Slutmalet om sjukförsäkringen

Jag vet.
Jag är skittrött på snacket om sjukförsäkringsreglerna.
Men i dag är jag bara tvungen att kräkas. Min morgontidning antar mer och mer formen av kvällstidning. Snyfthistorier, sensationsjournalistik och dravel. Trist.
Dagens Debattartikel var en uppvisning i allt detta. Då kan man ju bara inte låta bli att reagera. Och agera. Jag skrev till tidningens ledarredaktion och bifogade nedanstående inlägg. Det är långt, jag vet. Men det får bli mitt sista, i den här frågan.
Tror jag.
Nästan.


Tänk, vilken känsla att vara 19 år och få vältra sig i sin egen förträfflighet över en helsida i Dagens Nyheter.
Det är faktiskt det dagens Debatt handlar om. Förvisso under förevändningen att handla om sjukförsäkringssystemet, men det hamnar helt i skuggan av den Duktiga Dottern.

Det står att mamman ”fått avslag” från Försäkringskassan. På vad, undrar man. Dottern skriver också att mamman har migränanfall 5-6 gånger i veckan. Ursäkta, men det låter som om mamman fått fel diagnos. Eller en synnerligen sällsynt variant av sjukdomen. ”Kronisk migrän” kallar dottern sjukdomen och säger att mamman medicinerat så mycket att kroppen tagit stryk. För högt intag av alla typer av huvudvärksmediciner kan ge kronisk smärta, skriver Migränföreningen i Stockholm.

Mamman kunde inte längre arbeta, står det i artikeln. Det står inget om vem som gjorde den bedömningen. Läkare eller mamman själv? Blev hon sjukskriven eller sa hon upp sig? Fick sparken?

Dottern skriver också att familjen har flyttat till ett hus. Att flytta är jobbigt. Att sköta ett hus är också jobbigt. Om mamman helt och hållet saknar arbetsförmåga och är sängliggande dygnet runt, verkar det tämligen obetänkt att flytta till ett hus. Familjen är redan överbelastad av att ta hand om mamman OCH jobba häcken av sig för att få ekonomin att gå ihop. Mitt i allt detta köper man ett hus. När mamman inte ens kan vara i trädgården några timmar utan att bli sängliggande flera dagar efteråt. Något i historien haltar.

Jag hävdar med en dåres envishet att det är ytterst få människor som helt och hållet saknar arbetsförmåga. Det är de som är helt förlamade och de som har grava hjärnskador. Försäkringskassan bedömer med hjälp av läkarintyg människors förmåga att arbeta. Regelverket behöver säkert justeras och ramarna göras lite mer töjbara, men till grund för bedömningarna ligger en stor mängd sjukdomsfall och många års erfarenhet. Självklart är det inte så att alla sjukdomar uppför sig likadant hos varenda drabbad människa. Varje kropp och själ reagerar individuellt.
Även för svår migrän finns i dag fungerande behandlingar som dämpar de värsta symptomen men, som sagt, migrän som kommer 5-6 gånger i veckan är antagligen något annat än migrän och borde utredas noggrant.

Dottern skriver att hon ”tänker inte ge upp förrän mamma fått rätt”. Fått rätt i VAD? Det framgår inte. Vad vill mamman och dottern? Att mamman ska sjukpensioneras på heltid? Vem avgör om det är ”rätt”? Eftersom jag själv varit ett ”fall” och vandrat genom hela systemet, har jag hyfsad koll på vad som händer. Man blir allvarligt sjuk och sjukdomen leder till ett permanent funktionshinder. Försäkringskassan kontaktar arbetsgivaren; finns det några andra arbetsuppgifter den sjuka kan utföra? Om inte, finns det andra arbetsgivare som kan erbjuda den sjuka ett jobb? Troligen inte. Arbetsgivare är i allmänhet rätt negativa till funktionshindrad personal. De vill ha fullt friska, högpresterande människor på lönelistorna. Vem kan klandra dem? Det är här någonstans som det skär sig. Och medierna anar begravda hundar, ugglor i mossen, kor på isen och jag vet inte vad. Tomtar på loftet, kanske?

Drabbas man av sjukdom blir man sjukskriven och får sjukpenning. Denna sjukpenning ska vara kompensation för förlorad arbetsinkomst (vilket stämmer för alla med relativt låg inkomst eftersom det finns ett lågt tak i sjukförsäkringen). Arbetslösa får också sjukpenning, men den är förstås lägre än den som människor i arbete får, där sjukpenningen är baserad på arbetsinkomst (nåja).

Drabbas man av obotlig sjukdom får man antingen förlängd sjukskrivning (den bortre gränsen är inte ristad i sten som många lurats att tro) eller sjukersättning (tidigare kallad sjukpension) för den förlorade arbetsförmågan. Detta gäller även människor med olika funktionsnedsättningar. Sjukersättning kan ges för 25, 50, 75 eller 100% nedsättning av arbetsförmågan. Bedöms man ha 25% arbetsförmåga, har man rätt till 75% sjukersättning.
Att man sedan kan ha väldigt svårt att hitta ett jobb på 10 timmar i veckan är inte något som ska lösas genom sjukförsäkringen. Där är det meningen att Arbetsförmedlingen ska ta över. Funkar inte så himla bra, om jag har förstått saken rätt.

Vad gör man då, om man bedöms ha viss arbetsförmåga men inte får något jobb? Tycker synd om sig och anklagar systemet, politikerna och samhället?
Nej man startar eget, förstås. Och arbetar de timmar man är frisk nog.

Det finns givetvis människor som är svårt sjuka och far väldigt illa. Deras situation blir inte bättre av alla snyfthistorier som fyller tidningarna. Historier som, när man skrapar lite på ytan, egentligen inte borde förvåna någon.
Har man inte betalat till a-kassan får man heller inga pengar om man blir arbetslös.
Är bilen oförsäkrad får man inga pengar om den blir stulen.
Har man ingen hemförsäkring får man ingen ersättning om hemmet brinner upp.
Logik.

När inte ens DN kan hålla sig till sakfrågorna, är det inte konstigt om folk i allmänhet uppfattar systemet som omänskligt. Men det är väldigt få människor som kan konkretisera vad det är som är så himla dåligt. ”Ja, att människor blir utförsäkrade” säger man utan att känna till att utförsäkrad blir man först efter nästan tre års sjukskrivning.

I mycket små notiser har man kunnat läsa sig till att hälften av alla som blivit utförsäkrade har fått ett arbete. Vad blir rubrikerna på det? Jo, hälften av alla utförsäkrade återgår till sjukskrivning.
Det var det där med att betrakta ett glas som halvtomt eller halvfullt...