Änglar finns!

Den stora påsen syns inte, den innehåller en hemlis.

 Den här bloggen kör jag för att få pysa, muttra och gnälla över livets små förtretligheter. Och stora. Så slipper maken ta emot allt över frukostkoppen. Men idag blir det nog mer ros än ris. Just som jag gick och retade mig på Donald Trump och på gnället om byggandet i Solna tittade solen fram och det kändes som rätt läge att ta en promenad.

”Jag beställde en grej på nätet, kan du hämta den på Posten tror du?” frågade E. Jajamensan, man är väl en hjälpsam person. Och så skulle jag in och leta present och handla lite småsaker på Hemköp (otroligt korkat eftersom alla Solnas pensionärer handlar idag med 5 % rabatt och affären är en enda stor trafikstockning av rollatorer), men är kaffet slut hemma så är det krisläge.

Inledde shoppingturen med en vända på Stadium. Bästa affären i stan. Alltså, den som rekryterar personal dit borde få en guldstjärna. Minst. Otroligt proffsig och hjälpsam personal. Alltid. Varenda en av dem. I alla fall så är det kuligare att köpa kläder i storlek 92/98 än XXL så det blev en påse blandat. Sen blev det inköp av present. Inslagningen av den var som ett Friskis & Svettis-pass Medium, men blev rätt okej. Cirka 130 cm långt med granna snören och allt.

Sen in på Hemköp då. ”Glo lagom” tänkte jag när några damer gav mig mullvaden-blicken. ”Mitt paket tar mindre plats än din rollator.” tänkte jag men sa inget. Inte glodde jag tillbaka heller, nöjd som jag var med mina inköp. Dagen artade sig ännu bättre när det var noll kö till Posten. Händer nästan aldrig. Medan jag balanserade kassar, varukorg och mitt 130-centimeterspaket dök postdamen upp som Mr Deeds (”I am very sneeky” ni vet) och ställde en ENORM låda på disken. Innan jag hann tappa hakan sa hon ”varsågod” och log. Lite elakt, kanske?

Men vad fasen, är det en lekstuga? tänkte jag. Antagligen tänkte jag högt, för tanten som var nästa på tur sa ”men VAD har du handlat?”. Ingenting, svarade jag sanningsenligt medan jag försökte baxa ner lådan på golvet utan att välta stolpen med nummerlappar och störtskylten med billiga strumpor. Jag närapå golvade en tvååring med mitt långa paket och bröt två naglar när jag försökte klämma in handen i en smal glipa i locket på lådan. Proceduren som därefter följde; att komma igenom kassan och betala kaffet, var en scen värdig en Tati-film. Men ut kom jag. Ännu svettigare än efter paketinslagningen. Och tänkte: Vad 17 gör jag nu?

Som i en filmscen där törstande människor efter stekheta dagar i öknen får syn på en oas, uppenbarade sig Stadium ett tiotal meter bort. Min enda chans att få hem lekstugan (eller vad de nu kunde vara) utan att behöva ta en taxi. En extra stor taxi, dessutom. Och det är nu lovsången tar sin början. Tjejen i kassan (som strax innan lett stort åt min hög med pyttesmå kläder) kom med alla möjliga kreativa idéer och vi enades om att det smartaste nog var att öppna den enorma lådan och se om det möjligen fanns en mindre låda inuti. Som inte skulle vara större än att den kunde få plats i Stadiums största plastkasse. Jomenvisst, likt en rysk docka fanns en mindre – men fortfarande väldigt stor – låda i den jättestora lådan, samt en ansenlig mängd luftfyllda plastpåsar. Med gemensamma krafter lyckades vi pressa ner den mindre lådan i Stadiums största plastkasse och tjejen i kassan knöt ett snöre om handtagen så att det hela skulle bli enklare för mig att bära.

-          -  Suveränt! utbrast jag. Tack SNÄLLA för all hjälp! Och tjejen bara log lite vanligt.

Återstår bara att leta upp en soptunna så jag kan slänga alla plastpåsarna och möjligen knöla ner den lekstugestora lådan. Om inte någon av tiggarna vill ha den förstås. Tror jag att jag tänkte. Möjligen tänkte jag lite högt. Och tog tag i kartongen och samlade ihop resten av mina pinaler.

-          -  Nej nej, sa tjejen i kassan, den där tar jag hand om.

Alltså.

På riktigt.

Det finns hopp om mänskligheten.

Jag hoppas att de anställda på Stadium får den uppskattning och den lön de förtjänar. De är som klippta och skurna för jobbet, varenda en av dem. Och det tycker jag även andra dagar, men idag var det något alldeles extra.

Änglar finns.

På Stadium i Solna centrum.

Reality check

Ugglan Helge

Prinsessan Christina

Jaha, vad ska jag nu  ägna mig åt under onsdagsförmiddagarnas fikastund? Brukar sitta med kaffekoppen i ena handen och iPaden i den andra och kolla frk Perssons freak-show; Svenska Hollywoodfruar. Något mer skruvat finns inte. Fast på slutet började det mer luta åt lyteskomik än att framställa rika hemmafruar som fullfjädrade dumskallar. Jag har tittat, häpnat och tänkt att inte kan det väl ändå vara på riktigt?

För den som händelsevis har missat underhållningen kan jag presentera deltagarna:

En långbent blondin som ser ut som en lyft 60-åring, men säger att hon är 42.

Fru Montazami som i likhet med Kristina Lugn gjort en grej av att prata långsamt och i princip säga samma saker i varje program.

