Humor?

Ett gott skratt förlänger livet, heter det ju. Om det stämmer kommer jag att bli jättegammal. 

Jag kan se komik i väldigt mycket och tur är väl det när världen ser ut som den gör. 

Mycket som händer skulle man bara vilja sätta sig ner och lipa åt, men vad hjälper det? 

 Sen är ju humor väldigt individuellt; vi skrattar åt helt olika saker. Buskis har jag aldrig begripit mig på, tycker bara det är pinsamt. Folk som snubblar skrattar jag i vuxen ålder fortfarande åt, Gösta Ekmans Papphammar till exempel. En del barnfilmer tycker jag är så roliga att jag skrattar mig hes, men på helt fel ställen enligt Viktor 10 år. ”Varför skrattar du nu? Det där är ju inte roligt!” och jag får förklara att vissa scener är vuxenroliga (Dumma mej-filmerna). Kort sagt, vi har helt enkelt olika humor. 

 Att däremot försöka skyla över en elakhet med att säga ”men det var ju bara på skoj” är inte okej. Eller ett ”du är så himla känslig” eller ”har du ingen humor” efter att ha fällt kommentarer som ”gu’ vilken stor näsa du har” eller ”fanns inte de där skorna i nån annan färg” eller ”den där var väl inte så himla klädsam” och liknande. Inte kul. 

 Många mobbare försöker komma undan med att skylla på den mobbades brist på humor. Och det är klart, när mobbaren (smal som en anorektiker) tar på sig en något storväxt klasskamrats kläder och utför en fuldans i gympans omklädningsrum och alla garvar, utom just den mobbade, kanske det kan tolkas som att den mobbade inte har någon humor… 

 Apropå mobbning. Kollade melodifestivalen i lördags. Det twittrades en hel del elakheter efteråt kunde man konstatera. Har inte kollat på åratal, men nu när barnbarnsgenerationen tittar gäller det ju att försöka hänga med. Först ut en tjej iklädd svarta underkläder, skrevande i närbild och dansare som juckade i takt. Då kände jag mig gammal och pryd. Sedan var det en Big Bird-liknande tjej (men i rosa fluff) som sjöng en riktigt trallvänlig låt men när Hollywood-frun leddes in på scenen åkte skämskudden fram. I won’t shake, sjöng hon. Och det stämde faktiskt. Jag har sett vandrande pinnar röra sig mer graciöst. Men självförtroendet är det inget fel på, hon sa dagen efter att många förmodligen var besvikna att hon inte gått direkt till final. Tvärtom, om nån frågar mig. Sen fick hon besök av Kronofogden som la beslag på diverse dyra smycken och märkeskläder. Hon är skyldig fogden drygt sexhundra papp, eftersom hon cashade in barnbidrag och vård av mamma-bidrag och jag vet inte allt från Försäkringskassan medan hon bodde i USA. Aja baja. Men hon tänker minsann inte betala, för hon VAR faktiskt i Sverige under de åren. Att tv-serien med henne spelades in i USA under samma tid viftar hon bara bort som något högst oväsentligt. 

 Apropå bidrag. Radioprogrammet Kaliber avslöjar att Elöverkänsligas riksförbund får omkring 1,7 miljoner kronor i bidrag från staten. Varje år. För en hitte-på-diagnos! Det är ju helt befängt! Varför ska skattepengar gå till de där foliehattarna? De får dessutom verksamhetsstöd till sina lokalavdelningar och det finns till och med kommuner som bekostar ”elsanering”! Ring kommunen bara, så kommer de och sätter upp nya folietapeter. Alltså, de här människorna är sjuka på riktigt, de får utslag och röda ögon och andnöd och en massa symptom som säkert är jättejobbiga. Men de har ingenting med el att göra. Det är vetenskapligt bevisat. Det som utlöser reaktionerna är när de TROR att det finns något elektriskt i närheten. 

 Apropå foliehatt. Det är kul att kolla hur folk klär sig på olika galor. Jag fattar att tidningarna visar de mest spektakulära stilarna och det är väldigt kul att se hur olika man tycker. (”Nakenklänningar” är inte i min smak.) Svensk kvällspress har uppenbarligen ”experter” som tycker på tvärs mot övriga världen. De som hamnade på internationella Sämst-klädda-listan har nästan genomgående fått fem getingar/plus här hemma. Komiskt. En sak jag inte fattar är varför så många envisas med att klä sig i svart. 

Jättefestligt. 

Inte. 

 Och Edward Blom erkänner att han har smakat hund i Vietnam. Det där med att äta hundkött poppar upp med jämna mellanrum. Under min tid som mediachef på kennelklubben fick jag en gång en arg reporter från Aftonbladet på halsen. Just om vad organisationen tycker om att man äter hundkött i Kina. Jo, sa jag, det kan inte gärna vi ha någon åsikt om, det äts ju saker i olika länder som är helt fel att äta i andra. Däremot tycker vi att sättet man håller hundarna faktiskt är djurplågeri. Reportern envisades med att tjata om själva ätandet och jag höll fast vid den officiella åsikten att det inte är upp till SKK att lägga några värderingar på det. Jag fick en direkt fråga om jag skulle kunna tänka mig att äta hundkött. Nej, det är inget jag skulle varken beställa på krogen eller tillaga hemma. Men, sa den envise, om du serverades hundkött utan att veta vad det var skulle du äta det då? Alltså, om de som bjöd sa att det var hundkött skulle jag inte äta det men om det serverades en anonym köttgryta vet jag inte, svarade jag. Gissa vad rubriken blev dagen efter… suck. 

 Och gissa varför jag inte skriver för kvällspressen.

Men ibland blir layouten ganska dråplig. Tycker "alla" utom de inblandade...