att homosexualitet är en mentalsjukdom och straffbart dessutom.
Han säger ”de får väl vara bögar hur mycket de vill, bara de inte håller på med sex å sånt”. Det visar i alla fall på ett visst mått av tolerans.
Han hade antagligen också stora A i Uppförande.

Nä, om man skulle ta och samla ihop fleecetröjor, raggsockor och regnställ och ge sig ut i spenaten då’rå.
Enda trösten med skitvädret är att jag slipper klippa gräsmattan idag.
Jippi.

onsdag 18 juni 2014

Rödaste rött



Läste i dagens DN att ungdomarna i vänsterpartiet är mer röda än lovligt. Man har ju länge försökt sopa undan kommuniststämpeln, men när ungdomsförbundet envisas med kommunistfasoner blir det svårare för moderpartiet att vara helt rumsrent. Vänsterextrema våldsälskare poppar upp som svampar ur jorden, skriver DN.
I en liten jädra notis.
Varför är det så okej med våldsälskare på vänsterkanten? Jämfört med likasinnade på högerkanten? Då blir det braskande rubriker, långa djuplodande artiklar och ett jävla hallå. Bra så, den ena fascisten är väl inte bättre än den andra? Har inte alla dessa –ister liknande värderingar där man med våld försöker tysta oliktänkande? Och har inte alla dessutom en smärtsam historia av massmord och förtryck?
Men det är väl fortfarande så att journalistkåren är för rödfärgad för att kunna se likheterna? Och riskerna.
Jag undrar till exempel fortfarande varför det var så lite liv om att Sovjet invaderade Afghanistan. Om man jämför med att USA klampade in i Vietnam. För att nämna ett exempel.

Apropå röd.
När jag började jobba i Det Stora Varuhuset i slutet av 1970-talet (det var verkligen inte comme il fâut att jobba för såna gräsliga kapitalister på den tiden) blev jag inlurad i fackförbundet. Man skulle företräda mig vid löneförhandlingar. Bevars. Jag skulle i princip inte klara mig en dag i käftarna på De Stora Stygga Ägarna om jag inte fick hjälp av facket. Ung och grön undrade jag då om det möjligen stämde att en del av fackavgiften gick till socialdemokraterna? Men oh nej, svarade man förfärat. Handels är en alldeles opolitiskt organisation. Eller hur.
Första fackmötet inleddes med att alla deltagarna sjöng Internationalen. Ja inte den som börjar ”Mera sprit uti glasen”; den andra. Opolitisk. My ass.
Sedan kollade jag med icke fackligt engagerade upp det där med pengar till (s) och jodå jag hade hört rätt och jovisst man kunde ansöka om att få slippa bli tvång(s)ansluten och slippa betala till partiet. Men det var så himla krångligt.
Inte hade vi någon hjälp vid löneförhandlingarna heller av olika anledningar som ingen av oss som undrade begrep ett jota av. Så vi var ett gäng som bestämde oss för att gå ur.
Det kunde man inte göra bara så där.
Facket skickade inbetalningskort efter inbetalningskort och efter ungefär ett år blev man ”utesluten på grund av bristande betalning”.
Skitfasoner.

När jag sedan hör folk klaga på att facket inte gör något, facket sitter i arbetsgivarnas knä och så vidare, så blir jag lite förundrad över strejken i Skåne som nu antagligen kommer att drabba även andra tågresenärer. Och inte bara tågresenärer, andra förbund säger sig vara beredda att sympatistrejka. Alltså. Letar man efter anledningar att bråka? Vore det inte enklare – och dessutom mer sympatiskt ur ett tredje-person-perspektiv – att försöka göra något åt det verkliga problemet. Nämligen lagen om offentlig upphandling. Kan ingen jävel (ursäkta) fatta att så länge stat, kommuner och landsting är tvingade att anlita det företag som kräver minst betalt, så kommer det inte bli någon som helst ordning och reda i anställningstryggheten.
Varför är det så himla svårt att fatta?
Va?
Amelia Adamo är kanske inte särskilt röd, men det vet jag inget om. Däremot har hon stor annons i dagens tidning för sitt (nåja) rödvin. Hon har gjort fet reklam för vinet i sina egna tidningar, ja alltså inga annonser, hon är smartare än så. Men hon har i redaktionell text uppmanat läsarna att köpa hennes vin. För om tillräckligt många köper vinet, kommer det in i ordinarie sortimentet på bolaget.
Och tydligen lyckades hon i sitt uppsåt. Vinet finns där.
Om jag kommer att köpa det?
Nope.
Såna där fula tricks får mig att bli obstinat.
Det finns så många otroligt bra viner att välja på.
Dessutom är man lite trött på hennes nuna nu. Hon envisas ju med att avbildas på vartenda omslag.
Suck.

