Självklarheter

Det har begåtts ett mord i Vaxholm skriver Expressen. Eller kanske ett dråp. Vittnen, eller i alla fall folk som finns i närheten av händelsen, säger att de är förvånade att det hänt något så hemskt i just deras närområde. Hur många gånger har man hört det? ”Tänk att sånt kan hända just här!” Ja men tänk. Varför inte just här. Ungefär som en del som drabbas av cancer; varför skulle det hända just mig? Pja, varför inte. Det drabbar väldigt många. Och när det händer andra hemskheter som våldtäkter, knivslagsmål och skottlossning blir alla lika förvånade. Nästan överallt. I vilka områden förväntar man sig att sånt ska hända? Det står aldrig något om det. Vore spännande som omväxling; jo, man är inte förvånad att sånt händer just här.

Som när någon dör och tidningarna ringer runt och pratar med anhöriga. Eller människor som tycker att de kände den som har dött. Eller i alla fall visste vem personen ifråga var. Det är aldrig någon som säger: Så skönt att han/hon  är väck, det var en elak jäkel. Nej, alla som dött har varit världens snällaste, vänligaste, roligaste människor.

Tillåt mig tvivla.

Dagens Nyheter skriver idag ett långt reportage om en fransman som kallar sig komiker och som drar ändlösa skämt om judar. Han är tydligen polare med en av de värsta förintelseförnekarna och med familjen LePen. Han är stämd så många gånger att hans advokat inte kan hålla reda på alla stämningar längre. Och det är verkligen fruktansvärda saker han står och säger.

Men. Ett litet, litet men bara.

Var går gränsen för yttrandefrihet? Den som all världens ledare hyllade i en stor demonstration bara för ett par veckor sedan? Den som alla tyckte var viktig när skämten och hånet gällde islam och muslimer.

Bara en stilla undran så där.

Och att ”det är skillnad på skit och pannkaka” som det hette förr i tiden, blev ganska uppenbart när tidningarna intervjuade Jonas Sjöstedt efter vänsterns stora framgångar i valet i Grekland. De röda fick inte egen majoritet och beslöt därför att samarbeta med extremhögern. Ungefär på samma våglängd som svenska SD. Sjöstedt tycker inte det är anmärkningsvärt alls, utan tvärtom ganska självklart. Han ser heller inga likheter med det han vanligtvis kritiserar, all form av kontakt med SD. Inte helt oväntat slingrar han sig som en metmask och säger undvikande att man får vänta och se hur det går innan man kritiserar det grekiska samarbetet. Märkligt.

Den som inte visste vad MMA är för nåt, har de senaste dagarna fått mer information än nödvändigt. Den så kallade sporten stavas B-L-O-M-K-Å-L-S-Ö-R-O-N, något som tydligen är hett eftertraktat av utövarna. Enligt svensken som blev bankad gul och blå i helgen ger just öronen honom VIP-treatment på klubbar och krogar. Allvarliga hjärnskador lär också vara vardagsmat.

Men alltså.

Hur kan denna grova misshandel vara tillåten?

Proffsboxning, som åtminstone har några regler för var och hur man får slåss, är förbjudet sedan länge. Men här går det bra att sparka på nån som ligger medvetslös.

Och sen att tusentals människor BETALAR för att se skiten?!

Jag fattar baske mig inte.

Roy Andersson fick inga guldbaggar. Han såg ledsen ut, skriver tidningarna. Där missade man något, alltså. Sist jag såg honom var i Skavlan och där såg han bara dryg och elak ut. Och jag tappade totalt respekten för honom när han började prata skit om folk som bor i stora hus (när han själv äger ett helt hyreshus på Östermalm). Sen undrar jag vad det är för dress-code på den där galan. Med tanke på mingelbilderna som finns på nätet, med allt från nästan-naket till full gala och där emellan något hittat hos Myrorna. Skumt.

Jimmie Åkesson begär förlängd sjukskrivning. Och då undrar jag, har Försäkringskassan haft möte med hans arbetsgivare? Har man upprättat någon rehabiliteringsplan? Någon tidsplan för återgång i arbete? Kanske kan han börja jobba deltid? Har man prövat hans arbetsförmåga mot hela den svenska arbetsmarknaden? Jag menar, det är ju så det ska gå till när någon varit sjukskriven mer än sisådär sex veckor.

Aftonbladet skriver om den betydligt friskare 86-åriga änkan Lee. Hon har tillbringat de senaste tio åren ombord på ett kryssningsfartyg, uppmanad av maken som på sin dödsbädd fick henne att lova att aldrig sluta kryssa. Så hon kör på. Hon dansar ett par timmar efter middagen varje dag, hon går på föreläsningar, cocktailpartyn och ser en massa bra filmer. Det kostar henne i runda slängar 1,5 miljon kronor per år. Då ingår stor hytt, mat och dryck. Och fem gånger om året lägger fartyget till i Florida där hon träffar barn och barnbarn. Låter som en hyfsad pensionärstillvaro.