Tiggeriet

Dagens Nyheter 24 januari

Idag känns Dagens Nyheter som ett enda långt försvarstal för de rumänska tiggarna. Regeringen träffar rumänska socialministern, som inte ens har tid att se hur hennes medborgare har det här. Men kallprata med mesiga svenskar går tydligen bra. En stund.

Sen har tidningen pratat med en tiggare som sitter utanför ett apotek i stan som inte tror det blir någon förändring för henne efter samtalen i riksdagshuset. Artikeln om tiggaren andas nöd och elände. Man återkommer ständigt till uttryck som ”några få slantar” och pratar om kylan, om barnen som är kvar hemma och om ”snälla svenskar”.

Dagens Nyheter 24 januari

Därefter följer över ett uppslag historien om Floran, eller Florian – det står lite olika namn i artikeln, som är en av många som ”arbetar” med att hjälpa stockholmare sortera sina sopor. Artikeln inleds med att beskriva vilka bilar ”i halvmiljonersklassen” som står parkerade intill sopsorteringsplatsen. Reportrarna har valt soptunnorna bakom Östra Real, Östermalm. Artikeln går i samma anda som den om tiggerskan. ”Några få slantar” återkommer även här och man får flera hemska historier till livs om folk som helt sonika sorterar sina egna sopor i stället för att låta Floran/Florian sortera dem. Mot förväntad betalning förstås.

Dagens Nyheter 24 januari

Och på hemmaplan har nu antalet tiggare ökat med ungefär femtio procent. Man har bytt arbetsuppgifter en aning och kallat in fler i arbetslaget och den man som tidigare satt vid cykelstället, ibland med och ibland utan krycka, går nu omkring med till synes helt vanställda ben runt busstorget. Vem vet, han kanske råkade ut för en hemsk olycka under julledigheten?

Egentligen vet jag inte riktigt varför jag blir så himla provocerad av tiggare. Kan delvis vara min uppfostran att man ska göra rätt för sig, arbete främjar hälsa och välstånd, man ska inte ligga någon till last och ingenting är gratis. För att nämna några av de visdomsord som jag är uppväxt med. ”Den som inte arbetar ska heller inte äta.” är ett gammalt bibelcitat (2 Tess 3:10) som av någon anledning tillskrivs Lenin. Var han religiös?

Självklart måste det i ett civiliserat samhälle finnas utrymme för att hjälpa människor som inte kan försörja sig själva av en eller annan anledning. Människor som saknar arbetsförmåga pga sjukdom, människor som tillfälligt är utan jobb, människor som har hamnat på sned och behöver hjälp. Jag skänker pengar till en hel massa organisationer som jobbar med ”utsatta människor”. Där jag vet, eller åtminstone tror att jag vet, att pengarna används till det de är avsedda för. Och att de gör nytta på sikt.

Rumänien är ett av Europas mest korrupta länder. Det är också ett av Europas fattigaste länder. Jag begriper inte hur de kunde komma med i EU. Borde man inte i förväg kolla så att de uppfyller helt grundläggande krav på mänsklig behandling av sina medborgare? Romer i Rumänien är diskriminerade och bespottade i en grad som saknar motstycke. Vill vi ha såna länder i gemenskapen? Utan att ställa krav på bot och bättring?

Och det här med den svenska byråkratin. Som svensk kan man inte ens ta emot ett arvode för en insats i tomtägarföreningen, tvåhundra spänn, utan att det ska deklareras. Föreningen ska skicka kontrolluppgift och jag ska ta upp inkomsten i deklarationen. Hur många timmars jobb blir det för alla inblandade, Skatteverket inräknat. Och hur mycket papper går det åt? Har man dessutom den dåliga smaken att engagera sig i ett par föreningar blir byråkratin och administrationen av alla arvoden (mellan 200 och 750 kronor förra året) tämligen omfattande.

Då undrar jag, i mitt rättviseindoktrinerade huvud, hur dessa tiggares inkomster redovisas? Har vi koll på att de skattar för inkomsterna i hemlandet? Om inte, ska de ju beskattas här. Frågan är vem som ska betala arbetsgivaravgifter och liknande? Ska man göra det själv krävs F-skattebevis, annars är det ju den som betalar som ska pröjsa alla sociala avgifter.

Och i höstas skrev Dagens Nyheter om mannen som i princip gjort till sin livsuppgift att hjälpa Stockholms tiggare. Han hjälper till vid kontakter med gatukontoret, anordnar protestaktioner vid avhysningar, samlar in kläder och delar ut och har ett fasligt sjå. Mannen ifråga är långtidssjukskriven. I mina öron lät det han pysslade med väldigt likt arbete. På heltid. Nu jobbar han, trots att han helt saknar arbetsförmåga, och får betalt av Försäkringskassan.

Innerst inne är jag nog väldigt småländsk. Att smålänningar är snåla är bara elakt förtal, däremot är de sparsamma. Handlar inte på kredit. Tar inga allmosor. Hittar något sätt att försörja sig hur knepigt det än kan verka. Gnosjöandan, ni vet. Och de delar med sig så mycket de kan. Som vepan på mosters köksvägg: ”Fem äro bjudna, tio äro komna. Slå vatten i soppan och hälsa välkomna.”. Men det finns en gräns för givmildheten och generositeten, man låter sig inte utnyttjas.

Vissa röster, däribland DN, påstår att tiggeriet inte på något sätt är organiserat. Det kvittar hur många bevis som läggs fram, inte ens tiggarnas egna vittnesmål verkar tas på allvar. Hur kan det INTE vara organiserat? När alla plötsligt reser hem ett par dagar före jul och nu plötsligt som genom ett trollslag av slumpen är alla tillbaka. Och hur tar de sig till avlägsna köpcentra som saknar allmänna kommunikationer? Promenerar fyra mil? Skulle inte tro det?

Jag har under mina år i hundvärlden stött på flera fall av djursamlare. Människor som, i all välmening, tar hand om hittedjur och till slut har samlat på sig en så stor mängd djur att de inte kan ta hand om dem och djuren får leva i ren misär. Man kan inte ta hand om alla, hur gärna man än skulle vilja. Tänker jag då.

Och jag undrar fortfarande vad de parkerade bilarna hade i reportaget att göra. På Östermalm bor många förmögna människor. De kör ofta dyra bilar. Om det faktumet nu stör DNs reportrar så till den milda grad kunde de väl åka till förorten och kolla hur sopsorteringen går till där? Eller på Södermalm som är så trendigt.

Och hur blir det om nu även Norge, liksom Danmark, inför totalförbud mot tiggeri?

Självklart är det förfärligt synd om de här människorna som har det eländigt och känner sig nödgade att tigga, men det hjälper faktiskt inte ett enda dugg att vi skänker dem en slant då och då. Eller att Stockholms skattebetalare bidrar med drygt 16 miljoner i år. Vi befäster bara eländet och möjliggör för rumänska regeringen att fortsätta stoppa EU-pengar i egna fickor.

Dagens Nyheter 24 januari