Att bliva stur

My kind of feministisk förebild

Kära lilla krumelur, jag vill aldrig bliva stur. Så skaldade Pippi Långstrump i nån av böckerna. Det är jobbigt att bli vuxen. Avgjort mycket mer problemfritt att vara kvar i barnstadiet, utan något direkt ansvar för nånting. Nån annan bestämmer vad man ska klä på sig, vad och när man ska äta och var man ska tillbringa dagarna och med vad. Inga räkningar att betala, inga tider att passa, inte en massa knepiga val att göra, inget ansvar alls. Lite som de som är med i Lyxfällan, när jag tänker efter…

Jag gillade aldrig Pippi när jag var liten. Får man säga så? Alla ska ju gilla Pippi. Det är som att svära i kyrkan att inte gilla Pippi. I synnerhet om man kallar sig feminist. Hon är ju rebellisk, egensinnig och tar för sig. Och ja, min rätt stränga uppfostran sitter antagligen väldigt djupt. Jag skämdes – på riktigt – när jag läste om att hon smakade på gräddtårtan utan lov, låg med skorna på sig i sängen och vägrade gå i skolan. Sånt gör man ju bara inte! Tyckte jag redan som 9-åring.

Då var Lotta på Bråkmakargatan roligare. Hon sa NEJ och JAG VILL INTE, högt och tydligt och stampade med foten. Hon gjorde liksom uppror på riktigt. Sa vad hon tyckte. Protesterade på ett mer rakt sätt. Och jag bara önskade så hett att jag hade vågat klippa sönder någon av de där stickiga tröjorna jag bara hatade att behöva klä på mig.

Fördelen med att bli vuxen är att man helt sonika låter bli att köpa tröjor som sticks. Man får äta tårta när man vill, till och med före maten (även om man skäms lite-lite-grann innerst inne) och man kan dansa fult utan att bry sig om att någon flinar. Man står för den man är helt enkelt. Och accepterar sin omgivning som den är. Eller byter umgänge. För så är det ju. Den enda människa man kan förändra är sig själv. Vissa, ännu inte fullvuxna, tycks ha svårt att fatta det.

Och hur kom det sig att jag började fundera i de här banorna? Förutom en sömnlös natt? Min ganska nya kompis. Vi kan kalla honom Axel. Jag är nog lite kär i honom. Inte min-man-kommer-att-bli-svartsjuk-kär utan mer som att jag skulle vilja adoptera honom. Axel är runt 90 år. Han hade nyligen blivit änkling för andra gången när jag träffade honom. Han var såklart ledsen och trots en, för hans ålder relativt stor, vänkrets kände han sig ensam. Vore väl konstigt annars. Jag hade hört att han var pappa till fyra döttrar och tänkte att det är ju tur han har barn och barnbarn. Äldsta dottern hade gått bort ett par år tidigare och hur många barnbarn han har vet han inte. På riktigt.

Två av döttrarna tålde inte att han gifte om sig efter att deras mamma hade dött, så dem har han inte hört av på flera år. Den fjärde dottern bor 40 mil bort, men hör av sig med jämna mellanrum och hälsar på så ofta hon kan. En av fyra som han har någon glädje av, alltså.

Nu har Axel blivit sjuk. Allvarligt sjuk. Och kvinnan han gifte om sig med, som två av döttrarna inte kunde acceptera, är död. Hör de två skitungarna av sig? Nope. Fortfarande är det bara dottern på 40 mils avstånd som stöttar honom. På håll. Och jag tänker, när man är liten flicka säger de flesta ”när jag blir stor ska jag gifta mig med pappa” och hatar, precis bara jättehatar, alla som säger att det kan man faktiskt inte göra. När man uppnått ungefär fyra och ett halvt års ålder, fattar man det. Om man är någorlunda normalbegåvad. Vilket tydligen inte gäller de här två pajasarna, som trots att de måste vara runt pensionsåldern ännu inte skapat en vuxenrelation med sin far. Som väl dyker upp när det är dags att casha in arvet. Läskigt.

Hursomhelst. För ett tag sen cirkulerade några kloka ord på Facebook. Det var något om att familj inte alltid betyder blodsband. Familj kan vara människor man väljer, människor som tycker om en utan att vara tvingade av ett eller annat släktskap, som ställer upp i vått och torrt och som accepterar den man är med brister och förtjänster. Som kan befinna sig hundratals mil bort, men ändå kännas nära. Som man inte hör av på långa tider och när man träffas känns det som i går. Som man kan sitta tyst med utan att tystnaden blir pinsam. Som håller med eller säger emot, utan att vänskapen rubbas. Som man kan anförtro sitt bankkort med kod utan att vara orolig. Som är ärliga, rakryggade och delar ens grundläggande värderingar. Som….ja men hjälp så filosofisk jag blev idag då. Men det bara slank ur mig.

Kan delvis bero på att jag ibland blir så himla trött på alla nyhetssändningar. Bomber, mord, tramsiga politiker, oväder och elände. Och så var det väl Axels berättelser om sin familj som drog igång hjärnan. Han har det jobbigt.

Blod är inte alls tjockare än vatten, annat än rent fysiskt. Eller heter det fysikaliskt? Skit samma, ordspråket stämmer inte i verkliga livet. Det är bara trams som nån har hittat på för att sätta press på odrägliga släktingar.

Undrar om man kan adoptera en 90-åring?

Tack för blomman, Axel! Jag vårdar den ömt.