Släkten är värst?

Släktträff vid ankdammen

Läste i går om Alice Babs så kallade vänner med Jan Malmsjö i spetsen. Expressen skriver att ”vännerna” är upprörda över att Alice sitter ”inlåst” och att de inte får komma och hälsa på när de vill. Det har till och med gått så långt att ”vännerna” anmält både den gode mannen och boendet och dessutom har det gjorts flera polisanmälningar.

Alltså.

Vad är detta?

Redan i våras skrev kvällspressen om hur hemskt det var att allas vår sångfågel satt inspärrad utan någon som helst kontakt med omvärlden. Helt utan anledning. Ungefär så gick ryktena. Till slut fick dottern Titti nog och förklarade läget. Offentligt. Inte nog med att hon måste hantera det jobbiga läget med en dement mamma, hon måste gå ut i pressen och berätta om det. För att, om möjligt, få tyst på allt skitprat och kunna ägna energin och tiden åt viktigare saker. Sin sjuka mamma, till exempel.

”Vännerna” lät sig dock inte övertygas. Nej då. De tror inte ett dugg på Titti när hon säger att en massa besökare gör mamma stressad, ledsen och ännu mer förvirrad. Demens funkar så. Det vet alla som har det minsta hum om den här typen av sjukdomar. När sjukdomen är i det skedet där den drabbade ännu har en del av sin minneskapacitet kvar och är medveten om att hjärnan inte fungerar som den ska, då blir man ledsen och stressad.

Att få frågor som: Vad åt du till lunch? och inse att man inte kan svara.

Att få besök som uppför sig som en nära vän och man inte har en aning om vem det är.

Att ha mardrömmar och hallucinationer och inte förstå att de inte är verkliga.

Att inte riktigt veta var man är.

Bara några få exempel på situationer som är superstressande. Särskilt som den sjuka är väl medveten om hjärnans brister och ska försöka hålla masken.

Visst, det finns släktingar som är som Nurse Rached i filmen Gökboet. Och det finns släktingar som inte har någon som helst koll på vad som är bra för en sjuk anhörig; som hånskrattande berättar om vad den sjuka släktingen sagt och gjort i sitt förvirrade tillstånd, som mästrar, som rättar den sjuke ”nej mamma, så där är det faktiskt inte”, som irriterat fräser ”nu är det femte gången du frågar samma sak” eller som helt sonika bara är intresserad av den sjuka släktingens bankkonton. Det känns inte riktigt som Titti Sjöblom hör till den typen av släktingar. Men vad vet jag?

Jag kan ha fel.

Skenet kan bedra.

Och det sägs ju att släkten är värst.

I mitt jobb träffar jag alla möjliga människor, med olika yrken, bakgrund, etnicitet och så vidare. Det är oerhört spännande och inspirerande. Man vet aldrig vad samtalen kommer att handla om. Det börjar med en jobbrelaterad fråga och slutar någon helt annan stans.

Apropå släkt berättade en kvinna att hon i samtal med sin psykolog fått rådet att inte umgås så mycket med släkten. Det skulle, enligt psykologen, inte alls vara bra eftersom släktingar får man vare sig man vill eller inte. Bättre med vänner, dem väljer man ju själv. Jag måste nog rota vidare lite i det där. Det är väl så att man väljer att umgås med dem man tycker om, skulle det sedan råka vara en kusin eller en moster eller en bror så - so what? Möjligen menade hon det tvångsmässiga släktumgänge som många ägnar sig åt. Typ Tomten är far till alla barnen, eller nåt.

Sture Bergwall som tidigare dömts för en hel massa mord, tog tillbaka alla erkännanden och har idag frikänts. Såg en bild på hans bror och herrejösses så lika de är. Kan inte ha varit så roligt alla gånger, särskilt inte när Sture bytte namn. Om han blir utsläppt från Säter är visst tveksamt. Och ja, utan att ha någon insyn i hans journal känns det väl som att helt frisk kan han knappast vara. Eller?

Usain Bolt skickar en uppmaning till prins William av England att låta den nyfödde sonen själv få välja vilket fotbollslag han ska hålla på. Det är väl ett av de mindre problemen den lille gossen kommer att få i sitt liv… Och mr Bolt. Är det verkligen möjligt att han, som är helt ren, skulle springa så otroligt mycket fortare än sina dopade konkurrenter? Tillåt mig tvivla.

Nä, dags att ge sig ut i det vackra vädret.

Efter regn kommer sol.

