Ordet KATASTROF har använts i så många bagatellartade sammanhang att det har blivit för litet. Säger man katastrof om det som nu drabbat Japan, väcker det inga större reaktioner.
Explosion, funkar fortfarande. Tillsammans med ordet kärnkraftverk, blir det ganska effektfullt. Tsunami kopplar vi ihop med stora förluster, styrkan och skräcken i ordet lever fortfarande.
Naturkatastrofer brukar drabba de fattigaste länderna. Vi tänker "stackars dom" och sätter in en hundring till någon hjälporganisation. Med Thailand var det lite annorlunda. Ett välbesökt turistmål, det egna livet drabbades om än bara i form av en förstörd turistanläggning. Vi hjälpte till. Gjorde nytta. Och kände oss duktiga, med all rätt.
Hur ska vi förhålla oss till Japan och japanerna? Detta vackra land med sitt stolta folk och den största jordbävningsberedskapen i världen. Utan den hade kanske hela Tokyo-området varit raserat vid det här laget. Kärnkraftverken jämnade med marken. Vad gör vi? Kollar siffrorna över antal döda.
- Åhå, inte mer än 1.700. Det var ju inte så farligt.
Tänker att det är ett rikt land som nog kommer att reda sig.
Vi vet inte än hur många offer jordbävningen kommer att få och det spelar egentligen ingen roll. Det enda jag tänker på är alla hundratusentals människor som förlorat sina hem, tusentals som förlorat någon de älskar, alla de som inte kunde kontakta sina nära och kära och på alla som inte kunde ta sig hem från jobbet i går. Obegripligt många människor har flera timmars restid varje dag, i går fick de promenera. Enligt tidningen gick det lugnt till, flera stannade till och med för röd gubbe (men, fungerade trafikljusen?). Man gör det i Tokyo, hur bråttom man än har. Och man ber om ursäkt om man skulle råka stöta till någon i trängseln.
För japaner är det viktigt att inte tappa ansiktet, har jag hört. Det är därför man inte ska öppna presenter när givaren ser på. Inte heller kommentera pinsamheter som att någon spiller eller hickar. Det är väl därför rapporterna från de styrande i Japan är relativt knapphändiga. Man vill inte tala om hur stora skadorna är. Det vore som att erkänna ett misslyckande. I världens bäst jordbävningsförberedda land ska inte husen rasa, inte tåg försvinna, inte bilar spolas bort. "Hela landet är paralyserat" skriver Aftonbladet och det kanske stämmer. Man kanske har invaggats i falsk trygghet och när det som inte ska kunna hända verkligen händer, då vet man inte riktigt hur man ska bete sig.
Och hur hjälper man någon som möjligen är lite för stolt för att be om hjälp? Det är ju att erkänna sin svaghet, att man inte kan själv. Jag hoppas det är myter och fördomar det där med stoltheten. Eller att de åtminstone kan svälja den stoltheten nu. Och att världen är beredd att hjälpa.
Tänder ett ljus för offren i katastrofens Japan och känner stor tacksamhet att ingen i vår japanska del av familjen har drabbats.
Än.
Ta i trä.
