Diskriminering - eller?

Förutom kränkt är det nuförtiden populärt att känna sig diskriminerad.
Så snart man inte högt och synligt får demonstrera sin särart, blir man antingen kränkt eller diskriminerad.
Helst både och.
Självklart kan vi inte gå omkring och tycka, tänka och klä oss likadant.
Varje människa är unik och fördelen med att leva i ett fritt land är att man får vara just – unik.
Ingen är som jag.
Liksom.
Men även i ett fritt samhälle finns vissa normer. Dom får man faktiskt vara så god att följa om det ska fungera. Eller så får man finna sig i att bli särbehandlad, betittad och kritiserad. Men alla kan inte få sin vilja igenom. Det är bara på dagis alla får vara Lucia…

Övertygade naturister får finna sig i att vara övertygade i sitt eget hem, eller på träffar med sina likar. Jobba på ICA naken funkar inte.

Den som har som hobby att pierca sig från topp till tå får inte jobb på sjukhus. Månne känner sig denna perforerade person både kränkt och diskriminerad, men får välja antingen det ena eller det andra. Och finna sig i att folk stirrar när han/hon visar sig på stan.

Allt och alla som är lite udda, som avviker från normen, väcker uppseende.
Det är mänskligt att titta lite extra på en snygg sportbil, en som nästan tappar brallorna eller pratar högt i mobiltelefon.
Eller på en rullstolsburen, en fet eller en extra lång person.
Eller en kvinna i heltäckande kläder.

Trots att jag jobbat i Rinkeby i massor av år, vänjer jag mig aldrig.
Jag tänker att det måste vara jättejobbigt att andas under det tjocka tyget. Jättejobbigt att se var man sätter fötterna. Fast skönt på ett sätt för ingen ser eventuella bilringar eller om man har en dålig hårdag. Jag tänker också att jag hoppas de inte är tvingade att gå klädda på det viset, för det vore faktiskt förfärligt.
Ungefär så.
De stör mig inte på något sätt
Vi lever i ett fritt samhälle.
Var och en efter sin övertygelse.

Men.
Jag har svårt att förstå kvinnan som kräver att få jobba på dagis iklädd niqab. Barn behöver vårt kroppsspråk och vår mimik för att förstå språket. Då menar kvinnan att hon inte behöver bära sin niqab när hon är bland barnen. Inomhus. Men om man är utomhus och leker eller om det anställs en manlig förskolelärare? Jo, då blir ju saken annorlunda säger kvinnan. Sånt går ju inte för sig.
Det betyder att hon inte fullt ut kan kommunicera med barnen utomhus, där man väl som förälder hoppas att barnen tillbringar en stor del av dagen.
Och det innebär att en manlig sökande skulle sållas bort i anställningsprocessen av det enda skälet att han är man? Då snackar vi verkligen diskriminering.
Eller om en pappa kommer och hämtar sina barn. Jo, då ska han snällt vänta tills kvinnan har fått på sig sin niqab innan han får komma in på dagiset.
I mina öron låter det verkligen krångligt.
Och väldigt opraktiskt.

Även om vi nu har ett öppet och fritt samhälle, kan inte alla få tillträde till allt.
Är man allergisk kan man inte jobba i djuraffär.
Har man inget körkort får man inte köra buss.
En kock får inte ha hunden med sig på jobbet.
På UPS måste man ha bajsbrun uniform och keps. Take it or leave it.
Vingresors guider bär knallorange. Hur fult som helst. Men praktiskt. Dom syns.

Visst är det bra att ifrågasätta. Att provocera. Att väcka debatt.
Men man riskerar att förlora människors respekt om man går för långt.
Och då har man ju inte vunnit ett skit.