Olika noga

Har haft lite bloggtorka ett tag. När man skriver en massa i jobbet går kreativiteten åt där. Inte så att tankarna blir färre eller mindre upprörda, det är bara knepigare att få dem på pränt.

Har den senaste tiden haft många och långa diskussioner kring vad som är noga.

Inser att man tillhör ett utrotningshotat släkte.

Vi som är utrustade med ATD, Attention To Details.

Vi som stör oss på folk som inte kan skilja mellan de och dem, sin och hans/hennes eller mellan var och vart.

Vi som stör oss på att filmer som utspelar sig på Vikingatiden har skådespelare med fula ärr efter vaccinationer och kvinnor som är rakade under armarna.

Vi som stör oss på svenskalärare som inte kan stava, bilister som skiter i trafikregler och fullt friska individer som sätter sig på platser avsedda för gamla, gravida eller sjuka.

Det är väl inte så noga? Kan man höra dessa slarvpottor yttra.

Cyklister som kör tempolopp på trottoarer.

Folk som inte säger hej, tack eller ursäkta.

Klantiga hantverkare, slarviga kockar och sura expediter.

Eller föräldrar som inte kan släppa sina mobiltelefoner.

För att ta några synnerligen irriterande exempel.

Det senaste i raden av finns-det-en-värld-utanför-min-aura är de som numera inte nöjer sig med att prata högt i mobiltelefon. För säkerhets skull kopplar man nu på högtalarfunktionen! I och för sig trevligt för extremt nyfikna lyssnare som nu inte enbart får följa halva samtal…

Alltså.

Vad lider folk av?

Å andra sidan är det tydligen jätteviktigt med sånt som en annan inte fattar ett dugg av. Alla som med jämna mellanrum vill veta vilka av deras vänner som sympatiserar med SD. Såna vill man inte ha i sin lilla Facebook-grupp. Bort med dem! Men alltså, jag fattar inte. Inte för att jag sympatiserar med SD, inte alls. Men jag har säkert några SD-väljare i vänkretsen. Precis som där finns folk-på-vänsterkanten, religiösa, ateister, aktivister, liberaler, veganer, jägare och människor med olika sexuell läggning eller etnisk tillhörighet. Om jag väljer bort den ena eller andra, vilket givetvis står var och en fritt att göra, på grund av politik, religion, etnicitet eller sexualitet – är jag då inte en aning trångsynt? Intolerant, rent av? 

Tänker jag.

Och sen tänker jag på den där sketchen med Gösta Bernhard (den som bara vi som tillhör ett utdöende släkte kommer ihåg) där han väljer bort olika grupper av människor som han tycker är avvikande. Till slut är det bara han själv kvar. Som tänker och tycker som han. Tänkvärd monolog.

Apropå noga. Läste en krönika (minns inte vem som skrev den) om att det nästan är omöjligt att bjuda folk under 40 på middag. Det är så många dieter att hålla reda på nuförtiden att matlagandet blir så illa komplicerat att man struntar i att bjuda hem varandra. Det är GI och LCHF och vegetariskt och 5:2 och gluten-fritt och laktosfritt och stenålderskost och fan och hans moster. Alltså, jag fattar folk som har allergier eller är överkänsliga, men alla andra? Om man nu har så långtgående krav på olika dieter så kanske man kan A) Strunta i sitt dietande för en kväll? B) Peta bort det som inte passar ens diet? eller C) Ta med egen mat? Ett sista alternativ är ju att avstå från att umgås över en bit mat helt och hållet.

Olika noga verkar det också vara med polisens utredningar. Man hör ofta, apropå klagomålen att t ex våldtäkter inte utreds, inte ens när det gäller våldtäkter på barn, att polisen saknar resurser. Då undrar jag i mitt stilla sinne varför det fortfarande är 50 utredare avdelade för terrordådet på Drottninggatan? Är inte det ett solklart case? Jovisst, men utredarna dammsuger nu Sverige efter fler möjliga brottsoffer. Kan det tänkas att det finns någon, ännu inte upphittad person, som eventuellt skulle ha kunnat träffas av dåren i lastbilen? Är det verkligen vettigt att polisen ägnar sig åt sånt? I stället för att exempelvis förhöra en namngiven misstänkt våldtäktsman? Va?

Väl använda polisresurser verkar det i alla fall vara när det gäller den danske u-båtsbyggaren. Att läsa om ”fynden” som hittats (med hjälp av svenska liksökhundar, minsann) gjorde mig illamående på riktigt. Jag mår faktiskt illa av att bara tänka på det. Hur är han funtad den karln? Har jag undrat hur många gånger som helst.

Nej, slutgnällt för idag och marsch pannkaka tillbaka till skrivbordet nu.

Det är hög tid att ta itu med bokföringen.

Otroligt trist sysselsättning.

Men i kväll blir det ett nytt avsnitt av ”Vår tid är nu”. Får se hur många tabbar jag hittar i det här avsnittet. Slarv med detaljer är bland det värsta jag vet. Särskilt från folk som har betalt för att sköta en uppgift.

I know.

Det är väl inte så noga!?

Jo, faktiskt.

Dumheter

I många av de dumheter man noterar, ingår en mobiltelefon. Skrämmande ofta faktiskt. I kategorin ”Insnöade föräldrar som prioriterar mobilen före sina barn” går den icke särskilt hedrande förstaplatsen till pappan som var på McDonalds med sina två barn i Täby går. Inte för att jag brukar ta till våld, men i går var jag väldigt sugen på att slå den här snubben hårt. Med en stol. Typ.

Kostymkille med dotter i tioårsåldern och son i sjuårsåldern nånting. De han inte ens sätta sig till bords förrän pappan började fingra på sin telefon. Han tittade inte ens upp när personalen kom med något han glömt vid disken.

Under hela måltiden höll han på med telefonen. Barnen satt tysta nästan hela tiden och stirrade ut i tomma intet. Såklart de gjorde. De har ju inte tränats i att prata med varandra. Föra en bordskonversation, som Ribbing skulle ha sagt. Pappan tittade upp vid två tillfällen. Båda gångerna var det för att kolla om det fanns några rester att äta upp från barnens brickor.

När flickan ätit klart tog även hon upp en mobiltelefon. Hon fotade leksaken som ingick i hennes Happy meal och la kanske ut bilden på Instagram. Vad vet jag. Sonen såg ännu mer uttråkad ut och gick till slut runt bordet och började klänga på sin pappa. Inte ens då släppte farsan sin mobil. Inte ens en kram fick honom att lyfta blicken.

Behöver jag säga att han hade problem med att städa bordet samtidigt som han sneglade på telefonen? Eller att han nästan tappade bort sina barn när han klev på rulltrappan utan att kolla om barnen var med? Som jag önskade att han skulle snubbla, eller åtminstone tappa telefonen så den gick sönder. Som fan.

Vissa människor borde inte ha barn.

I dagens Expressen skrivs om en annan drulle. Han besökte en kompis utedass och sms-ade medan han kissade och tappade telefonen ner i dasset. Kompisen ansågs bättre rustad att kliva ner i dasset och hämta drullens telefon och kunde sedan inte ta sig upp. Räddningstjänsten kom efter en timme. Mysigt. Inte.

Historien utspelade sig i Norge.

Och jag undrar varför man måste skicka sms medan man kissar.

Undra kan man också göra över Magdalena Anderssons avisering inför årets budgetdiskussioner. Det verkar numera inte bekymra henne att en regering inte har finansiering för sina förslag, något som storligen upprörde henne innan S kom till makten. Nu ska det lånas åtskilliga miljarder och skuldberget ökas på. Det dummaste var ändå när hon lät påskina att det är nuvarande regerings förtjänst att fler människor är i arbete. Tillåt mig småle. Eller tillåt mig skratta högt, faktiskt.

Apropå galen ekonomi. Då Migrationsverket nu portionerar ut asylsökande utan att kommunerna får en chans att förbereda sig, panikköper ett flertal kommuner nu bostadsrättslägenheter. Hur ska exempelvis ungdomar kunna konkurrera i en budgivning mot en kommun? Vem är mest desperat? Och vem har mest stålar? Liksom. Och var någonstans går gränsen för vad flyktingkrisen får kosta? Och vad har regeringen för plan? Ingen alls, tycks det som. Tänker på multimiljonärerna som skapat sig ofantliga förmögenheter för att kommunerna inte har någon koll på vad de betalar för. Eller inte verkar ha några ekonomiska ramar att hålla sig inom. Och jag tänker på alla som fått avslag på sina asylansökningar men som fortfarande uppehåller sig i landet. Papperslösa kallas de. Illegala invandrare är väl en mer adekvat benämning. Till exempel de nordafrikanska ungdomarna som lever på kriminalitet i centrala Stockholm och som de hittills endast PRATATS om att skicka tillbaka till sina hemländer. Vad hände med ”chartra egna flygplan” och ”ta i med hårdhandskarna”? Hög tid nu va? Så vi kan använda resurserna till dem som verkligen behöver dem. Och har rätt till dem.

Men, som vanligt, har Löfven ingen plan. Vad kan han egentligen? Han mumlar och är otydlig när han pratar. Inte kan han räkna. Och inte känns det som han har nån vidare koll på saker och ting heller. Som när han i går stod och sa att Sverige står redo att hjälpa till med räddningsarbetet i Italien efter jordbävningen. Myndigheten för samhällsskydd och beredskap, MSB, sitter och utreder sig för tillfället, det mesta av verksamheten ligger på is och SWIFT-teamet saknar både folk och utrustning. Å andra sidan börjar vi väl bli vana vid att det som utlovats aldrig kommer att bli av.

En bra skola inom 100 dagar efter valet.

Europas lägsta arbetslöshet.

Ingen höjd inkomstskatt.

Sänkt skatt för pensionärer.

Jag skulle kunna hålla på till i morgon och rabbla svikna vallöften.

Men då skulle jag antagligen få huvudvärk.

Och det är ju rätt onödigt lagom till helgen och det är högsommarvärme.

En tur till badet kanske? Innan det stänger för säsongen.

Trevlig helg!