Synd om

Jag har funderat en del på vad som kvalificerar någon för att bli tyckt synd om. Dagens Nyheter tenderar emellanåt att hemfalla åt snyftjournalistik. Någon som annars verkar vara förbehållet kvällspressen.

Men först var det de utförsäkrade. Den ena efter den andra fick gråta ut i DN, men så småningom visade det sig att de här historierna inte höll för någon djupare granskning. I flera fall var det råttan-i-pizzan-historier, dvs en skröna som blandades om lite och serverades i olika tappningar.

Sen var de lärarna. De var det synd om ända tills begreppet speciallärare skapades med löneökningar på omkring tiotusen i månaden. Nu är det tydligen inte så synd om dem längre. Nämenvisst. Jag säger bara juni, juli, augusti. Och sportlov, påsklov, höstlov och jullov. Mest rättvis jämförelse får man väl om man lägger in bruttolön OCH alla förmåner och slår ut per arbetad timme.

Därefter var det synd om sjuksköterskorna. Mest synd om de som ännu inte är färdiga sjuksköterskor, för de har sämst betalt. Kanske inte sådär jätteförvånande. Hittills har inte en enda intervjuad sjuksköterska berättat vad hon har i lön. Eller vilka förmåner hon/han har. Eller hur många timmar per vecka de jobbar. Och när det stod klart för pressen att det inte är så himla uselt, var det inte så synd om dem längre.

Det känns som att det där med synd om hänger väldigt tajt ihop med pengar. Jag menar, läkare som har en massa jourtjänstgöring, en massa stress över att inte hinna med patienter pga all sabla administration de ska sköta osv. Det är väl lika synd om läkarna på akuten som det är om sköterskorna? Men då är det plötsligt annat ljud i skällan; de har ju mycket bättre betalt. Förmodligen har de mycket högre studieskulder också. Om man nu ska snacka pengar.

Eller fnyckot som skrev en insändare för en tid sedan och jämförde riksdagsmännens löner med sjuksköterskornas. Nu har väl politikerna vare sig ob-tillägg eller övertidsersättning och jobbar typ dygnet runt? Eller i alla fall är nåbara. Och är de inte det, skriker medierna att de ”inte går att nå för en kommentar”.

Varför skriver aldrig någon något om att det är synd om chefer? Ständigt påpassade, alltid några som tycker att chefen gör och säger fel. Aldrig någon positiv feedback. Ingen övertidsersättning eller ob-tillägg. Ingen semester helt utan att vara anträffbar. Det är som att den som är chef per automatik får klagas, spottas och gnällas på bara för att lönekuvertet är aningen tjockare än personalens.

Piloterna försökte få lite sympati för några år sedan för sina usla anställningsvillkor. Gick inget vidare. De har ju så höga löner ändå. Typ.

Och så vidare. Det enda som stör tesen är att det aldrig verkar vara synd om snabbköpskassörskor, spärrvakter och taxichaufförer. Eller har jag missat nåt? Vän av ordning kan då invända att chefer, politiker och alla andra som tjänar bra och som det inte är synd om, har valt sina yrken. Men alltså, det har väl alla andra också? För det är väl ingen som blivit tvingad att utbilda sig till sjuksköterska eller lärare? Typ. Däremot väljer såklart ingen att bli sjuk. På riktigt sjuka, som förlorar både arbete och bostad för att sjukpenningen inte ens är i närheten av att täcka förlusterna av förlorad arbetsinkomst - dem är det synd om. På riktigt.

Apropå synd om. Sticker man ut hakan tillräckligt långt får man på käften. Jag vet det. Men jag blir lite förvånad när folk blir så himla upprörda när jag skriver vad jag tycker om tiggeriet. Det komiska i det hela, eller tragiska, är att de som är mest förbannade är de som ytterst sällan stöter på några tiggare. Man gör inte det när man rör sig per bil mellan fina förorten och city. 

Men alltså. 

Igen. 

Jag tvivlar inte ett enda ögonblick på att det är rasande synd om de här människorna. Det jag vänder mig emot är att vi svenskar, i all välmening säkert, både privat och via skattsedeln ska skänka pengar. Effekten av den missriktade välviljan blir ju bara att beslutsfattarna i deras hemländer kan stoppa ännu mer EU-pengar i egna fickor, i stället för att hjälpa sina medborgare till en dräglig tillvaro.

Och det är faktiskt inte riktigt klokt.