Valcirkusen accelererar.
Man funderar över hur partiernas företrädare har tänkt när de valt mediatränare, talpedagoger och retoriker.
Fredrik Reinfeldt som lägger huvudet på sned och drar ihop ögonbrynen är väl den som känns mest trovärdig. Han ser ut att mena vad han säger, liksom. Man får hoppas att han festar loss ordentligt när han är ledig så inte ansiktet fastnar i den där allvarsamma minen. Har någon sett en bild där han ler?
Å andra sidan känns Lars Ohly faktiskt läskigare nu när han flinar hela tiden, än när han var butter. Det skådespelet i kombination med att han nu går emot sitt parti i nästan alla frågor, i hopp om en ministerpost placerar honom längst ner på trovärdighetsskalan.
Björklund och Hägglund kan inte rå för att de har en beige framtoning, men någonting borde väl en skicklig tränare kunna locka fram?
Maud Olofsson verkar jobba på att inte hetsa upp sig och snacka norrländska i 180 knyck. Det går sådär.
Maria Wetterstrand puttas i alla sammanhang in framför sin språkrörskollega, så honom har man i princip glömt namnet på. Och Wetterstrand låter som Olofsson, strax innan hon lägger i högsta växeln. Hur mycket av partiets politik som faktiskt ger dem röster vet man inte. Det visar sig när de byter språkrör nästa vår.
Slutligen då Mona Sahlin. Hon känns så tillgjord och tillrättalagd att man blir mörkrädd. Det glödande engagemanget är bortpolerat och i stället uppträder hon som en korsning mellan Göran Persson (med sitt nedlåtande nickande) och Kristina Lugn i unga år. Med de till synes hånfullt ihopknipna ögonen, den sänkta farten och tonarten verkar hon tro att hon pratar till en samling idioter. Det är ett ganska dumt grepp.
Man ska aldrig underskatta sina lyssnare.
Man ska inte ljuga, inte heller göra sina motståndare till åtlöje.
Sånt slår bara tillbaka mot en själv.
Det är lektion 1 A i retorik. Den kursen borde de gå allihopa.
Det skulle minska politikerföraktet.
Kanske.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar