Katastrofer

Visas ord är så flitigt använda att de blir utnötta. Det är faktiskt sant. 

Magiskt, till exempel. Jag har sagt det förut och säger det igen. Jag orkar inte höra en enda människa till säga att något är maaaagiskt. Om precis vad som helst.

Chock är ett annat utnött ord. Så nu måste medierna göra en kombo med nåt annat ord för att sälja lösnummer.

Katastrof (grekiska καταστροφή ’omstörtande’), från κατά, (katá, ner, mot) + στρέφω, (stréphō, “jag vänder”). Samma sak där. 

”Det är ju katastrof…”

… att byxorna sprack

… att snöröjningen inte funkar

… att tåget är försenat

Nä, det är inga katastrofer. Inte i ett större perspektiv i alla fall. Men var och en har ju sin sanning att jämföra med. Glider man genom livet på en räkmacka känns kanske minsta motgång som en katastrof. Vad vet jag.

Och vad är egentligen ett trauma? Vad kan göra en människa traumatiserad? Och hur handskas man med det? Enligt Expressen kan det räcka att upptäcka ett älskande par i den båthytt man har hyrt. 

”En man och en kvinna hade sex på sängen i vår hytt” uppgav den chockade mannen, som förskräckt begav sig till systerns hytt. 

-      Jag var traumatiserad och behövde ett glas vatten.

Ser man på. 

Ett glas vatten. 

Nej, men allvarligt talat.

Något som spökade i min hjärna större delen av dagen i går var mannen som mördade sina båda små pojkar och sedan tog livet av sig själv. 

Att en människa kan bli så bottenlöst förtvivlad att man inte ser någon annan lösning än att ta sitt liv, kan jag på något plan kanske förstå. Men hur kan man vara ett sånt monster att man skjuter ihjäl sina egna barn, 5 och 7 år gamla? Det går bara inte att ta in. Enligt polisen var både morden och självmordet sedan länge planerade, vilket tydligen framkom av den livesändning på Facebook som han ägnade sig åt efter att ha mördat sina barn. 

”Djupt deprimerad”. Hur kan man då tillåtas ha vårdnad om sina små barn? 

”I djup sorg” efter att föräldrarna dött för ett par tre år sedan. Låter inte rimligt. 

”Nyligen separerad”. Jo, skilsmässor kan vara för jävliga. Och kan framkalla allsköns hämndbegär. Men detta? Mörda sina egna barn? Att de planerade morden utfördes just på barnamoderns födelsedag känns ju som någon form av särdeles sjuk hämnd.

Men ändå.

Nej. Det går inte. 

Jag får svårt att andas av att tänka på det. Och ändå kan jag inte låta bli. Någonstans försöker jag förstå hur man bara ens kan tänka tanken att döda sina egna barn. Som man just firat jul med och delat glada tomtebilder på Instagram. 

Nej. Det går inte.

Två små grabbar som hade hela livet framför sig.

Två leende lintottar som i en film gratulerar pappa på födelsedagen.

Skjutna.

Av sin pappa.

Nej. Det går inte.

Och nej. Det är inte så att den här typen av mord och självmord har ökat. (Varför kallas det ”utökat självmord”? Det känns som en förminskning av de mord som mördaren gjort sig skyldig till innan han/hon fegt tog livet av sig själv.) Det är bara det att förr i tiden, innan de sociala medierna tog över nyhetsrapporteringen, så skrev man inte om ”familjetragedier” som Bjärred och Gårdsten och Sala. ”Jag vet inte vilket som är bäst” som kloka fru B sa.

Nej. Jag vet inte heller.

Jag vet bara att i Sala-trakten finns just nu ett antal anhöriga och vänner vars liv har slagits i spillror. För all framtid.

Katastrof är ett alldeles för litet ord.

Men jag hittar inget annat.