Super

Jovisst, ”super” är det senaste ordet som svenska medier håller på att nöta ut. Efter ”magiskt” är allting numera ”super”-nånting. I en särskrivning kan det bli riktigt kul. Super bra. Jodå, man kan supa mer eller mindre dåligt tydligen.

Super snyggt. Det vill jag se. Tror jag.

Super mycket. Jo, det är ju semestertider.

Super litet. Vit vecka?

Super gott. Beror väl på vad som finns i glasen.

Och så där kan man hålla på. Om man inte har något vettigare för sig.

Och WHO varnar för ”supergonorré”. Men det var nog inte organisationens egen benämning på sjukdomen. En typisk Aftonbladetrubrik, skulle jag kalla det. Hursomhelst, ”supergonorrén” går inte att bota och dessutom har tre människor smittats. Tre (3). Vilket föranledde WHO att gå ut med en varning. Frågor på det?

När det inte finns några jättekända kändisar som dör får pressen skriva om före detta stora kändisar. Eller mindre kända kändisar. Håkan Carlqvist, till exempel, som Expressen gör stor sak av idag. De har till och med ringt statsministern som sägs sörja Håkan och dessutom säger ”helt magiskt att se honom”. Minsann.

Samma tidning skriver också om Sara 26 som har en ovanlig sjukdom som gör att huden på hennes kropp hänger. Ungefär som på en sönderavlad basset hound eller shar pei. Läste inte så noga men kände mig rätt spänstig efter att ha sett bilderna på omslaget.

Almedalsveckan går mot sitt slut, tack och lov. Inte mycket matnyttigt som kommit därifrån kan man säga utan att överdriva. Vi har betalat för en massa politiker och deras entourage för att drälla runt och sprida floskler under en vecka. Pressen spår nu att Anna Kinberg Batras tal kommer att bli hennes sista. Jo, det är nog dags att kasta in handduken nu va? Innan väljarna överger partiet helt och hållet. Tyvärr hänger mycket av dagens politik på person i stället för på sakfrågorna. Jonas Sjöstedt låter ju engagerad och trovärdig, så länge man inte frågar hur V tänker lösa saker och ting i praktiken. Men i teorin låter det han säger ganska bra. Och ingen tycks längre ifrågasätta någonting över huvud taget. Om man får eller tappar väljare verkar mest bero på partiledarnas utstrålning (Löfven undantagen då, för han har fanimej ingen alls) och hur de verkar som människor. Jättekonstigt.

Apropå tappa. Några som verkar ha tappat det fullständigt är Espresso House. Inte nog med luringarna som tar dubbelt och trippelt betalt. Dagens försök att köpa två lunchsallader och ta med hem gick om intet. Tjejen, som först efter några väldigt högljudda harklingar från mig slutade pilla med sin telefon, sa lite halvslött ”Ja asså, vi har inga lock till plasttallrikarna, går det bra ändå?”. Alltså, nä. Hur tänkte du nu? Undrade jag försynt där jag stod med mina fyra shoppingpåsar och en bänglig handväska. Ska jag balansera tallrikarna på huvudet ända till garaget eller? Men kul förslag. Jag handlar någon annanstans då, tack.

Eller virrvanten på JOY. Superspacklad (super spacklad?) blondin i 22-årsåldern bakom disken. Jag for runt och letade efter absolut bästa lång-, kort- och trekvartsbrallorna LauRie. De är rätt dyra så att kolla i vanliga affärer är ingen idé, men JOY är ju lite halvsnofsigt, hittade inga så jag frågade. 

”Öh, vaddåsaru?” sa virrvanten. 

”Laurie” sa jag och visade märket. 

”Haha NÄDU, SÅNA har vi inte” skrattade virrvanten ”inte vad jag vet om i alla fall”. Hon sa så. Och fortsatte skratta, ett riktigt Rickard Olsson-skratt. 

Där sjönk JOY i mina ögon. Blir att åka in till stan då. Fast det är helt okej. Stan är tömd på stockholmare och deras bilar så det är rätt mysigt för tillfället. Och tullfritt. Om man nu skulle få för sig att ta bilen. Och det är möjligt att man får. Kollektivtrafiken verkar ha tagit semester. Men den kan jag gnälla på en annan dag.

I morgon blir det regn, sägs det.

Kanske super gott vin som tröst.

Eller super dyr champagne.

Det är ju i alla fall helg.