Britt Ekland, som väl är den enda som egentligen är en riktig kändis, har hyfs och stil men verkar ha givit kirurgen lite väl fria händer med framför allt munnen. Den är uuuuuutdragen. Kan man säga. Om man vill vara lite snäll.

Och så frk Persson då. Det är där det börjar bli lyteskomik. Kvinnan behöver hjälp. Helt uppenbart. Kan aldrig ha hört talas om Reality check. Hennes verklighet är så långt ifrån alla andras så det är sorgligt. I sista programmet jämställde hon sig med Whitney Houston. Ja inte drogandet då, utan sångrösten. Alltså. Hon hade inte ens klarat första gallringen i Idol med den klena pipan.

Men underhållningsvärdet är det inget fel på. Trist för alla komiker bara. Det går inte att göra bättre parodi på de här damerna än de gör själva…

Arbetsförmedlingen. Borde byta namn till Arbetsförnedringen. Allt kan inte vara chefens fel även om hon verkar ha varit fel person på fel plats. Men handläggarna. Gör inte ett vitten, enligt de arbetslösa jag pratat med. Och för ett par veckor sedan var det ett sabla hallå i pressen om ett nytt system som alla skulle använda och som skulle vara SÅÅÅ krångligt och ta SÅÅÅÅ mycket mer tid för de arbetslösa som redan är överhopade av alla krav. B-U-L-L-S-H-I-T. Säger jag bara.

Programmet är en otrolig lättnad i rapporteringen. Problemet är bara att nu kan inte handläggarna skylla på att mejl kommer bort. De är tvungna att faktiskt GÖRA något. Eventuellt. Stackars dom. Frågan är bara VAD? Det enda de gör är skickar ut krav på vissa jobb som ska sökas för att få behålla a-kassan. Helt sjuka krav faktiskt. Som inte har ett enda dugg med den arbetslösas kompetens att göra. Det känns som att de gör sånt bara för att visa sin makt.

Expressen skriver att Pia Sundhage tycker att 1-0 resultatet mot Bosnien-Hercegovina är ”det jobbigaste jag varit med om”. Det kan faktiskt inte vara sant.

Ovädret Simone drog in över södra Sverige i går. Beredskapen tycks ha varit god, men tiotusentals människor är fortfarande utan el. Värst drabbade är kunderna hos Eon. Byta namn till Eoff kanske?

Och så tidningarna som vid varenda katastrof eller annan lösnummersäljande händelse vill ha in bilder från allmänheten. Inte så konstigt att alla pressfotografer får sparken.

Båda våra morgontidningar rapporterar om att både barn och dagispersonal tycker att föräldrar är alldeles för fixerade vid sina mobiltelefoner. NÄHÄ!? Varje dag ser jag mammor och pappor som har fullt fokus på Instagram, Facebook och vad det nu kan vara, medan deras telningar antingen gallskriker i vagnen, springer omkring utan uppsikt eller håller på att slå ihjäl sig på något i lekparken. Eller kanske bara sitter och önskar att mamma/pappa bara en endaste liten stund kunde titta på något annat än mobilen. Skäms. Säger jag bara. SKÄMS.

Mobilberoende är rubrik även i Aftonbladet. Men alltså, allvarligt. Vad är det med folk? Fick man anledning att undra i på teatern i lördags. Kvinna runt 40 som ideligen kollade sin telefon. Inte särskilt diskret, den lyste upp rätt bra där i mörkret. Om hon väntade viktiga meddelanden? Skulle inte tro att de i så fall skulle komma via Facebook, Wordfeud eller Instagram…

”Henke” är arg över nån förlust. I vad vet jag inte riktigt. Jag känner bara igen honom som snubben som gör reklam för mjällschampo.

Apropå reklam. Skämskudde fram varje gång Bredbandsbolagets reklamgubbe jag-önskar-att-jag-var-en-hunk visar sig i sin grönvita, madrasserade dress. Han dejtar visst någon kändis och syntes på en mingelbild i skvallerpressen förra veckan (ja, jag var hos frissan) iklädd kostym och röda, högklackade pumps. Bilden var tagen vid premiären av Priscilla – musikalen om drag-/queer-folk. Det var vågat. Å andra sidan var det kanske enda chansen att komma med i tidningen…

Kammarrätten i Sundsvall har slagit fast att man ska betala tv-licens för alla apparater som kan ta emot tv-sändningar. Ja, om man nu ska hålla på och envisas med det där med licensen är det väl inte mer än rätt. Dessutom betalar man EN licensavgift oavsett hur många apparater man har.

Veckans BRA:

Personalen på Stadium i Solna centrum. Kunglig service. Alltid.

Espresso House Konserthuset. Bra fika, gott bröd, glad personal och skön inredning.

Kjell & Co. Finns det något deras anställda inte kan? Suveränt.

och BU:

Apoteket hjärtat. Vad har de för sortiment? Finns nästan aldrig det jag vill ha.

Hemmets Journal. Låter de anställda reportrarna skriva artikelserier om sig själva.

Auktionshuset i Solna. En skam för hela auktionsbranschen. Otrevliga, okunniga och dessutom förstörde de en hel möbel vi lämnat in, så den inte gick att sälja.

Och för den som eventuellt drabbats av ”padd-nacke” finns en app att ladda ner som hjälp för att undvika framtida besvär.

Nej, jag skojar inte.

Moi

Veckans i särklass mest kommenterade bild på min Facebook-vägg var den där jag har mina första brillor. De är allt annat än diskreta. Jämförelser som ”uggla” och prinsessan Christina, var några av förslagen. Pja, döm själva.