Är jag osynlig?

Ibland känns det som om man befinner sig i Twilight zone eller nåt.

Ett besök på Apoteket. En människa står i kassan och håller på med något. Två andra damer står vid den enes dator och håller på med nåt jätteviktigt och ytterligare två skrider runt på det där spöklika sättet som bara apotekspersonal kan, drar ut och stänger lådor jättelångsamt och helt ljudlöst. Tar en nummerlapp och väntar. Det finns inga andra kunder på Apoteket. Det tar kanske tio minuter, sen börjar jag hosta. Ganska högt hostar jag. Då vaknar en av kvinnorna vid datorn upp och trycker fram mitt könummer.

Går sedan till Bredenbergs. Känner att jag förtjänar att piggas upp med nån färgglad topp. Ingen reagerar när jag kommer in i butiken, trots att det finns en sensor vid dörren som mycket ljudligt aviserar min ankomst. Går runt i tittar bland hyllor och klädstänger. En expedit ställer sig alldeles intill mig vid en snurra med klänningar, men hon säger ingenting. Verkar inte ens märka att jag står där. Eller är hon specialtränad i att verka upptagen samtidigt som hon kontrollerar om jag försöker stjäla något. Söker ögonkontakt med båda damerna som är anställda för att hjälpa mig. Båda undviker min blick och blir genast upptagna av annat, viktigare. Det är då jag tänker – Är jag osynlig? Jag kanske har dött utan att jag märkt det. Så där som man ser i filmer ibland, huvudpersonen tror att han fortfarande lever men ingen tar notis om honom. Så kändes det.
Jag hängde tillbaka plaggen jag hade tänkt prova.
Syns man inte behöver man inga kläder. Liksom.

Till slut möbelaffären. Står vid disken och väntar på att någon av de tre med namnskyltar på skjortorna ska fråga vad jag vill. Uppenbarligen tror dom allihopa att jag står där för mitt höga nöjes skull, eftersom ingen tar någon notis om mig. När jag harklar mig och säger – Ursäkta, var har ni bäddsoffor? tittar alla tre lite förvånat och hänvisar mig till källarplanet. Jodå, soffan står där men man kan inte själv lista ut vilka tyger man kan välja mellan eller hur lång leveranstid. Lång promenad till övervåningen, ny väntan vid disken. Nu är dom bara två med namnskyltar på skjortorna. Den ena tar betalt av en kund, den andra plockar lite planlöst med några papper. Än en gång får jag be om ursäkt för att jag måste störa i hennes viktiga pappersplockande. - Har ni fått hjälp? frågar hon och jag har på tungan att säga att om vi hade fått hjälp hade vi väl inte stått där och hängt. Vi har faktiskt annat att göra en lördagseftermiddag. Men det säger jag inte. Vi får beställa vår soffa till slut, efter att vi upplyst den anställda både om var soffan står och hur mycket den kostar. Sen hittar vi en vacker taklampa men då är alla anställda borta med vinden. Synd för dom. Vi köper den skitdyra lampan i en annan affär. Å andra sidan bryr dom sig nog inte. Dom får sin månadslön i alla fall.

Ibland kan jag tycka att anställningstryggheten är alldeles för bra i det här landet. Man kan sköta sitt jobb hur uselt som helst och ändå inte få sparken.

Eller så har jag blivit osynlig på riktigt.
Utan att jag märkt nåt.