Hat, hämnd och ondska

Så ska dom tas...

 Tidningarna har under sommaren ägnat spaltkilometer åt olika typer av brottslighet som gjort mig illamående. På riktigt. Möjligt att det tar extra hårt att läsa om mord, misshandel och hat mellan människor när tiden är som allra vackrast. Hur sjuk är man om man mitt i allt detta vackra kan göra en annan människa illa? Med berått mod? Vissa gånger kanske det är en ingivelse (hur man nu plötsligt kan komma på att man ska slå ihjäl någon?), andra gånger verkar det vara ett resultat av lång tid av hat. Och jag tänker; hur orkar man hata någon så mycket att man till slut använder fysiskt våld? När börjar hatet bli rent ohälsosamt?

Alla bomber i och kring Malmö. Vad vill gärningsmännen med dem? Annat än att skrämma vettet ur folk.

De två barnen som med bara några veckors mellanrum mördades i närliggande förorter utanför Stockholm. Pappa och styvpappa (eller hyresgäst, uppgifterna går isär om vilken relationen mannen hade till barnets mamma) är häktade, misstänkta för mord. Vilka monstermänniskor kan ha ihjäl ett barn?

Visserligen kan barn under vissa perioder av sin mognadsprocess vara grönjävliga och föräldrarna önskar dem dit pepparn växer, men det är ju mer en uppgiven frustration. Något som alla föräldrar går igenom.

Vårdnadstvister lär kunna framkalla en förfördelad förälders allra sämsta sidor och i många fall där barn mördas ligger det en vårdnadstvist i botten. Jag fattar inte varför man inte kan göra som i Australien. Innan någon rättslig instans ens prövar frågor om vårdnad ska föräldrar delta i familjeterapi under minst ett år och själva försöka hitta en lösning på hur ansvaret för de gemensamma barnen ska se ut. Meningen är att de vuxna ska upphöra med smutskastning och lägga sina kränkta känslor åt sidan och fokusera på vad som är bäst för barnen. Klokt.

Och nu är det Pride-vecka och många är de som kan vittna om diskriminering, hat, våld, hot mm. Hur kan man över huvud taget hata hur andra lever sina liv? Vem som gör vad med vem är högst ointressant för alla utom för de direkt inblandade. Kan jag tycka.

Jag kan också tycka att det är ett märkligt sätt att söka acceptans för sina sexuella preferenser genom att bära chaps utan något under och grovhångla på ett lastbilsflak genom hela stan. Har svårt att se hur en slik demonstration kan väcka sympatier eller omvända en ultrakonservativ.

Och emellanåt kan jag undra hur det kommer sig att vissa grupper i samhället får så mycket medial uppmärksamhet, medan andra knappt märks trots att de är större. Sjuksköterskorna till exempel. Hur bär de sig åt? Vecka efter vecka. En specialistsköterska har 34.000 kronor i månaden i ingångslön. Det är inte så himla dåligt tycker jag.

Bröstcancer. En hel månad ägnas åt jippon och annat för att dra in pengar till forskning. Tarmcancer, vår tredje vanligaste cancerform, har EN DAG per år. Någon som vet när den infaller? Nä just det.

Men apropå hat och minoritet. Läste en ung döv tjejs blogg häromdan. Hon hatar alla hörande, skriver hon. Och hon kommer att fortsätta hata alla hörande. Det är ju hennes val. Men det känns lite som att dricka gift och hoppas att den man hatar ska dö. Har hat någonsin löst några problem? Väckt respekt? Ökat förståelsen människor emellan?

Man kan hata knott, fästingar och mördarsniglar också. Det hjälper inte heller.

Jodå. Även idag har jag hittat några skumma uttryck i tidningarna.

·      Årets fetaste låt (missat sommarens alla bantningstips?)

·      Godartad fettumör (ingen aning om vad det kan vara)

·      Världens sällsyntaste kort (kan man böja sällsynt?)

·      Skräckskada (fotbollsspelare bröt benet)

·      Ikonens porrkupp (nån travtränare som uppkallar föl efter ”vuxenskådisar”)

·      Söta familjetatueringar (om David Beckham)

·      Nakenklänning (Jennifer Lopez, se bild ovan). Klänning å klänning vet jag väl inte

Och smörbullen Samir har blivit av med en keps. Han har anmält stölden till polisen. Borde finnas viktigare saker snuten kan ägna tid åt, eller? Dessutom ser man ut som en byfåne i keps. Särskilt om den sitter bakåfram.