Slutligen.
Livsmedelsverket har nu kommit fram till att vi ska äta högst 600 gram rött kött och chark i veckan. Annars får vi tjock- och ändtarmscancer.
Det kan man få ändå.
Tell me about it.
Det känns ungefär som när samma verk ville att vi skulle äta 6 – 8 brödskivor om dagen. Eller var det Socialstyrelsen kanske?
Men den rekommendationen gäller väl inte längre?
Eller?

Nää vi äter inte särskilt mycket rött kött. Vid högtidliga tillfällen går jag till styckmästarna på CityGross och ber dem om ett par utsökta bitar oxfilé. Annars blir det mest kyckling, torsk och lax. Och ibland fläskfilé. Svensk såklart. Bestämde för flera år sedan att något danskt griskött kommer inte in i det här köket. Eller ut på den här grillen.
Aldrig.
Jamais.
Never.
Niemals.
決して

Blågult ska’re va’!
Heja Sverige.
Fast i fotbolls-vm håller vi på England.
Och roar oss med att titta på ”Bronshjältarna – sommaren vi aldrig glömmer” på SVT Play. Underhållning på hög nivå!
Men man önskar att Thomas Brolin någon gång kommer på att han skulle se trevligare ut om han tvättade håret. Om man nu ska hitta något att gnälla över. Och det ska man ju.


lördag 14 juni 2014

Förbjud alla män!

Stockholms Konstsim - Män. Modiga Män.


Aftonbladets Kerstin Weigl skriver att hon tycker man ska förbjuda män att arbeta i förskolor. Hon grundar den åsikten på fallet med pedofilen i Högsby. Det är säkert alldeles förfärlig läsning, den 25 sidor långa stämningsansökan. Karln är helt klart rejält störd och borde aldrig ha fått en praktikplats på förskolan. Ska man över huvud taget ge outbildad personal ett så stort ansvar som att ta hand om våra barn? Borde man som förälder inte kunna kräva att dagispersonalen har adekvat utbildning? Det är väl den mest relevanta frågan man bör ställa om man ska dra några svepande slutsatser efter den här hemska historien. Inte kräva en mansfri förskola.

Om nu Kerstin Weigl tror att lösningen på allt ont är att förbjuda män, varför sluta vid förskolan? Varför inte förbjuda män över huvud taget? Jag menar, det är ju oftast män som begår våldtäkter, grova våldsbrott, mord och ekonomisk brottslighet.
Det är män som orsakar flest trafikolyckor och som misshandlar kvinnor.
Dessutom är det ju män som roffar åt sig styrelseposter, driver kriminella mc-klubbar, langar knark och startar krig.

När man tänker efter är faktiskt män roten till i princip allt ont, eller hur Kerstin Weigl? Utan män skulle hela livet vara som en enda glad operett. Inga mord (nästan, i alla fall), inga övergrepp på barn (fast det finns faktiskt kvinnliga pedofiler också, men det kanske Kerstin inte känner till?), inga slagna, kuvade och kränkta kvinnor. Inga buffliga styrelseordförande, vd-ar eller andra okänsliga chefer. Alla krig skulle upphöra, alla mafiosos försvinna och världen skulle bli en lugn, fridsam och vänlig plats där vi kvinnor skulle leva i fred och harmoni. Och innan vi utrotar männen skulle vi såklart tanka ur dem en ansenlig mängd spermier för att försäkra oss om att inte kvinnosläktet skulle dö ut. Det är ju det enda vi egentligen behöver männen till. Tyvärr. Eller hur, Kerstin?

Snacka gärna med Gudrun Schyman också. Och hennes likar som kräver kvotering av kvinnor till alla bolagsstyrelser (hur det ska vara med de fackliga styrelserna är väl mer tveksamt?). Varför inte ta ett riktigt radikalt grepp och – som sagt – förbjuda män helt och hållet.
Problem solved.
Case closed.
Liksom.





PS.
Ironi är svårt. Särskilt i skrift.
Jag vet det.
Och för att det inte ska råda några som helst tvivel om dagens inlägg - JA, jag är IRONISK.


Bloggintresserade

Om mig

Mitt foto
Frilansare med ett förflutet inom marknadsföring och information. Skriver yrkesmässigt mest om hundar, men vädrar gärna mina åsikter om aktuella händelser i bloggform.