Berg- och dalbanan

”Life is a roller coaster” sjöng Ronan Keating. Och alla som varit med ett tag kan hålla med. Ibland är det en sabla uppförsbacke, sen går det utför med en faslig fart, det kränger och svänger så man nästan tappar andan. Sedan kommer en kortare, plan transportsträcka då man kan hämta andan lite innan det kör igång igen. Och sedan, utan att man vet riktigt när och hur, så tar det slut.

”Sommaren är kort”, Tomas Ledins årliga allsångsplåga som nästan alla kan texten till, brukar också spegla verkligheten. Den här sommaren är det dock inte mycket som har regnat bort. I alla fall inte i min del av Sverige. Fast Göteborg höll visst på att drunkna, men det ordnade upp sig till slut. Kalmar fick en släng av sleven också, tidigare på säsongen. Sen spelar det ingen roll att förstå-sig-påare säger att sånt här händer emellanåt. Möjligt. Men jag tycker ändå att vädret är väldigt mycket konstigare nu än när jag var liten. Å andra sidan, rent statistiskt, är min livstid som en fis i rymden. Man måste se det på längre sikt. Bevars.

Även om nu sommaren råkar vara kort (funderar allvarligt på att förlägga verksamheten till varmare breddgrader under de värsta månaderna) så har den för min del varit innehållsrik. Och väldigt känslosam. Skratt, glädjetårar och tårar av sorg.

Det finns inte mycket som slår ett sommarbröllop. Och för den som vill ladda lite positiv energi kan jag varmt rekommendera ett besök i Stockholms Stadshus en lördagseftermiddag. Brudpar av alla modeller, allt från marängklänningsbrudar i sällskap av stora följen till ensamma par i vardagskläder. Garanterad humörhöjare.

Och jag har sagt det förut; alla borde gå på minst ett bröllop varje år. Kärlek som flödar, livet när det är som bäst. Lycka.

Vi har haft förmånen att bli bjudna på två bröllop i år. Hittills. Helt underbart!

Har också haft förmånen att träffa människor från andra länder, andra kulturer. Milda makter så mycket man lär sig av sådana möten! Inte bara för att det är roligt att lära känna nya människor, utan för att man blir pinsamt medveten om att man här hemma itutas att vi är världsbäst på en hel massa saker. Vilket nys!

Till exempel blev vi itutade att de svenska fotbollstjejerna i princip var klara för guldmedaljerna. Så snöpligt det blev då. Men roligt för alla fotbollsintresserade tjejer som nu kanske slipper lira med grabbarna. Kanske kan även små städer få ihop tillräckligt många duktiga flickor för att få ihop ett eget lag…

Vis av skadan skruvade Sarah Sjöström & co ner förväntningarna inför sim-VM. Man sa att målsättningen var att komma till final. Pyttsan. Vilken idrottare ställer upp utan att ha ambitionen att vinna? Va? Men medierna gapade och svalde. Och Sarah kunde simma i lugn och ro (i alla fall mentalt) och ta guld. Smart brud det där.

Idrottshändelser är väl annars det enda som kan betraktas som nyheter under sommarmånaderna? I övrigt är det mest repriser med fästingar, platsbrist på sjukhus, bantning, grilltips och annan gammal skåpmat. Om det inte inträffar någon katastrof förstås. Som tågolyckan i Spanien. Riktigt ruskiga bilder. Den enda positiva känslan man fick av att följa rapporteringen var väl alla omkringboende som rusade till olycksplatsen, inte för att på svenskt gam-aktigt maner stå och titta, utan för att hjälpa till. Med förbandslådor, filtar och medmänsklighet tog de hand om de skadade i väntan på sjukvårdare och ambulanser. I nöden prövas vännen. Det gäller i både stort och smått.

”Riktiga vänner är som stjärnor. De syns inte hela tiden men de finns där.” Ett av många små tänkvärda citat som cirkulerar på Facebook. Så sant.

Nu har en av våra stjärnor slocknat för gott. I söndags morse lämnade han oss, plötsligt och alldeles för tidigt. Visst. Man vet att livet kan ta slut när som helst. Men det hjälper liksom inte. När det händer blir man ändå chockad.

Hur kan en människa, så full av liv och glädje, bara vara borta?

Vi skulle ju ses snart. Det var bestämt sedan länge. Förningen står nerpackad i hallen.

Och nu är hans tid på jorden över.

Lika snabbt som att blåsa ut ett ljus. Poff.

Kvar finns alla vi andra. Hustrun, barnen, de små barnbarnen.

Alla vänner.

Vi känner oss lurade. Och fick oss ännu en tankeställare.

Livet är så skört.

Och livet är nu. Nu.

Ibland gör det väldigt ont att bli påmind om det.

Life is a roller coaster.